Världshandelsförhandlingar kollapsade

SR/Ekot:

"Den så kallade Doha-rundan har pågått i sju år och ärrade förhandlare kunde knappt tro sina ögon när samtalen bröt samman när man närmade sig mållinjen.

Enligt chefen för Världshandelsorganisationen WTO, Pascal Lamy, var 80-85 procent av avtalet redan överenskommet. Det som stjälpte förhandlingarna var oenighet mellan främst USA och Indien om vad som uppfattas som en viktig men ändå sekundär fråga.

Indien men även till exempel Indonesien ville ha en paragraf om att länder har rätt att höja sina jordbrukstullar om det till exempel blir en snabb ökning av importen eller snabba prisförändringar. Avsikten är att skydda de egna bönderna.

USA sa nej med hänvisning till att man redan accepterat stora nerdragningar i stödet till sina lantbrukare och därmed så fick förhandlingarna ett abrupt slut".

Och redan börjar domedagsprofetiorna och klagosången ljuda från marknadsliberaler i pressen, regeringen och bloggosfären.

Här är några exempel på annorlunda bedömningar:

Harvard-professorn Dani Rodrik kommenterar att de kraschade förhandlingarna inte är mycket att gråta över - de fattiga länderna hade ändå inte så mycket att vinna.


Indiens handelsminister Kamal Nath (tack Jan Viklund för tipset) kommenterade på torsdagen att de fattiga hade en del att förlora:

- Vi kan inte riskera säkerheten till levebröd för sammantaget en miljard människor.

Princeton-professorn Paul Krugman beskriver det inträffade som "varken en överraskning eller en katastrof".

Financial Times' redaktör för världshandelsfrågor, Alan Beattie (Tack till Saku för tipset), kommenterar att "de allra fattigaste länderna i världen (...) skulle faktiskt kunna förlora som ett resultat av en överenskommelse".

Joseph Francois, nationalekonomiprofessor vid österrikiska Johannes Kepleruniversitetet, kallar de skenade matpriserna för "den närmaste orsaken till Doha-kollapsen" och att "dess kollaps kan vara en god sak".

Pasteys Plats beskriver hur matförsörjningen på Haiti har drabbats av ogynnsamma handelsavtal som regeringen skrev på under våldshot.

CEPR-ekonomen Mark Weisbrot:

- Det har helt enkelt inte funnits mycket att tjäna på denna förhandlingsrundan för utvecklingsländerna - eller för majoriteten av människorna i de rika länderna för den delen.

- De rika ländernas försök att minska den politiska handlingsfriheterna för fattiga länder beträffande tillverkning ses i vida kretsar som att de "sparkar bort stegen" som de rika länderna som USA brukade använda när de var utvecklingsländer.

(mer om dagens rika länders forna handelspolitik här , här, här och här).

Fler kommentarer från småbondeorganisationen Via Campesina, CEPR-ekonomen Dean Baker, Det Progressiva USA, Radar och Björn Wadström.

Länk till mina tidigare inlägg om frihandel.

---------
Lästips:
Proletären intervjuar Afghanistankännaren Peter Hjukström om kriget i landet: "Ingen har någonsin lyckats kuva Afghanistan".

Bloggat:
FarmorGun om massakern i Srebrenica, Esbati om norsk extremhöger, Svensson om europeisk extremhöger, Mohamed Omar om att de muslimer som uttrycker störst stöd för demokrati även uttrycker mest kritik mot USA, Alliansfritt om a-kassans medlemsras, Jinge om bloggandets historia, Reflexions om flygandet och oljekrisen, Paolo Pissoffi om Israels avgående premiärminister, Resursbloggen, Simone, Sus, och Forever United om att 20000 människor snart blir utsparkade från sjukförsäkringen.

Reagan - protektionisten

"Det är en bättre politik att tillåta presidenter - mig eller mina efterträdare - att ha alternativ för att hantera handelsproblem" - Ronald Reagan, USA:s president 1980-1988.



Citatet nämns i artikeln "Ronald Reagan: Protectionist" från 1988 - från det inte särskilt vänstervridna Mises-institutet.

Reagan predikade (precis som många av dagens västpolitiker) gärna om frihandel för andra länder och på hemmaplan, men gjorde ofta precis tvärtom: byggde upp och förstärkte USA:s handelshinder.

Han fördubblade den andel av importen som var belagd med handelsrestriktioner, till att omfatta en fjärdedel av importen. Vidare, skrev Mises-institutet 1988, att Reagan:

"* Tvingade Japan att acceptera restriktioner för bilexport
* Drog ner importkvoterna för socker betydligt
* Förhandlade om att öka restriktiviteten i the Multi­fiber Arrangement som gällde handel med textilier och kläder
* Krävde av 18 länder, inklusive Brasilien, Spanien, Sydkorea, Japan, Mexiko, Sydafrika, Finland, Australien och den Europeiska Gemenskapen [EU:s föregångare], att de skulle acceptera "frivilliga begränsningsavtal" som skulle minska deras stålimport till USA
* Lade en 45-procentig tull på japanska motorcyklar till förmån för Harley Davidson, som erkände att överlägsen japansk företagsstyrning var orsaken till dess problem [läs mer om detta här]
* Ökade importtullarna på kanadensiskt virke och takpaneler av cederträ
* Tvingade japanerna till ett avtal för att kontrollera priset på minneschips för datorer
* Tog vid ett flertal tillfällen bort tredjevärldenländer från det tullfria importprogrammet för utvecklingsländer
* Pressade Japan att tvinga sina bilfabrikanter att köpa fler USA-tillverkade delar
* Krävde att Taiwan, Västtyskland, Japan och Schweiz skulle begränsa sin export av maskinverktyg
* Anklagade japanerna för att marknadsdumpa kullager grundat på att priset inte steg tillräckligt för att täcka prisfallet på yenen
* Anklagade japanerna för att marknadsdumpa gaffeltruckar och färgbildstuber
* Förlängde importkvoter för klädnypor
* Underlät att be kongressen om att stoppa förbudet mot oljeexport från Alaska och virke avverkad från federal mark
* Omdefinierade dumpming så att inhemska företag lättare kan anklaga utländska konkurrenter med ojusta handelsmetoder
* Pumpade upp Export-Importbanken, en institution som var avsett att störa USA:s ekonomi på bekostnaden av USA:s befolkning för att på ett konstgjort sätt gynna exporten från åtta storföretag".

I en annan artikel från samma tid skriver Mises-institutet att Reagan ökade bidraget till USA:s jordbruksprogram med 140 procent, från 21,4 miljarder till 51,4 miljarder dollar per år.

Moderatpolitikern Gunnar Hökmark har tidigare i år kallat motståndet mot frihandeln för "hotet mot mänskligheten".

Kanske dags att göra om alla eventuellt kvarvarande porträtt på Ronald Reagan i högerorganisationernas möteslokaler till piltavlor?

Fler inlägg om frihandel här

Läs om Ronald Reagans våldsrelaterade brott mot mänskligheten här och här

--------------

Bloggat:

Björnbrum om Sovjet, arbetslöshet och sociala skyddsnät, Alliansfritt Sverige om Nyamko Sabunis motiv till FRA-lagen, Esbati om Israels väpnade attacker på Västbanken, Claes Krantz om USA:s påstådda framgångar i Irak

50.000 sydkoreanska protektionister

Uppskattningsvis 50.000 människor demonstrerade på lördagen i Sydkoreas huvudstad Söul mot regeringens beslut att tillåta köttimport från USA. Protesterna har pågått sedan i april.

CNN:

"De omfattande offentliga protesterna i stort sett paralyserade regeringen bakom president Lee Myung-bak, som bytte ut sju rådgivare denna månad och planerar att omforma sitt kabinett.

Tiotusentals bilfabriksarbetare i Sydkorea gick ut i strejk i onsdags för att motsätta sig att regeringen avskaffade importförbudet".

ZMagazine skriver att "handelsavtalet har väckt bredare känslor av missnöje mot regeringens politik av nyliberala reformer och nära relationer med USA".

Nu kan man tycka att demonstranterna har rätt eller fel - men var hittar ni liknande massdemonstrationer till frihandelns försvar?

Tidigare blogginlägg om frihandel

--------------
Bloggat:
Claes Krantz om inflationsmålet, FarmorGun om Tolgfors och FRA-lagen, Biology&Politics om klimatstatistik.

Varför kräver inte de fattiga frihandel?

Om jag vore regelmässig frihandelsförespråkare, så skulle jag bekymra mig en del om följande fråga:

Varför tycker världens fattiga inte att frihandel är en sådan bra idé som svenska marknadsliberaler påstår att det är för de fattiga?

Våra tidningar skriver ibland (men sällan) om protester bland fattiga människor mot internationella handelsavtal.

Jag har tidigare citerat paraplyorganisationen Via Campesina, en paraplyorganisation för fattiga småbönder, som är starkt kritisk mot marknadsanpassningen av världens livsmedelsproduktion.

Dessa röster speglar naturligtvis inte nödvändigtvis världens alla fattiga. Men var finns de fattiga frihandelsvännerna, då? Förmodligen finns de inte, för annars skulle vi ha sett hänvisningar till dem och deras åsikter i tid och otid.

Nu ska jag bli lite personlig, vilket jag sällan blir på nätet.

I mitten på 1990-talet jobbade jag som personlig assistent åt en blind kille med starka vänsteråsikter. Jag hade tidigare varit något av en ideologisk kappvändare, men det som han sade påverkade mina politiska åsikter ganska starkt och varaktigt. Han sade något i stil med:

"I funktionshinderrörelsen är vi vänster. Med några få undantag. Marknadskrafterna struntar nämligen i våra rättigheter".

Liknande saker har jag därefter även hört av andra människor som hör till ekonomiskt missgynnade grupper. Uteliggare, gömda flyktingar, fattiga bönder i u-länder.

De tror enligt vad jag har erfarit inte i särskilt hög grad på marknadens välgörande egenskaper.

Ni som läser denna blogg får gärna försöka visa att jag har fel om detta...

Jens Holm skriver förresten om att EU-parlamentet ger råvaruspekulationen en del av skulden för matkrisen.


Columbia-professorn Jeffrey Sachs ger Världsbanken och IMF (som han själv har jobbat för) en del av skulden, och menar att bönderna behöver offentliga, lokalt baserade lånesystem:

"Under 1980- och 1990-talens matkriser tvingade Internationella Valutafonden och Världsbanken dussintals fattiga matimporterande länder att avveckla dessa statliga system. Fattiga bönder uppmanades att ta hand om sig själva, att låta 'marknadskrafterna' förse dem med utsäde. Detta var ett grundläggande misstag: det fanns inga sådana marknadskrafter.
(...)
Tiden är inne för att återupprätta offentliga finanssystem som ger småbönder i de fattigaste länderna, särskilt dem som odlar på två hektar eller mindre, tillgång till högavkastningsutsäde, gödsel och småskalig bevattning. Malawi har gjort detta under de senaste tre säsongerna och har fördubblat sin matproduktion som resultat. Andra låginkomstländer borde följa efter".

Tidigare inlägg om frihandel här.

--------
Bloggat:

Motvallsbloggen om Årets Arbetare - som visade sig vara egenföretagare, Slutstadium om åtalade strejkvakter i Malmö, Jinge om USA:s smutsiga presidentval, Svensson om antisemitism, Alliansfritt Sverige om elitklasser, Farmor Gun om sex i SvD, Vänstervindar om klyftor och främlingsfientlighet, Ilse-Marie om svensk flyktingpolitik.

Inga nya Harley-Davidson om vi skulle haft frihandel

Jag tänkte spinna vidare på EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks (m) fördömande härom veckan, av motstånd mot frihandel som han kallade för "hotet mot mänskligheten".

En person som tillämpade sådant som hör till detta "hot" var nämligen USA:s insomnade ex-president Ronald Reagan.

Men jag talar nu inte om att Reagans regering dömdes av Internationella Domstolen i Haag (ICJ) för "olaglig användning av våld" mot en annan stat, alltså internationell terrorism, i Nicaragua.

Inte heller om att han försåg Saddam Hussein och Ayatolla Khomeini med vapen i deras krig som orsakade cirka en miljon dödsoffer eller att han bombade Libyen och invaderade Grenada, eller att han rustade, tränade och finansierade dödspatruller i Centralamerika, vilka han kallade "freedom fighters" och som hade ihjäl hundratusentals människor.

Utan jag talar om hans motstånd mot frihandel.

Just detta gjorde hans handlingar till ett "hot mot mänskligheten" i den hökmarkska andemeningen. Dagens exempel handlar om motorcykeltillverkaren Harley-Davidson i USA.

Många mc-entusiaster världen över kör som bekant runt på dessa motorcyklar. Så här kan de se ut:



Men skulle det inte ha varit för Ronald Reagans protektionism på 1980-talet, så skulle HD ha riskerat att följa alla andra USA-märken utför konkursens brant. Japan hade nämligen på den tiden större "komparativa fördelar" av att bygga motorcyklar än USA.

I så fall skulle världens HD-entusiaster gradvis ha fått gå över till att brumma runt på andra märken, som Honda, Kawasaki, eller varför inte denna vrålande tiger, Yamaha Gen-Ryu:



Fallet med Reagan, HD och protektionismen uppmärksammade jag härom året via Dean Bakers blogg, på USATodays hemsida.

Ungefär mitt på sidan står det:

"Harley-Davidsons exempel är även något annat än en frihandelssuccé. 1983 fick företaget ett särskilt handelsskydd av Reagan-regeringen, som höjde tullen på importerade japanska motorcyklar från 4 till 49 procent. Det gav Harley kritisk tid för att anpassa sig".

Så om Gunnar Hökmark läser detta så förutsätter jag att han agerar konsekvent och formulerar ett kraftfullt fördömande av Ronald Reagans mänsklighetsfientliga handlingar...

--------------
Bloggat:

Motvallsbloggen om vem som fick priset som Årets Arbetare 2007, Ali Esbati om varför det nya förslaget till ändrad grundlag ger ökat expertstyre, Alliansfritt Sverige om indragna dagisplatser, Ilse-Marie om att 40 000 människor riskerar att bli av med sjukförsäkringen Petter Partikulärt om en journalist som har hittat på att han har blivit tystad, Syrran om beslutet att inte garantera vård åt papperslösa, samt Claes Krantz om att Pakistankriget och Afghanistankriget håller på att bli ett enda krig (där Sverige förresten deltar).

Frihandelsvännerna levde inte som de numera lär

RECENSION. Fattiga länders makthavare och befolkning borde inte lyssna på dem som ständigt föreskriver frihandel som en väg ut ur fattigdomen. Gör som de rika länderna gjorde, inte som deras makthavare säger, är budskapet i nationalekonomen Erik Reinerts senaste bok.


Läs hela recensionen på Yelah.net (klicka)

Vems fel är matkrisen?

De globala priserna på livsmedel som vete, sojabönor, ris och majs har skjutit i höjden. På många håll har fattiga människor i större utsträckning drabbats av svält. I flera afrikanska länder har matkrisen lett till omfattande protester och kravaller, skriver nyhetsbyrån Reuters.


Men vems är felet?

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (m) har svaret klart för sig, skrev han på SvD Brännpunkt i veckan:

"Det är globaliseringsmotståndarnas kamp mot fri handel som nu drabbar världens fattiga".

Han kallar även motståndet mot frihandel för "hotet mot mänskligheten".

Vem är då dessa ansiktslösa frihandels- och mänsklighetsfiender? Sist frågan var uppe var när EU i slutet på förra året skulle teckna handelsavtal med några av världens fattigaste länder.

Lite spridd, lågmäld kritik kom från några bloggar, däribland denna, samt från en rad kyrkor och biståndsorganisationer – och kärnan i denna kritik var en hänvisning till kritiken från de fattiga länderna.

Den fränaste kritiken mot handelsavtalet kom därmed från afrikanska jordbrukare och andra demonstranter i u-länderna, genom slagord som "Vi skriver under våra egna dödsdomar".

Det är alltså dessa människor som Gunnar Hökmarks anklagelser främst träffar. Vita européer som helt eller delvis skyller fattiga, mörkhyade människors fattigdom och svält på de fattiga själva har som bekant en lång historisk tradition.

Författaren och idéhistorikern Johan Norberg är inne på en liknande linje som Gunnar Hökmark, med den viktiga skillnaden att han faktiskt pekar ut en vit europé som en ledande protektionist.

I Expressen skrev Johan Norberg i veckan:

"Titta på skillnaden mellan blommor och mat. Vi har fria marknader för blommor. Kenyanerna kan sälja det fritt till Europa och får därmed stordriftsfördelar, fler jobb och resurser till allt bättre teknik".

Handeln med livsmedel hindras istället med hjälp av tullar och EU-pengar till bönderna. En som försvarar detta system är jordbruksminister Michel Barnier i Frankrikes nuvarande högerregering.

Johan Norberg avslutar sin artikel med att kommentera EU:s jordbrukspolitik:

"Det är ett fullkomligt vettlöst slöseri. Men det stora problemet är inte vad Michel Barniers och hans vänners politik kostar, utan vad den köper: Undernäring och död".

Hårda ord igen. Inget problem i sig – problemet är att vi inte får läsa motståndarsidans argument i den svenska dagspressen.

Så, vad säger denne påstått dödsvållande franske högerminister då?

Till Financial Times sade han i veckan att u-länderna borde ta efter EU:s jordbrukspolitik och bilda regionala, självförsörjande jordbruksmarknader med stöd av omriktat bistånd:

- Vad vi nu bevittnar i världen är konsekvensen av för mycket frimarknadsliberalism. Vi kan inte lämna ut matförsörjningen av befolkningen till marknadens förbarmande. Vi behöver en offentlig politik, ett sätt att ingripa och stabilisera.

- Jag tycker att [EU:s jordbrukspolitik] är en bra modell. Det är en politik som låter oss framställa för att föda oss själva. Vi samordnar våra resurser för att stödja framställningen. Västafrika, Östafrika, Latinamerika och Medelhavets sydkust behöver alla en regional, gemensam jordbrukspolitik.

Att skydda framställningen av livsmedel från marknadskrafternas nycker genom att stabilisera priserna är något som även jordbruksekonomen David Dawe vid International Rice Research Institute i Filippinerna förespråkar.

I en forskningsartikel från 2001 i tidskriften Food Policy (26: 163-175) skriver han:

"Ris utgör en stor utgiftspost för Asiens fattiga. Till exempel står riset för nästan 40% av utgifterna för de fattigaste tre femtedelarna av tätortsbefolkningen i Bangladesh (Bangladesh Bureau of Statistics, 1998).

Därigenom tjänar fattiga konsumenter på stabila inrikespriser på ris eftersom deras låga inkomster då skyddas från perioder med onormalt höga rispriser.

Om ingen stabilisering sker, kan kraftiga prisökningar skapa hungersnöd, eller åtminstone betydande svårigheter, för dem som inte är förmögna nog att ha råd med de högre priserna.
(...)
Bönderna tjänar också på stabila rispriser eftersom de skyddas från perioder med onormalt låga priser. Eftersom många bönder är fattiga, är detta i viss grad en fråga om rättvisa, precis som i fallet med konsumenterna.
(...)
Om regeringarna vill fortsätta stabilisera inrikespriserna, så kommer nyckelfaktorn att vara förmågan att kontrollera omfattningen av internationell handel, antingen genom variabla handelskvoter eller variabla tullar.

Om den privata sektorn tillåts bestämma omfattningen av internationell handel utan begränsningar, så kommer inrikespriserna att följa världspriserna och stabilisering blir omöjlig".

Den u-landsbaserade småbondeorganisationen Via Campesina är inne på ett liknande spår, skriver de i ett öppet brev till FN:s mat- och jordbruksorgan FAO:

"Den nuvarande matkrisen är resultatet av många års avreglering av jordbruksmarknader, privatiseringen av statliga reglerande myndigheter och dumpningen av jordbruksvaror på u-ländernas marknader.

Enligt FAO har de avreglerade marknaderna lockat till sig enorma penningflöden som används till att spekulera i jordbruksprodukter till "framtids"- marknader och andra finansiella instrument.

Den bolagsledda utökningen av biobränslen och det inledningsvis entusiastiska stödet för biobränslen i länder som USA, EU och Brasilien har ökat förväntningen om att jordytor för livsmedelsframställning kommer att bli mer och mer knappa.

Ovanpå detta förvandlas hundratusentals hektar mark i sydliga länder på ett okontrollerat sätt från jordbruksmarker till så kallade ekonomiska utvecklingszoner, tätorter och infrastruktur.

Den pågående markanskaffningen som bedrivs av transnationella bolag och andra spekulanter kommer att fördriva ytterligare miljontals bönder som kommer att hamna i storstäderna där de kommer att läggas till massan av hungriga och fattiga människor i slummen.
(...)
En absolut prioritet måste ges till inrikes matframställning för att minska beroendet av den internationella marknaden. Småbönder borde stödjas genom bättre priser för sina jordbruksvaror och genom stabila marknader för att tillverka mat åt dem själva och åt sina samhällen. Jordlösa familjer från landsbydgen och tätorten måste ges tillgång till land, utsäde och vatten för att framställa sin egen mat.
(...)
Länderna behöver skapa ingripande mekanismer i syfte att stabilisera marknadspriserna. För att uppnå detta behövs importkontroll med skatter och kvoter för att undvika lågprisimport som undergräver framställningen inom länderna".

En dödsalstrande fransk högerminister? Självhatande fattiga bönder? Döm själva.

----------
Jag har tidigare skrivit flera inlägg om frihandel och det senaste av dem hittar du här.
----------
Relaterad bloggpost: Norska bloggen Indregard.no om rispriserna.
----------
Bloggat i övrigt:
Ali Esbati skriver om social status kopplat till depressionsnivå, Lenas Studio skriver om EU, flyktingpolitik och människors lika värde, Alliansfritt Sverige om CUF och demonstrationskrockar i Jönköping, Motvallsbloggen och Pierre Gilly om USA:s kommande kollaps, Jinge om brist på socialdemokratisk ideologi och samhällets förbruning, Björnbrum om vänsterstrategier inför framtiden, FarmorGun och Kim Müller om vårdstrejken, Kropotkin om arbetskraftsinvandring och Motbilder om krigsprofitörer.

Handel på de fattigas villkor

De inlägg som väcker mest debatt på denna blogg är ofta de som handlar om internationella frågor. Så jag slänger ut ännu ett köttben till mig själv och övriga debattörer.

Det handlar, återigen, om historien och frihandeln. Om att det inte alls råder någon "konsensus" eller något samtycke om att frihandel alltid är den bästa vägen att vandra.

Dagens citat kommer från professor Robert Wade vid London School of Economics.

I en debattartikel till Financial Times förra året skrev han:

"Dagens rika länder blev rika i samband med mycket högre handelshinder än vad som råder idag. Storbritannien blev den ledande industriekonomin på 1700-talet med höga hinder, som upprätthölls tills det var den ledande industriekonomin i mitten på 1800-talet.

USA var ett av världens mest protektionistiska länder under 1800- och 1900-talet (fram till 1920-talet) och det var också bland dem med snabbast tillväxt.

Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan, samt (efter 1955-1960) Taiwan och Sydkorea hade alla snabb tillväxt med höga handelshinder. Enbart efter att dessa länder kom ikapp, eller bättre, började de säga att frihandel är bäst för alla.

Det finns goda teoretiska och empiriska anledningar till att handelsskydd och subventioner, i det generella fallet, är ett nödvändigt (men inte tillräckligt) villkor för att komma ikapp.

Frihandel uppmuntrar mer till specialisering i handelsvaror än till att industri- och servicesektorn diversifieras" (min fetstil).

Men inte nog med att frihandelsdogmen regerar i dagens världspolitik. Det är värre än så för de fattiga människorna i fattiga länder i dag, skriver han i en forskningsartikel från 2004 (pdf-fil).

Detta eftersom många fattiga länder är beroende av hjälp från de internationella finansiella institutionerna IMF och Världsbanken. Och

"IMF:s och Världsbankens program kräver ofta en minskning av offentliga utbetalningar [däribland bidrag och annat stöd till fattiga, min kommentar], och därigenom minskar de möjligheten för staten att försäkra sig om att de som tjänar på övergången till frihandel verkligen kompenserar förlorarna".

Alltså, ännu ett citat från en ekonom som har en kritisk syn på de globala frihandelsavtal som drivs igenom i dag (här, här, här, här finns fler).

Jag tar upp dem för att jag tycker att deras argument saknas i den torftiga, svenska frihandelsdebatten.

Men ingen av dem är kritisk mot handel som företeelse. Och det är inte jag heller, vilket jag tidigare har skrivit, men vilket denna bloggs läsare ändå stundtals frågar om igen.

Det finns exempelvis inga tullar mellan svenska kommuner, vilket "Tubby" påpekar, och det vore säkert dumt att införa sådana.

Men bara för att handelshinder i många fall är onödiga, betyder detta inte att frihandel alltid är bra.

Jag tycker själv att:

1) Världsbanken, IMF, den svenska handelsministern och andra omedelbart ska sluta utnyttja fattiga länders desperation för att tvingas skriva under handelsavtal som de inte vill ha - när de annars riskerar ännu sämre handelsvillkor eller mindre generöst bistånd.

2) handelsvillkor ska grunda sig i och utformas efter befolkningens, inte den ekonomiska eller den politiska elitens, uttryckta önskan.

3) handelsvillkor särskilt ska anpassas efter behov och önskemål i fattiga länder, snarare än på rika länders experters och politikers åsikter.

Om detta uppfylls så tycker jag att handel i grunden är bra.

Och eftersom historien är såpass full av exempel på länder som framgångsrikt har infört och upprätthållt handelshinder tills de blev rika, så borde detta erkännas som en metod som är minst lika god för fattiga länder, som frihandel.

--------
(om du vill diskutera teorin om komparativa fördelar, gör det då gärna här eller här)
---------
Bloggtips: Ett hjärta rött och Ali Esbati skriver om att svenskarna vill öka kvaliteten på vård-skola-omsorg, även om detta skulle kräva högre skatter.

Frihandelns komparativa nackdelar

Efter tips från bloggkommentatorn Jan Viklund har jag börjat läsa den norske tallinn-baserade ekonomen Erik S Reinerts bok ”How rich countries got rich ... and why poor countries stay poor” från 2007.

Han lyfter fram en massa exempel på att länder som inte har tillhört världens rikaste, har kunnat utvecklas genom att skydda sina industrier och få dem att efterlikna utlandets framgångsrika industrier.

I motsats till frihandelsteorin om ”komparativa fördelar” som gjordes känd av 1800-talsekonomen David Ricardo.

Den teorin går ut på att alla ska koncentrera sig på att tillverka det som de, relativt sett, är bäst på, för att sedan sälja produkterna och köpa andra varor från andra som är bättre på annat.

Reinert skriver:

”Om stammen på andra sidan ån har tagit steget från stenåldern till bronsåldern, så ställs din egen stam inför valet mellan att antingen hålla sig till sina egna komparativa fördelar i stenåldern eller att försöka efterlikna grannstammen och gå in i bronsåldern. Innan David Ricardo fanns det få tvivel om att efterlikning var den bästa strategin, och historiskt sett är det viktigaste bidraget från Ricardos handelsteori att kolonialismen för första gången gjordes moraliskt försvarbar” (s. xxiii, min fetstil).

England blev till exempel rikt efter att kung Henry VII (1457-1509) började skydda landets textilindustri och samtidigt förhindrade exporten av råvaran, ull.

Detta för att den förädlade produkten, textilvaror, ansågs ge bättre långsiktiga exportinkomster än råvaran råull.

Samtidigt bjöds utländska textilexperter in för att underlätta "efterlikningen" av kontinentens textilindustri.

En ekonom under den protektionistiska tiden, John Cary (1649-1720), diskuterade tillsammans med sina kolleger en ganska drastisk åtgärd för att förhindra export från England av råull, nämligen att ”straffa Exportören med Döden” (s. 7).

England kom, ekonomiskt sett, efter hand ikapp och förbi Nederländerna, Spanien och Europas stadsstater.

Först därefter kom David Ricardo och andra brittiska ekonomer som förespråkade frihandel, vilket mottogs med stor skepsis och misstänksamhet i USA, Tyskland och andra fattigare länder.

Enligt Reinert kan frihandel göra att rika länder specialiserar sig på att vara rika, medan fattiga länder specialiserar sig på att vara fattiga.

Därför att de fattiga ländernas kortsiktiga "komparativa fördelar" ofta ligger i att exportera råvaror och tillverka enkla produkter, områden där det inte går att effektivisera tillverkningen särskilt mycket - ibland gäller rentav motsatsen, eftersom naturresurserna är begränsade, skriver han.

Rekommenderar boken varmt till handelsministern och andra.

Jag har förresten tidigare skrivit om David Ricardos frihandelsteori som säger att frihandel alltid gynnar alla inblandade.

Teorin borde räknas som "pseudovetenskaplig" eller "metafysisk" eftersom den inte går att falsifiera - den fungerar helt oberoende av hur verkligen ser ut och fungerar.

Jag kunde inte tänka mig att jag var den första person som kom på detta, men jag hade faktiskt aldrig sett någon annan uttrycka det i skrift tidigare.

Nu har jag sett det. Joseph Schumpeter skrev om teorin i ett manuskript till en bok som till slut kom ut 1954, fyra år efter hans död*:

"Den är en utmärkt teori som aldrig kan falsifieras och som intet saknar förutom förnuft. Vanan att tillämpa resultat av denna karaktär för att lösa praktiska problem ska vi kalla den ricardianska synden (the Ricardian vice)".

Ett halvsekel senare har den "ricardianska synden" tyvärr blivit ganska inarbetad, under den tidsperiod som kallas "globaliseringseran".

*Schumpeter, J. A., 1954. History of Economic Analysis. New York: Oxford University Press, s. 472-473.
Citerad i:
Bladen, V. W., 1956. Schumpeter's History of Economic Analysis and Some Related Books. The Canadian Journal of Economics and Political Science, 22:103-115.
-------
Andra som skriver om Reinert:
Motvallsbloggen, Sourze.se,

Inte överens om frihandelns fördelar

Borås Tidning hade en ledare härom veckan som propagerade för frihandel. Tidningen skrev:

"Det skadar inte att påminna om att det råder konsensus också bland nationalekonomer – handel gynnar alla, fattiga som rika".

"Konsensus" betyder att alla tycker samma sak. Men trogna läsare av denna blogg vet att tidningens påstående inte stämmer.

Till exempel, jag tycker att handel kan vara bra, men inte alltid och inte alla aspekter av handel. Det beror på.

Lokal handel med närproducerade livsmedel gillar jag. Importerat kaffe från Mut Vitz och importerade bomullskläder från DEM Collective köper jag gärna. Kan tänka mig att de som tillverkar och säljer sådana varor också är ganska nöjda.

Men innehållet i protesterna mot EU:s senaste handelsavtal med några av världens fattigaste länder gör att jag tycker att den sortens handel vars villkor föreskrevs i avtalet verkar vara en dålig idé. Och om en viss typ av handel leder till onödigt stora totalutsläpp av klimatgaser och skadliga klimatförändringar, så gynnar detta knappast de drabbade. Etc.

Bloggaren och nationalekonomen Björn Nilsson har också skrivit en hel del kritiskt om frihandel, bland annat här.

Ett exempel på en till nationalekonom som inte stämmer in i konsensus-bilden: I detta inlägg nyligen skrev jag om en Harvard-professor som menade att han inte är säker på att han över huvud taget vet vilka ekonomiska åtgärder på landsnivå som gynnar alla.

Ännu ett exempel är Berkeley-ekonomen Brad DeLong, som kallar sig "nyliberal". Här kommenterar han att Mexikos löneutveckling, tillväxt, mm. efter frihandelsavtalet Nafta har varit en stor besvikelse:

"Vi nyliberaler understryker att Nafta inte orsakade dålig infrastruktur, hög brottslighet eller korruption bland tjänstemännen. Indirekt säger vi då att mexikanerna skulle ha det sämre i dag utan Nafta

(...)

Den nyliberala förklaringen kan vara sann. Men den är en ursäkt. Den behöver inte vara sann. Efter att ha sett Mexikos låga tillväxt under de senaste 15 åren kan vi inte längre upprepa det gamla mantrat att den nyliberala vägen med Nafta och dess reformer klart och tydligt är den rätta".

Om vi rör oss ännu längre högerut på skalan har vi John Williamson, som visserligen en gång brukade tala om att det rådde "konsensus" om bland annat liberaliserad handel.

Men inte bland alla, inte ens alla nationalekonomer, utan bara bland inflytelserika personer i Washington. Och detta var 1990, precis när kommandoekonomierna i Östeuropa föll samman.

Han använder dock inte uttrycket längre. För fem år sedan (i Finance & Development, september 2003) skrev han en artikel där han beklagade att uttrycket var illa valt.

"Washington Consensus" hade blivit ett "skadat varumärke" på grund av allt skäll som uttrycket hade fått.

Han vidhöll att han fortfarande förespråkade frihandel, men avslutade artikeln med att han hoppades att "vi lämnar 1990-talets skämda retorik bakom oss".

Fem år senare kan jag hoppas att de bloggläsare som inte tror mig när jag skriver att Borås Tidnings ledarredaktion har fel i den här frågan, de kanske åtminstone lyssnar på John Williamson.
---------
PS. Tänkte du nu påminna mig om teorin om komparativa fördelar? Bespara oss båda då lite besvär och läs det här om teorin först.
----------
Nybloggat om frihandel:

Motvallsbloggen
Det progressiva USA
Blogge Bloggelito
Robert Rasmussen
Argumentum ad ignorantiam

Allmänt: Biology and Politics gör upp med postmodernister här.

Handeln, handelsministern och historien

I slutet av det nyligen gångna året kunde vi läsa på DN Debatt att handelsminister Ewa Björling var arg på en massa organisationer i Sverige och övriga Europa. Bland dem Forum Syd, Afrikagrupperna, Oxfam och Svenska Kyrkan.

Hon anklagade organisationerna för att förespråka "protektionism" istället för "frihandel" och menade att deras ambition därmed utgjorde ett "hot" mot både EU:s och fattiga länders utveckling.

Kärnan i hennes argumentation löd:

"Om det är något som historien lärt oss är det nämligen att mer handel och en större öppenhet mot omvärlden är något helt centralt för länder som vill bygga upp sitt eget välstånd".

Bakgrunden till bråket var att handelsministern har varit med om att driva igenom ett handelsavtal mellan EU och några av världens fattigaste länder. Sättet som avtalet drevs igenom på fick då en rad organisationer att reagera.

Även i de fattiga länderna har folk protesterat öppet mot avtalet med EU. Bland andra ungdomar i Sierra Leone, bönder i Burkina Faso, folkrörelser i Senegal och fackföreningar i Kenya.

I höstas demonstrerade tusentals lantbrukare och andra i Ghana under paroller som "EPAs [avtalen] kommer att döda utvecklingen" och "Vi skriver under våra egna dödsdomar".

På Forum Syds hemsida kan vi läsa vad som stod i de europeiska organisationernas kravbrev: avtalet var på väg att bli "förhandlat och undertecknat i hast". De fattiga ländernas ministrar hade särskilt bett om att detta inte skulle ske.

Organisationerna påminde även om en tidigare överenskommelse om att inte tvinga de fattiga länderna till förhandlingar om "investeringar, statliga förvärv eller intellektuell äganderätt [patent, copyright osv.], eller att liberalisera tjänstesektorn".

Slutligen uppmanade de EU att gå med på att ge de fattiga länderna "GSP", alltså särskilt generösa handelsvillkor.

Dessa uppmaningar från biståndsorganisationer och religiösa organisationer var tydligen tillräckligt osmakliga för handelsministern för att framkalla ett offentligt raseriutbrott hos henne.

Hur står det då till med den svenska handelsministerns kunskaper i ekonomisk historia? Hon har en bakgrund som medicinare (virolog) och verkar inte alls ha hört talas om det som jag lärde mig på nybörjarkursen i "ek-hist".

(Man kan knappast tro att ministern ens har lyckats rådfråga några uppriktiga sakkunniga där på handelsdepartementet innan hon skrev sin artikel.)

För historiens lärdomar är inte så enkla som ministern försöker påskina.

Handel och ekonomisk utveckling har periodvis haft ett motsatsförhållande. Många av de länder som nu för tiden tillhör världens ledande ekonomier, de höll sig faktiskt en gång i tiden med betydande handelshinder för att skydda sina känsliga industrigrenar från alltför stor yttre konkurrens – ända tills de nådde en världsledande position.

Först då började ländernas ledare och handelsexperter argumentera för "frihandel". Tre exempel på sådana länder är Storbritannien, USA och Japan.

(Se till exempel:

Bairoch, P., 1993. Economics and World History: Myths and paradoxes. The University of Chicago Press, Chicago.

Chang, H.-J., 2002. Kicking Away the Ladder: Development Strategy in Historical
Perspective. Anthem Press, London.

Vamvakidis, A., 2002. How Robust is the Growth-Openness Connection? Historical Evidence. Journal of Economic Growth, 7: 57-80.)

Ett modernt exempel på att handel och tillväxt periodvis kan ha ett svagt men statistiskt signifikant motsatsförhållande finns i grafen här nedanför.

Data (1961-2004; alla år som fanns i databasen) kommer från Världsbankens WDI online
(enbart tillgänglig för prenumeranter, men jag räknar kallt med att någon av Ekonomikommentarers kritiska läsare har energin och möjligheten att kontrollera sambandet...)




Säger då allt detta att handel är dåligt för fattigdomsbekämpning?

Inte alls. Det tror inte ens merparten av dem som är kritiska mot EU:s handelsavtal med fattiga länder.

Om någon läsare kan nämna någon halvstor proteströrelse mot handelsavtal där kravet har varit total isolering från omvärlden, så skrik till. Jag kan i alla fall inte minnas att jag har hört något sådant krav.

Däremot brukar villkorslös frihandel vara ganska impopulär på de flesta håll. Även bland rika länders regeringsmedlemmar, som trots allt fagert tal om frihandel behåller statligt stöd till produktionsgrenar som exempelvis jordbruk, fiske och vapenindustri.

Så är det något som historien borde ha lärt oss om fattigdomsbekämpning, så är det detta:

EU:s ministrar kan lika gärna kosta på sig att lyssna betydligt mer på krav och önskemål från de fattiga länderna när det gäller handelsavtal.

Mer solidaritet och mindre överlägset ursinne gentemot världens fattiga, med andra ord.

(tidigare inlägg om frihandel här)

Komparativa fördelar

Detta inlägg handlar om frihandelsteorin om "komparativa fördelar", och varför den teorin inte säger någonting om verkligheten.



Teorin om "komparativa fördelar" är en liten nationalekonomisk räkneövning som ger en sensmoral av att alla alltid tjänar på att handla varor och tjänster med varandra, och att alla gör bäst i att producera de varor och tjänster som de, relativt sett, är bäst på.

Den används ofta som argument i frihandelsdebatten. 1800-talsekonomen David Ricardo är den som brukar få äran för att ha presenterat teorin.

Räkneövningen kan se ut så här:

Vi har två länder, som kan producera två olika varor. Vi kallar länderna Nordland och Sydland. Vi säger att varorna är elektronikvaror och kläder.

Nordland kan producera 20 ton elektronikvaror per år, eller 80 ton kläder per år.

Sydland kan producera 10 ton elektronikvaror per år, eller 60 ton kläder per år.

Om båda länderna använder halva arbetskraften till varje varuslag, så producerar Nordland 10 ton elektronik och 40 ton kläder, medan Sydland producerar 5 ton elektronik och 30 ton kläder. Räknat på ett år. Utan handel mellan länderna.

Men om båda länderna istället skulle ägna sig åt handel med varandra så skulle 80% av Nordlands arbetare kunna producera 16 ton elektronik, medan 20% av Nordlands arbetare skulle producera 16 ton kläder.

I Sydland skulle alla arbetare ägna sig åt att tillverka kläder, och skulle då producera 60 ton kläder.

Om Sydland skulle sälja 30 ton kläder till Nordland och få 6 ton elektronik tillbaka, så skulle båda tjäna på affären.

Nordland skulle då ha lika mycket elektronik som utan handel, 10 ton per år, men hela 46 ton kläder per år (16 ton egenproducerade plus 30 ton importerade).

Sydland skulle ha lika mycket kläder som utan handel, 30 ton, men 6 ton importerad elektronik.

Nordland tjänar alltså 6 ton kläder på handeln, medan Sydland tjänar 1 ton elektronik. Jämfört med att inte handla.

Varorna och siffrorna är utbytbara. Så länge som det relativa priset på varorna skiljer sig åt i länderna, så blir kontentan att båda tjänar på handel och på att koncentrera sig på det som man relativt sett är bäst på.

Hur förhåller sig den här teorin till verkligheten, då? Har den förmågan att spegla några verkliga observationer?

Tankesmedjan SNS' välfärdsrapport härom veckan slog exempelvis fast att "Det finns inget entydigt empiriskt stöd för att export i sig påverkar produktiviteten positivt".

Sen har vi det faktum att den globala tillväxten inte har ökat under det som ofta kallas för "globaliseringseran", jämfört med perioden innan.

Som ett tredje exempel kan vi ta den brittisk-koreanske ekonomen Ha-Joon Chang, som i böcker och artiklar har visat att länder som Storbritannien, USA, Japan och Sydkorea skyddade sina viktigaste industrier med handelshinder, ända tills de lyckades ta sig upp till toppen när det gäller världens rikaste länder. Först därefter lättade ländernas regeringar på handelshindren.

Slutligen två hypotetiska exempel: Vi byter ut länderna och varorna i räkneexemplet mot Colombia, Afghanistan, crack och heroin. Räkneexemplet skulle visa att Colombia och Afghanistan båda skulle tjäna på ökad droghandel med varandra. Men samtidigt skulle kanske de sociala kostnaderna för ökat drogmissbruk skjuta i höjden.

Eller så byter vi igen, mot Indien, Pakistan och olika typer av massförstörelsevapen. Räkneexemplet skulle visa att länderna skulle tjäna på ökad vapenhandel. Men länderna ligger fortfarande formellt i krig med varandra och effekterna av ökad handel med massförstörelsevapen skulle kunna bli förödande om kriget blossade upp på nytt.

Vad är vitsen med dessa exempel? Jo, jag tog upp dem för att illustrera följande fråga:

Verkliga eller hypotetiska fall som skulle kunna tyda på att alla länder inte alltid tjänar på ökad handel, utan rentav skulle kunna tjäna på handelshinder, har sådana observationer någon möjlighet alls att påverka teorin om komparativa fördelar?

Uppenbarligen inte, eftersom räkneövningen alltid visar att alla tjänar på handel, ingen förlorar, oavsett hur den riktiga världen ser ut.

Teorin är alltså skild från verkligheten och saknar egenskapen att kunna säga något nytt om hur verkligheten ser ut.

(Överkurs: teorin uppfyller inte Poppers falsifierbarhetskriterium).

Därmed inte sagt att teorin är värdelös. Den utgör ju ett ganska småtrevligt räkneexempel. Men den har inget som helst vetenskapligt innehåll.

Så den som vill argumentera för ökad gränsöverskridande handel, gör nog bäst i att leta upp bättre argument, än teorin om komparativa fördelar.

(Jag har tidigare skrivit om detta här).