Stiglitz om klyftor, miljö, brottslighet och tillväxt

Lite motvikt till budskap om "den enda vägens politik" eller "there is no alternative" för att få en växande ekonomi.

Joseph Stiglitz, som fick ekonomipriset till Nobels minne 2001, skriver i Guardian:

"Det finns sannerligen stora skillnader i tillväxtstrategier som gör olika utfall väldigt troliga. Den första skillnaden gäller hur tillväxten själv mottas.

Tillväxt handlar inte bara om att BNP växer. Den måste vara hållbar: tillväxt som baseras på miljöförstöring, en skuldfinansierad konsumtionsorgie, eller utnyttjandet av knappa naturresurser utan att intäkterna återinvesteras, är inte hållbart.

Tillväxten måste även vara inkluderande; åtminstone en majoritet av medborgarna måste gynnas. Nedsippringsekonomi* fungerar inte: en ökning av BNP kan faktiskt sätta de flesta i ett sämre läge.

USA:s tillväxt under de senaste åren har varken varit ekonomiskt hållbar eller inkluderande. De flesta i USA har det sämre än för sju år sedan.

Men det måste inte finnas ett motsatsförhållande mellan klyftor och tillväxt. Regeringarna kan förbättra tillväxten genom att öka inkluderandet.

Ett lands mest värdefulla tillgång är dess befolkning. Så det är viktigt att säkerställa att alla kan leva upp till sin potential, vilket kräver utbildningsmöjligheter för alla.

En modern ekonomi kräver även risktagande. Individer är mer villiga att ta risker om det finns ett bra skyddsnät. Om inte kan medborgarna kräva beskydd mot utländsk konkurrens. Socialt skydd är mer effektivt än protektionism.

Ett misslyckande med att skapa social solidaritet kan ha andra kostnader, de minsta av dessa är knappast de sociala och privata utgifter som krävs för att skydda egendom och fängsla brottslingar.

Det beräknas att inom några år kommer USA ha fler människor som arbetar inom säkerhetsbranschen än inom utbildning. Ett år i fängelse kan kosta mer än ett år på Harvard-universitetet.

Kostnaden för att fängsla två miljoner USA-medborgare - en av de högsta siffrorna i världen, räknat per invånare - borde ses som en minskning av BNP, ändå adderas den dit".

*"Nedsippringsekonomi" är ett uttryck för en politik där det framför allt satsas på att de rika ska få det bättre, i tron att en del av deras ökade rikedom även ska "sippra ner" till de fattiga.

-------
Bloggat:
Alliansfritt om företagshemligheter, Dom ljuger om Sydkoreas "ekonomiska under", Motvallsbloggen om kritik mot svenska för invandrare, Claes Krantz om facket och papperslösa arbetare, Jinge om fattigdom i förorten, Pissoffi om att politiskt utnyttjande av antisemitism, Svensson om glada dagar för säkerhetsindustrin, Början av 2000-talet om europeisk gränskontroll mot människor från övriga världen.

Klyftorna och tillväxten igen...

Nationalekonomiprofessor Lars Pålsson Syll skriver på DN Kultur om Naomi Kleins senaste bok om världskapitalismen och Johan Norbergs och Boris Benulics motangrepp mot den.

Lars Pålsson Syll sympatiserar mer med vänsterförfattaren Klein än med de två meningsmotståndarna – och det är ett hyfsat läsvärt inlägg i debatten.

Att han är kritisk till ökande ekonomiska klyftor är klart, när han skriver att det "återspeglar inte bara ojämna materiella levnadsvillkor, utan också människors bristande inflytande och makt i samhället".

Men detta påstående är lite underligt:

"Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand".

Då kan ju läsaren få för sig att det finns ett samband mellan klyftor och tillväxt, vilket det inte gör. Kunde varit läge att lägga till:

"Tillväxt och minskande klyftor gick under de föregående trettio åren hand i hand".

Att klyftorna har ökat i Sverige under de senaste 20 åren rapporteras förresten i SvD.

Jag ska själv inte gräva ner mig i Klein-debatten alldeles för mycket. Dels för att boken inte är tillräckligt intressant. Dels att debatten börjar bli smått larvig. Nu har exempelvis Johan Norberg återigen upprepat att Milton Friedman uttryckligen var emot Irakkriget och att Naomi Klein inte skrev det i sin bok.

OK, USA invaderade och ockuperade Irak med över 1,2 miljoner dödsoffer till följd och drev igenom en marknadsliberal chockterapi med hjälp av sin FN-godkända, lokala quislingregering. Och Milton Friedman var emot kriget. Nu vet vi det. Kan vi alla tillsammans se till att stoppa ockupationen då och åtala krigsförbrytarna?

En annan debatt som jag har följt men inte kommenterat tidigare är FRA-lagen. Snart ska alla icke brottsmisstänkta personer i Sverige kunna avlyssnas av statliga organ på olika sätt.

Under lång tid har icke brottsmisstänkta vänstersympatisörer, fredsvänner, miljökämpar, muslimer och högerextremister kunnat avlyssnas, åsiktsregistreras och trakasseras av statliga organ på olika sätt.

Så vad blir skillnaden? Som en tiondels gradskillnad i helvetet, om du frågar mig. Det som är upprörande är just principen att icke brottsmisstänkta människor får avlyssnas av staten, snarare än hur många människor som drabbas av den principen.

Till sist, gårdagens mest ombloggade nyhet: en estnisk EU-parlamentariker vill att bloggar ska förses med ansvarig utgivare samt namn och bild på denna.

Enligt Wikipedia är hon född 1961 i Võru som då låg i sovjetrepubliken Estland. Hon får väl antas ha levt en sisådär 30 år i Sovjetunionen då, med alla restriktioner för yttrandefrihet som fanns där. Vissa lär sig aldrig.

Förhoppningsvis är förslaget för knäppt för att ens EU-parlamentet ska anta det. Det skulle ju bara leda till att folk registrerar sin blogg i något land utanför EU och lägger till namn och bild på Leonid Brezjnev, Marianne Mikko (förslagsställaren) eller någon annan yttrandefrihetshatare...

Claes Krantz skriver förresten att "nyheten" om förslaget kan vara en tidningsanka - men jag har hittat artiklar om det på många andra språk än svenska. Henrik Alexandersson skriver att förslaget har röstats ner - till förmån för ett förslag om tvingande replikrätt på alla bloggar...

Lite off-topic eftersom denna blogg ju brukar handla om ekonomi.

------------
Fler inlägg om klyftor

Bloggat om Chockdoktrinen och motangreppet:

Johan Norberg, Dan Josefsson, Nonicololasos, Ett hjärta rött, Ejnemark,

Folkomröstningarna och tillväxtargumentet

När Sverige skulle folkomrösta om EMU var ett av ja-sidans argument att EMU behövdes för tillväxten.

Liknande argument har framförts av ja-sidan under folkomröstningen om Lissabonfördraget på Irland, som nyligen avgjordes med en nej-seger.

Tidningen Irish Independent skriver att det finns farhågor om att Irland kommer att drabbas ekonomiskt efter folkomröstningen.

Kan vara läge att minnas Göran Perssons ord när han förlorade EMU-omröstningen 2003:

- På lång sikt bedömer jag att vi får sämre förutsättningar för svensk ekonomi. Svenska folket har varit informerat om det, men ändå röstat nej.

Göran Perssons bedömning har knappast haft någon koppling till verkligheten, så vi gjorde nog lika bra i att strunta i den.

Sverige och Storbritannien har haft högre tillväxt än EMU-länderna 1999-2006 trots "utanförskap". Sverige, Storbritannien och Danmark har alla stått utanför EMU och haft lägre arbetslöshet än EMU-området under samma period.

De gråtmilda irländska domedagsprofetiorna bör nog tas med en lika stor nypa salt som gick åt för Göran Perssons sura kommentar 2003.

Relaterat:

Jag på Yelah.net om Lissabonomröstningen

Bloggat om Lissabonomröstningen:

Petter Larsson, Hanna Löfqvist, Svensson,
Bo Widegren, Proletärbella, Kildén & Åsman, Röda Raketer, Bengt Silfverstrand , Dick Erixon och fler genom Knuff.se

Hur fattiga länder ska bli rika

Världsbankens Tillväxt- och Utvecklingskommission har nyligen släppt en rapport, som bland annat handlar om vilken ekonomisk politik u-länderna bör föra för att deras invånare ska bli rika och klimatsmarta.

Och erkänner, när det gäller den ekonomiska tillväxten (s. 29):

"Det är svårt att veta hur ekonomin svarar på en viss politik och det rätta svaret nu kanske inte gäller i framtiden. Dagens dåliga politik är ofta gårdagens goda politik som har tillämpats för länge. Att hantera en växande ekonomi är ingen statisk utmaning. Det liknar mer en lång resa som företas med ofullständiga och tidvis oriktiga kartor".

Med andra ord, den där tillväxten är ganska nyckfull och svårförutspådd.

Det som behövs för att tala om huruvida, och hur mycket, en viss typ av ekonomisk åtgärd eller politik ökar eller minskar tillväxten, p-p-p-prognoskraften, finns inte. Återstår mest en massa tyckande.

Just detta tyckande är Världsbanken däremot bra på. Den tycker att länderna bör göra än si, än så. Marknader är tydligen viktiga ibland, statliga ingripanden ibland. En hög sparkvot ska man visst ha. Komparativa fördelar är mumma.

Allt detta tyckande har tydligen kostat 4 miljoner US-dollar att sammanställa.

New York-professorn William Easterly raljerar i Financial Times:

"Mina studenter vid New York-universitetet skulle gladeligen ha levererat uttalanden som Världsbankens för en betydligt mindre summa än 4 miljoner dollar.
(...)
denna rapport representerar den slutliga kollapsen för 'utvecklingsexpert'-paradigmen som har styrt Västs förhållningssätt mot fattiga länder sedan Andra Världskriget".

William Easterly har samtidigt en del eget tyckande att lägga till:

Låt världens "6,7 miljarder utvecklingsexperter" bestämma vilken ekonomisk politik som bör föras. Genom att öka den politiska friheten (läs: allmän rösträtt och parlamentsval) samt den ekonomiska friheten (läs: framför allt marknadskrafternas frihet).

Jag får väl också tycka lite då:

Låt världens 6,7 miljarder invånare (utvecklingsexperter) bestämma vilken ekonomisk politik som bör föras. Punkt. Demokratisera globaliseringen genom att ge befolkningen beslutanderätt över de frågor den intresserar sig för.

Tidigare inlägg om globalisering, tillväxt, prognoskraft, komparativa fördelar

Bloggat:

Alliansfritt Sverige om moderat säl-jakt, Funderar och Kirira och Redundans om Naomi Klein, (läs min recension av hennes bok förresten) Svensson och Claes Krantz om Sveriges neutralitet, Biology&Politics om klimatskeptiker, Petter Partikulärt om utbildningspolitik, Vänstervindar om förkortad arbetstid samt Syrran om nationaldagen.

Fortfarande ingen rekordtillväxt...

Vissa politiska ideologiers anhängare tenderar att skryta om sina idéer med argumentet att de är ekonomiskt överlägsna.

Att om vi följer dessa idéer så kommer produktionen, tillväxten och så vidare, att skjuta i höjden.

Någon läsare kanske tänker på sovjetsystemets förespråkare på 1950-talet. Diktatorn Nikita Chrusjtjov brukade säga "Vi kommer ikapp och förbi Amerika".



De centralstyrda fabrikerna och den ideologiskt likriktade pressen brukade basunera ut fantastiska produktionsresultat som stödde sådana utspel.

Andra läsare kanske tänker på dagens marknadsliberaler, som brukar påstå liknande saker - fast om sin egen ideologi, förstås. Vilket även dagens ideologiskt hyfsat likriktade press gör då och då.

Nikita Chrusjtjov hade problemet att framtiden skulle visa att han hade fel. Marknadsliberalerna har dessutom problemet att historien visar att deras idéer inte är ekonomiskt överlägsna.

Jag har skrivit om detta bland annat här, här, här, och här.

Men en vänlig marknadsliberal bloggläsare har uppmanat mig att uppdatera mina siffror.

Anledningen var att tidskriften The Economist härom veckan skrev att denna bild är "grovt förvriden".

Jag ska naturligtvis kommentera denna artikel och börja med att ge Economist en komplimang för att de åtminstone använder tillväxtmåttet för tillväxt i BNP per person, inte tillväxt i BNP.

Skälet till att det förra måttet är bättre är att då störs inte siffrorna av att befolkningen ökar eller minskar.

(Hoppas att en av artikelns källor, Internationella Valutafonden, IMF, börjar ta till sig detta, eftersom det är svårt att hitta sådana siffror hos dem idag.

Jag har såklart fler åsikter om IMF:s arbete, men det tänker jag inte gå in närmare på idag).

Economist skriver att vi befinner oss i rekordtillväxtens tider. "Mänskligheten har aldrig haft det så bra", heter det.

Och visst kan man tycka så om man är välbetald ekonomijournalist i London. Frågan är dock om Ecuadors indianer, Centralamerikas gatubarn och krigsoffren i Kongo, Irak och Afghanistan är lika imponerade.

Sakfrågan handlar hur som helst om den globala tillväxten i samlad BNP per person, som Economist dels påstår låg på 3,3 procent i snitt 2002-2007, dels påstår är rekordhög.

Min första anmärkning om detta är att källan, IMF, ännu inte har publicerat några definitiva siffror för 2007.

Men för enkelhetens skull kan vi ju anta att Economist har fått hyfsat riktiga uppgifter från hyfsat säkra källor.

Min andra anmärkning är att Economists påstående om rekord kommer av att tidskriften har delat in historien i femårsperioder, med slut år 2007.

Och många som åtminstone har läst samhällskunskap i grundskolan kommer nog ihåg att ekonomin svänger, i så kallade konjunkturcykler.

Efter sol kommer regn, efter ebb kommer flod, och efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur, ni vet.

Högkonjunktur är det som har varit under de senaste åren. Då har arbetslösheten varit lägre än perioden innan, investerarna har investerat mer - ekonomin har gått på "högvarv", som det heter.

Och om man delar in historien i sådana perioder som Economist gör, så faller det sig så lämpligt att den sista perioden innehåller en högkonjunktur, medan många av de övriga femårsperioderna innehåller blandningar av hög- och lågkonjunktur.

Att göra jämförelser på detta sätt skulle kunna vara skrattretande, om det inte vore så att det var världens kanske mest kända ekonomitidskrift som gjorde det.

Men jag tar upp tidskriftens handske och ställer en intressantare fråga: har den senaste femårsperioden innehållit den högsta genomsnittliga tillväxten någonsin, om vi antar att den var 3,3 procent?

(Jag använder mig liksom Economist av Maddisons historiska data; fram tills 1975. Men sedan IMF:s systerorganisation Världsbankens WDI-databas över köpkraftsjusterad (PPP) samlad BNP per person; data efter 1975. Helt enkelt eftersom jag inte hittar dessa data hos IMF. Plus alltså Economists snittvärde på 3,3% för 2002-2007.).

Och svaret på den frågan är nej, eftersom tillväxten var 3,34 procent i snitt, alltså lika hög, 1961-1966.

Tabellen här nedanför visar att bland de fem femårsperioderna med "topptillväxt" så har vi en av dem från "globaliseringseran" på delad förstaplats, medan den andra delade förstaplatsen plus plats tre och fyra går till en tidigare period, "Bretton Woods-perioden" eller "The golden age" som den också kallas.



Om vi tar de "bästa" tioårsperioderna så kommer 1963-1973 på första plats, följd av 1950-1960 - och först därefter 1997-2007.

En till tabell över "toppårtiondena" och "toppåren". Först kommer 1960-talet, sedan kommer det ännu ofullbordade årtionde som vi lever i just nu, och på tredjeplats kommer 1950-talet.



Bland "toppåren" inträffade de tre första under Bretton Woods-perioden - först därefter kommer 2006. Använder detta smått missvisande namn i brist på annat - Kina, Östblocket, med flera, var inte med i Bretton Woods, utan tillämpade centralstyrd planekonomi.

Och om vi tar hela bilden här nedanför så ser vi att tillväxten sedan 1950 har visat en svagt nedåtgående trend - men den är inte statistiskt säker (signifikant). Den var det för några år sedan, men inte nu längre.




Så vad har marknadsliberalerna fått för något nytt att hänga i granen egentligen? En femårsperiod från "globaliseringseran" på delad, men bara delad, historisk förstaplats.

(Detta förutsätter att Economist har publicerat riktiga siffror. IMF:s, Världsbankens och andras data från den senaste högkonjunkturen kan dessutom komma att räknas om flera gånger - om det blir en justering uppåt eller neråt vet vi inte).

Plus att den långsiktiga tillväxttrenden inte längre är signifikant negativ. Men efter högkonjunktur kommer, som sagt, lågkonjunktur.

Och tyvärr, kära marknadsliberaler. Ingen rekordtillväxt - inte denna gång heller.

------
Bloggtips: Johan Norberg kommenterar artikeln här och här.

Teorier om klyftor och tillväxt

Jag har ägnat några tidigare inlägg åt att utsätta ekonomiska teorier för Karl Poppers vetenskapskriterier, och visat att de inte klarar dem.

Alltså visat att teorierna borde kallas "metafysiska" eller "pseudovetenskapliga" enligt dessa kriterier.

Eftersom de fungerar helt oberoende av hur verkligheten ser ut och fungerar.

Tänkte i dag ta några exempel på motsatsen: teorier som verkligen är beroende av hur verkligheten ser ut och fungerar*.

De handlar om inkomstklyftor och ekonomisk BNP-tillväxt och kommer från Världsbankens hemsida.

Några teorier går ut på att klyftorna minskar tillväxten och ser, förenklat sett, ut så här.

1. Stora klyftor => överväldigande majoritet som är fattigare än genomsnittet => många som röstar för fördelningspolitik via skatter => högre skatter => lägre tillväxt

2. Stora klyftor => hög brottslighet, kravaller, sociopolitisk instabilitet, etc. => dyrt => lägre tillväxt

3. Stora klyftor => färre har råd med utbildning => lägre ökning i "humankapital" => lägre tillväxt

4. Stora klyftor => kapitalet koncentreras i större grad hos de allra rikaste som gör klantigare, mindre produktiva investeringar => lägre tillväxt

Sedan finns det andra teorier som går ut på att klyftorna ökar tillväxten, och de ser ut ungefär så här:

5. Stora klyftor => pengar koncentreras hos de allra rikaste, som hellre sparar än konsumerar => högre "sparkvot" => högre tillväxt

6. Stora klyftor => pengar koncentreras hos de allra rikaste => det finns privatpersoner som kan pytsa ut stora summor till stora, nya investeringar => högre tillväxt

7. Stora klyftor => stor motivation för folk att arbeta hårt för att klättra uppåt längs samhällsstegen => högre tillväxt.

Om då uppmätta data entydigt visar att klyftor ökar tillväxten, då faller (falsifieras) teorierna 1-4. Och om data entydigt visar att klyftor minskar tillväxten, så faller teorierna 5-7.

Alla teorierna (1-7) är alltså vetenskapliga (falsifierbara) och beror helt på om de kan stödjas av data.

Så vad visar uppmätta data då?

Världsbanken igen:

"Precis som den teoretiska literaturen är de empiriska resultaten inte entydiga när det gäller en orsakslänk mellan ojämlikhet och tillväxt".

Alltså, idag finns det inget entydigt stöd i uppmätta data för någon av teorierna 1-7. Men i framtiden kanske det finns det för någon eller några av dem.

Så vad göra?

Lägg teorierna åt sidan och använd andra argument för att ändra på klyftorna, än att ändringen skulle ha någon slags känd effekt på tillväxten.

*Brasklapp: Jag har inte kollat dessa teorier i detalj. Kan hända att någon eller flera av dem innehåller icke observerbara villkor som gör att de inte är falsifierbara.

Den ekonomiska mirakelmedicinen finns inte

En före detta förståsigpåares bekännelser:

Harvardekonomen Dani Rodrik förklarar på sin blogg varför han har slutat med att forska på orsaker till ekonomisk tillväxt.

"Under den tidiga delen av min akademiska karriär var frågan som upptog mig: varför gör inte regeringar det som uppenbarligen är bäst för deras samhällen? Varför reformerar de inte sin politik när detta skulle öka den totala storleken av den ekonomiska kakan?
(...)
Anledningen till att jag slutade skriva denna sorts artiklar är att jag, tillsammans med en stor del av yrkeskåren (tror jag), blev mycket mindre övertygade om att vi hade den rätta uppfattningen om vilka som var de nödvändiga reformerna.
(...)
Så även om traditionell nationalekonomi visst kan förklara en del av mönstret kring politiska åtgärder, så tror jag inte att de kan ta oss långt när det gäller att förstå varför vissa [länders ekonomier] växer och andras inte".

Dani Rodrik beskriver i en färsk forskningsartikel (pdf) en del av de förbryllande omständigheterna.

"Det är tydligt att världsekonomin upplevde en tydligare ökning under 1950-73 än den gjorde under vare sig den överentusiastiska globaliseringsperioden efter 1990 eller övergångsperioden 1973-90.
(...)
De länder som klarade sig bäst under var och en av dessa perioder var knappast några omslagsbarn för öppna marknader och ingreppsfria ekonomier. Dessa länder kombinerade ortodoxi på vissa (framför allt makroekonomiska) åtgärdsfronter med en stor bit heterodoxi på andra (särskilt för mikroekonomiska åtgärder). Japan, Sydkorea och Kina spelade alla efter väldigt annorlunda regler än de som föreskrevs av den ortodoxa globaliseringens väktare - multilaterala institutioner som Världsbanken, IMF, GATT/WTO och västbaserade akademiker".

Det finns alltså inte mycket kvar av argumenten bakom att vi bara har att välja på "den enda vägen" av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar inom offentlig sektor, som Carl Bildt brukade beskriva för oss på 1990-talet.

Bortom BNP-begreppet

Det finns många sätt att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten (BNP) är bara ett sätt.

Jag använder det måttet själv ganska mycket på denna blogg, kanske framför allt för att jag vill visa att det går att klara sig hyfsat i debatter om man argumenterar för sådant som ekonomisk jämlikhet - även om man använder BNP och förändringar i BNP som mått.

Men det finns stora brister i att bara mäta BNP eftersom det inte täcker in allt som många människor uppfattar som välstånd.

FN-organet UNDP:s mått på "mänsklig utveckling" (HDI) är ett känt alternativ som väger samman BNP per person med hälsa och utbildning, i tre lika inflytelserika vågskålar.

Enligt det måttet är Island världens mest utvecklade land, följt av Norge, Australien, Kanada, Irland, och så Sverige på sjätteplats.

En person som varken är helt nöjd med BNP eller HDI som mått på välstånd är Frankrikes president Nicolas Sarkozy, skriver nyhetsbyrån AP.

I förra veckan uttryckte han frustration över "den ökande skillnaden mellan statistik som visar ständiga framsteg, och de ökande svårigheter som [fransmännen] har i sina dagliga liv".

För att komma tillrätta med detta har han anlitat två kändisekonomer för att konstruera ett mått som väger samman BNP med upplevd lycka, berättar AP.

Några andra kritiker mot BNP som begrepp är EU-kommissionen och EU-parlamentet. På hemsidan för samarbetsprojektet "Bortom BNP" skriver de:

"Att effektivt mäta framsteg, rikedom och välbefinnande kräver index som är lika klara och tilltalande som BNP men mer inkluderande än BNP - sådana som innesluter sociala och miljömässiga aspekter. Detta är särskilt viktigt givet globala utmaningar som klimatförändringar, global fattigdom, tryck på resurser och deras potentiella effekter på samhällena".

Flera saker som borde vägas in? Kom med förslag, och gärna i denna tråd!

(Tack till Jan Wiklund för tipset!)

Ekonomisk "frihet"

I en del debatter om ekonomi, bland annat en debatt på denna sida, används ett begrepp som kallas "ekonomisk frihet".

"Ekonomisk frihet" mäts som ett sammanvägt indextal, som skapades av den liberale ekonomiprofessorn Milton Friedman och Michael Walker, grundaren av den kanadensiska högertankesmedjan Fraser Institute. Tankesmedjan publicerar numera en årlig rapport över indextalet för olika länder.

För att ett land ska få ett högt indextal för "ekonomisk frihet", måste landet enligt den senaste rapporten (2007)

"tillhandahålla ett säkert skydd för privatägd egendom, opartiskt upprätthållande av kontrakt och en stabil penningmiljö. Det måste också hålla skatterna nere, avstå från att skapa hinder för både inrikes och utrikes handel, och anförtro sig mer åt marknader, snarare än åt politiska processer, för fördelningen av varor och resurser".

En ideologi som strider mot min egen, eftersom jag ser det som att marknader tenderar att fördela resurser och annat efter storleken på plånboken, snarare än efter behov eller ansträngning. Men alla behöver förstås inte tycka som jag.

Så långt inga problem. Problemen uppstår istället om ekonomer, politiker och debattörer börjar hävda, och övertala folk om att vi "måste" ha en hög "ekonomisk frihet" för att ekonomin inte ska börja sacka efter – eller rentav krascha.

En sådan typ av argumentation kan backas av studier mellan "ekonomisk frihet" och ekonomisk tillväxt. För den som inte är insatt i sådana studier kan det vara intressant att se hur pass tätt de där två variablerna hänger ihop.

Data över "ekonomisk frihet" i olika länder från 1970 och framåt går att ladda ner här. Fraser-ekonomerna brukar jämföra sina siffror med andra typer av data från Världsbankens World Development Indicators, så jag gör detsamma.

Om man tar samtliga data som fanns i den senaste Fraser-rapporten och parar ihop dem med samtliga Världsbanks-data över tillväxt i BNP/person så får man 1306 datapar och ett svagt men signifikant positivt samband som säger att länder med hög tillväxt i regel har högt "frihets"-index. Men undantagen från regeln är många - sambandet är, som sagt, svagt.

Dataparen syns här nedanför och sambandet har en statistisk förklaringsgrad på 2,4% av maximalt 100% (r2-värdet är alltså 0,024).



När detta sedan är konstaterat så har jag följande tre kommentarer:

1. Eftersom sambandet är så pass svagt, så blir det ganska tidsödande att jämföra enskilda datapunkter när det gäller tillväxt och ekonomisk "frihet".

En person som hävdar att länderna A, B och C har (eller har haft) hög tillväxt och hög ekonomisk "frihet" kan lätt få mothugg av en annan person som säger att länderna D, E och F minsann har/hade hög tillväxt, men låg ekonomisk "frihet". Som kan bemötas med att länderna G, H och I har/hade låg tillväxt och låg ekonomisk "frihet". Vilket kan bemötas med att länderna J, K och L har/hade låg tillväxt men hög ekonomisk "frihet". Och så vidare.

2. Svaga samband kan vara opålitliga samband.

Data från högertankesmedjan Fraser sträcker sig av någon anledning bara tillbaka till 1970. Under 1950-talet och 1960-talet och fram tills 1973, så var den globala tillväxten i genomsnitt högre än under de följande årtiondena. Samtidigt slår den senaste Fraser-rapporten (s. 3) fast att den "ekonomiska friheten har ökat betydligt under de senaste årtiondena".

Den ekonomiska "friheten" har alltså ökat, medan tillväxten har minskat.

Om data togs fram för en längre historisk period och bakades in i jämförelsen i bilden här ovanför, så finns det därför skäl att misstänka att det svaga sambandet skulle förlora en hel del i statistisk säkerhet (signifikans).

Om ett samband ska gälla generellt, och alltså även förväntas gälla i framtiden, så måste det även gälla för längre tidsperioder bakåt i tiden.

Sambandet från figuren – och andra samband som baserar sig på Fraser-institutets data – får då svårt att förklara varför globaliseringens 1990-tal hade högre "ekonomisk frihet" men lägre tillväxt, än 1960-talet, då den ekonomiska politiken i Öst utgjordes av kommunism och centraliserad planekonomi, medan den ekonomiska politiken i Väst ofta fördes enligt den "statskramande" Keynesianismens principer.

3. Samvariation är inte samma sak som orsakssamband.

Att det finns en svag men statistiskt signifikant samvariation (korrelation) mellan två variabler behöver inte betyda att förändringar i den ena variabeln kan orsaka förändringar i den andra.

Alltså, om länder med snabbt växande ekonomi, nu och genom historien, även generellt skulle visa sig ha (ha haft) hög "ekonomisk frihet" och tvärtom (vilket det enligt vad jag skrev här ovanför finns anledning att betvivla), så skulle det kunna vara så att tillväxt orsakar "ekonomisk frihet", eller så orsakar "ekonomisk frihet" tillväxten – eller så kan det finnas en tredje faktor som påverkar båda två.

Ett sätt att djupare ta reda på hur det ligger till är att se om det där sambandet kan förbättra tillväxtprognoserna.

För en "okunnig" prognosmakare som inte känner till något annat förutom historiska tillväxtdata borde i så fall lyckas sämre än en annan prognosmakare som dessutom känner till en massa orsakssamband och som även vet hur de undersökta ländernas politik har förändrats.

Men i fallet med den ekonomiska tillväxten, så lyckas inte ens de skickligaste prognosmakarna klå de "okunniga" när det gäller förändringar i tillväxt.

Så, för att sammanfatta detta långa inlägg: länder med hög "ekonomisk frihet" har under 1970-2005 ofta haft högre tillväxt än länder med låg "ekonomisk frihet". Men det finns ändå inga entydiga belägg för att "ekonomisk frihet" därmed generellt sett skulle öka tillväxten.

"Riktig" ekonomisk frihet är att kunna föra en sådan ekonomisk politik som medborgarna vill ha, inte en politik som vissa orakel tycker att man "måste" föra.

Svenskt Näringsliv har blivit tillväxtfientligt

Ur led är tiden.

Vänsterpartiet och MUF gör gemensam sak mot den europeiska monetära unionen, EMU.

Nu gör Svenskt Näringsliv gemensam sak med radikala ekofilosofer som John Zerzan och Pentti Linkola och uttrycker ovilja mot hög ekonomisk tillväxt.

Den första oheliga alliansen sympatiserar jag med, men jag ställer mig mer tveksam till den andra.

Svenskt Näringsliv:

"De stora grupper som befinner sig utanför arbetsmarknaden är på väg att successivt slussas tillbaka i arbete. En låg produktivitetsutveckling under några år är därför oundviklig. Dels ökar sysselsättningen mer i branscher med lägre produktivitet, dels anställs fler yngre och personer som länge stått utan arbete till lägre löner".

Lägre löner smakar tydligen mumma för Svenskt Näringsliv, som även spår att tillväxten kommer att minska när industrin lämnar över mark till förmån för tjänstesektorn.

- Trots en något lägre tillväxt kommer de flesta svenskar att uppleva en allt hetare konjunktur, säger chefsekonomen Stefan Fölster.

Jag som trodde att hög tillväxt ingick i själva definitionen av en het konjunktur...

Organisationen förklarar närmare i rapporten "Produktivitetsfall: Ja tack!":

"På lite längre sikt kommer regeringens reformer att bidra till att sysselsättningen utvecklas relativt bättre inom sektorer i vilka produktiviteten är relativt sett låg. Även detta tenderar att påverka den genomsnittliga produktiviteten negativt. Det betyder dock inte att en svag produktivitetsutveckling nödvändigtvis bör ses som ett negativt inslag i den samhällsekonomiska utvecklingen - tvärtom".

Lågavlönade tjänster som skoputsning, gräsklippning och tvättvikning åt dem som har råd att betala för sådant. Det är tydligen framtidsbranscher som även i fortsättningen bör gynnas med skattelättnader och andra "reformer". Allt för att vi alla ska kunna njuta av en "något lägre tillväxt".

(Jag tackar Katrine Kielos på Dagens Arena för inspirationen till detta inlägg.)

Uttjatad EMU-debatt

Den europeiska monetära unionen, EMU, är något som faktiskt inte riktigt är en höger-vänster-fråga, även om det ibland kan verka så.

Bland kritikerna finns/fanns vänsterpartiet, miljöpartiet, den liberala debattören Mattias Svensson, den före detta moderata riksdagskvinnan Margit Gennser och den numera insomnade liberale ekonomiprofessorn Milton Friedman.

Syndikalistiska SAC tog inte ställning inför den svenska folkomröstningen 2003 om jag minns rätt. Några EMU-förespråkare på vänsterkanten finns uppräknade här.

Nu ska frågan om svenskt medlemskap tas upp igen, tycker vissa. Förre riksbankschefen Lars Heikensten upprepar i dagens DN att han fortfarande tycker att Sverige ska gå med i EMU.

Ett av hans argument är "Sveriges inflytande":

"Om vi fortsätter att stå utanför tackar vi frivilligt nej till att påverka utvecklingen på det ekonomisk-politiska området. Det lär vi märka konsekvenserna av när vi så småningom går med - något jag tror förr eller senare kommer att ske".

Ett annat argument handlar om ekonomin:

"Så länge vi i Sverige bedriver en allmän ekonomisk politik inriktad på stabilitet - liknande den inom euroområdet - har det aldrig funnits skäl att tro att införandet av en gemensam valuta på kort sikt skulle leda till en påtagligt annorlunda ekonomisk utveckling. Men även ganska små skillnader i tillväxttakt - till följd av högre investeringar och mer handel - kan med tiden leda till en väsentlig skillnad i välståndet".

Budskapet i det senare stycket, att Sverige tjänar ekonomiskt på ett EMU-medlemskap på lång sikt, bör vi nog förpassa till kategorin "vilda spekulationer".

Jag försöker själv att vara betydligt mer försiktig när jag uttalar mig om hur ekonomin kommer att förändras i framtiden. Av goda skäl.

Dessutom har vi så länge hört det där tillväxtargumentet i EMU-debatten att det borde ha varit uttjatat för länge sedan. Särskilt eftersom det numera finns statistik som inte är speciellt smickrande för sådana som Lars Heikensten.

EU-länderna Sverige, Danmark och Storbritannien är inte med i EMU, men har oavsett det klarat sig bra med tanke på tillväxten. Här nedanför finns en jämförelse av medelvärdet för tillväxten, inklusive felet i medelvärdet på 95-procentig konfidensnivå. Jämförelsen börjar 1999, eftersom euron infördes då, på nyårsdagen.



Danmark har haft ungefär samma tillväxt som EMU, medan Sverige och Storbritannien har haft en statistiskt signifikant högre tillväxt.

Ekonomikommentarers läsare är säkert intresserade av arbetslösheten också, så jag visar ett liknande diagram för den (medelvärden av årsmedelvärden).



Arbetslösheten har varit signifikant lägre i alla de tre "utanförskaps"-länderna än i euro-området.

Ett annat tungt vägande skäl för att Sverige ska stå fritt från EMU är att svenskarna inte vill ha den där euron.

Även i de EU-länder där euron har införts finns det gott om missnöje mot den. I många av länderna steg priserna kraftigt när de bytte valuta. "Der Euro ist der Teuro" heter det exempelvis i tysk folkmun.

Så här skrev jag förresten själv för drygt fyra år sedan i samband med folkomröstningen: (länk 1 länk 2).

...

Tillägg veckan efter:
EMU-frågan har tagit ännu ett kliv bort från att vara en höger-vänsterfråga till att bli en allmänpolitisk fråga om maktkritik.

Moderata ungdomsförbundet (MUF) har sedan en tid tillbaka bytt åsikt om EMU och kallar den numera för "ett maktprojekt från Bryssel", skriver Svenska Dagbladet.

Rikemansförening vill öka klyftorna

En ny rapport från Skattebetalarnas förening heter ”Öka inkomstspridningen”.

Där argumenterar föreningen för att skillnaderna i inkomst mellan rika och fattiga borde öka, skriver Realtid.se.

Det första som slår mig är att namnet på föreningen är lite missvisande. Eftersom i stort sett alla (skulle gissa fler än 99% av befolkningen i det land där föreningen verkar) betalar någon sorts skatt, på inkomst, på hyran, moms på tablettaskar eller något liknande.

Då skulle föreningen med andra ord kunna heta "i-stort-sett-allas förening". Men om de skulle heta så, så skulle de ju inte släppa den där rapporten.

För, som vi alla vet, så är det bara tre tiondelar av svenskarna (de allra rikaste) som gynnas av inkomstklyftorna.

(Eftersom de tre rikaste tiondelarna får mer än hälften av de samlade inkomsterna. I denna SCB-tabell finns data över inkomstfördelningen 2005).

Sju tiondelar förlorar, däribland jag själv.

Så jag kanske skulle ha gått med i föreningen om den skulle ha krävt - sänkta skatter - men bara för de fattigaste.

Men så lyder inte kravet - alltså måste det handla om en rikemansförening, och en sådan vill jag helst inte tillhöra.

"Men", invänder kanske vän av marknadsmässig ordning, "om klyftorna ökar så ökar ju tillväxten. Och då får alla det bättre, åtminstone på lång sikt".

Nä-häej, svarar jag i så fall. Det där påstår inte ens Skattebetalarnas förening. Heder åt den för det. Från artikeln:

Realtid.se: "Hur vet ni att ett lands invånare anstränger sig mer om inkomstskillnaderna ökar?"

Skattebetalarnas förening: "Det kan man ju inte veta i förväg. Men det är ju ganska uppenbart att om man ska starta en lång utbildning eller startar ett företag så spelar det roll om man får bra avkastning för det".

Realtid.se: "Hur vet ni det"?

Skattebetalarnas förening: "Ja, det är svårt att bevisa. Det är därför man har den här diskussionen".

Vad säger då den ekonomiska forskningen om det hela?

Denna artikel hittade exempelvis ett svagt (R=-0,445) men signifikant och negativt samband mellan inkomstklyftor och tillväxt. Med andra ord, där klyftorna var stora, där var tillväxten låg.

Men andra studier har visat andra resultat. Fortfarande är det så att kunskapen om tillväxtens orsaker är så dålig att den inte ens går att mäta.

Så, som Skattebetalarnas förening säger: om klyftorna ger en snabbare ekonomisk utveckling eller inte är en fråga om tro och tyckande.

Jag tycker att klyftorna mellan rika och fattiga borde vara mycket mindre än idag. Vad tycker du?

Världsbanken om Afrika kontra Latinamerika

Ekot rapporterar i dag att Världsbanken försöker lyfta fram det marknadsanpassande Afrika som förebild framför det vänstersvängande Latinamerika:

"I afrikanska länder har det gjorts större ekonomiska framsteg än i till exempel Latinamerika under de senaste tre åren. Ekonomierna skulle kunna växa ännu mer, men för det behövs fler reformer, är beskedet från Världsbanken".

"Reformer" är, för den som är ovan vid kodspråk, liberalska för "bland annat mer marknadsanpassning, som privatiseringar, avregleringar av marknader, nedskärningar i offentlig sektor och borttagningar av handelshinder". Vidare från artikeln:

"Afrika söder om Sahara har en genomsnittlig tillväxt på omkring fem procent. I flera länder har den varit fem till åtta procent. Det är mer än i Latinamerika under de senaste tre åren".

Varför denna känga? Jo, Världsbanken är förmodligen ganska sur över att ha blivit utsparkad från flera latinamerikanska länder, som nu även försöker etablera ett alternativ, Banco del Sur, Sydbanken. En bank som inte springer de rika ländernas regeringars och storföretags ärenden, utan lånar ut pengar till de latinamerikanska staterna utan någon ideologisk eller imperialistisk agenda.

Siffrorna från Ekots artikel förtjänar en särskild granskning.

Om vi går till Världsbankens egen databas, så ser vi att BNP-tillväxten (GDP growth på engelska) i Afrika söder om Sahara var 5,5% år 2004; 5,7% år 2005 och 5,6% år 2006. Alltså ungefär 5,6% per år i snitt, lite högre än Ekots siffra.

Men tittar vi på befolkningsökningen, så var den 2,4% år 2004; 2,3% år 2005 och lika stor år 2006.

Att säga att den gemensamma kakan har vuxit med över 5% per år är lite missvisande, eftersom det samtidigt har blivit fler människor om att baka kakan - och fler som ska äta av den.

Om vi räknar ut tillväxten i BNP per person blir det istället 3,1% år 2004; 3,3% år 2005 och 3,2% år 2006. Så mycket har genomsnittsekonomin för varje person ökat i Afrika söder om Sahara.

Latinamerika då? Jo, mycket riktigt var BNP-tillväxten lägre under de tre åren jämfört med södra Afrika, "bara" 5,4 procent jämfört med 5,6%. Men befolkningen har bara ökat med 1,3% per år.

Så ökningen i BNP per person har i snitt varit 4,1% per år under treårsperioden, att jämföra med 3,2 procent i södra Afrika.

Alltså: korrigerat för befolkningsökningen så har de latinamerikanska ekonomierna vuxit snabbare än ekonomierna i södra Afrika. Enligt Världsbankens egen databas.

Så de siffror som Världsbanken väljer att basunera ut säger egentligen bara att befolkningsökningen har varit större i Afrika söder om Sahara, än i Latinamerika.

Det skulle ha varit betydligt mer ärligt att även redovisa och jämföra ökningen i BNP per person inför journalisterna.

Och varför måste jag göra Ekots ekonomijournalisters jobb på min fritid, nämligen att källgranska uppgifterna från en institution med en sådan välkänd och brett kritiserad ideologisk dagordning?

Som en parentes kan vi ju titta på Världsbankens statistik för liberalernas hat-land nummer ett på den latinamerikanska kontinenten, nämligen Venezuela.

Under samma treårsperiod var årssiffrorna för BNP-tillväxten i snitt 13,0%, befolkningsökningen i snitt 1,7% och tillväxten i BNP per person 11,1%. När det gäller Venezuela kan vi verkligen snacka ovanligt höga tillväxtsiffror.

När kan vi förvänta oss att Ekots ekonomijournalister ska rapportera om detta?

(Läs mer om varför känslorna går så heta om Venezuela hos BiologyAndPolitics, Zaidas Tankar, HandsOffVenezuela.

Knuff.se om Världsbanken)

Mer om tillväxtprognoser

Hur tänker de där prognosmakarna, de som jobbar med att göra tillväxtprognoser som inte duger åt särskilt mycket? Vad är det som driver dessa människor?

En bloggläsare, Björn Nykvist, tipsade mig om en vetenskaplig artikel som han hade skrivit om just detta. Mycket underhållande läsning, åtminstone för mig som har snöat in på sånt.

Jag tillbringar en betydande del av dygnet med tillämpad naturvetenskaplig forskning, och hos oss är prognoser inget man tar särskilt lätt på. Att öka "prognoskraften" runt viktiga variabler är själva målet med vår forskning, eftersom det säger oss hur bra koll på de vetenskapliga sambanden vi har.

Men detta gäller tydligen inte de framstående svenska nationalekonomer som sysslar med tillväxtprognoser och som intervjuas i artikeln. Den kan laddas ner här för den som prenumererar på Global Business and Economics Review, annars kan en avskrift av artikeln laddas ner här.

Jag langar upp några citat i sin helhet (egna översättningar till svenska):

När det gäller prognoser så menar jag att, i slutändan är det maggropskänslan som avgör utfallet ... en helhetssyn är faktiskt att inte vara för försiktig eller formell. Att kunna förklara saker intuitivt är mer eller mindre det som räknas.

Nummer två menar att det gäller att göra unika prognoser som sticker ut från mängden:

Det finns ett behov av att profilera sig. Säg, till exempel att alla [prognosinstitut] har skrivit ner [sina prognoser]. Då vill du profilera din prognos på ett nytt sätt som är intressant och skapar rubriker. Det är som om det finns en bit av prognosmarknaden som ingen har lagt beslag på, och därför är det frestande att lägga beslag på den biten.

Jag vet inte vad ni tänker om det här, men mina tankar vandrar till en småländsk knallemarknad. Maggropskänsla. Det första citatet tar mig till sibyllan i den pyntade husvagnen, ni vet hon som kan se spännande framtidsvisioner utifrån lite kaffesump, inälvorna hos en död firre och lite maggropskänsla.

Profilerad produkt. Citat nummer två för mina tankar vidare till kepsförsäljarna. Om alla andra säljer en keps med texten "jävla måsar", så gäller det att sälja en annan, ny keps, och därmed lägga beslag på jungfrueliga delar av kepsmarknaden.

En slående skillnad är dock att den genomsnittliga kepsförsäljaren och sibyllan både har lägre inkomst och väcker mindre rabalder i dagspressen än de nationalekonomer som kokar ihop tillväxtprognoser.

Till slut, en person som kommenterar frågan om huruvida det allmänna ekonomiska klimatet påverkar deras arbete:

Det finns de som inte passar för sådant här arbete. Det finns visionärer och, om jag får säga det så, räknenissar. Men även om kartan skiljer sig från verkligheten, så måste du hålla dig till kartan.

OK, visserligen kan jag vara nog så visionär. Men jag är nog för intresserad av verkligheten för att föredra en snygg karta. Ingen idé för mig att söka mig ett sådant jobb, alltså.

Jag får nöja mig med att prognosticera algbiomassa, siktdjup och annat som det finns tillförlitliga modeller för - dessutom med mätbar prognoskraft...

Usla tillväxtprognoser

Di.se intervjuade mig i förra veckan angående min magisteruppsats.

Världens tyngsta ekonomiska prognosmakare famlar i blindo. Otillräckliga metoder borde underkänna de flesta färdiga recept på tillväxtpolitik, visar en ny magisteruppsats vid Uppsala universitet. (fortsättning genom länken ovan)

Kan inte låta bli att kommentera vissa läsarkommentarer:

Rapporter och prognoser från IMF och andra påverkar samtiden. När en prognos kommer ut reagerar miljontals aktörer runt om i världen på deras siffror. Därför kan man ju svåreligen jämföra prognosen med det egentliga utfallet. Det är ju inte fysiklaiska tester det rör sig om.

OK, så då är det alltså psykologi som styr tillväxten? Förklaringen verkar för det första orimlig. I boken The Fortune Sellers av William Sherden görs liknande analyser som säger att inte ens vändpunkterna i ekonomin låter sig förutsägas särskilt lätt. Om IMF skulle förutsäga uppgång skulle väl alla tro på det och motsvarande om IMF skulle förutsäga nedgång?

För det andra krävs det en kvantitativ analys för att visa att det skulle vara psykologiska faktorer som styrde. Typ, att någon satte siffror på hur mycket tillväxten generellt sett påverkas av en viss sorts prognos. Nej, påståendet om psykologi är för spekulativt.

Andra läsare kommenterar att det "bara" är en magisteruppsats. Tja, jag refererar också till flera andra studier i tjusiga tidskrifter som kommer fram till ungefär samma sak. Som ännu en läsare skriver:

Håhåjaja, det här är inga nyheter om någon trodde det utan sådant som alla seriösa ekonomer känner till. Den som är intresserad av en mer ingående diskussion kan med fördel läsa boken "Butterfly Economics" av Paul Ormerod.

Varför producerar man då mot bättre vetande otillförlitliga prognoser? Svaret är helt enkelt att det finns en efterfråga på dem. Politiker, journalister och liknande människor behöver dem som en fast punkt i tillvaron, av exakt samma sätt som andra galenpannor ringer tarotlinjen eller läser horoskop: de externaliserar osäkerheten och frälser oss från ansvar för våra handlingar genom att tjäna som en yttre norm för agerande.

Andra bloggar om tillväxtprognos, tillväxt.