Vilken är den viktigaste ideologiskt förändrande kraften i ett västerländskt kapitalistiskt eller blandekonomiskt samhälle?Att folk engagerar sig i partier? Skriver brev till politiker? Konsumentmakt?
Nej, opinionsbildningen, eller för att använda ett mer gammaldags ord, propagandan. Kampen om verklighetsbeskrivningen. Det tror åtminstone jag.
Om opinionsbildningens kraft skriver även två av högerns professionella opinionsbildare i ett par färska artiklar.
Johnny Munkhammar i Expressen:
"de flesta stora förändringar i Sverige har kunnat genomföras för att näringslivet har opinionsbildat för att göra det omöjliga möjligt: avskaffade löntagarfonder, friskolor, privata dagis, inflationsmål, lägre marginalskatt, avreglerade marknader, EU-medlemskap, entreprenörer i vården, med mera".Fredrik Segerfeldt i Svensk Tidskrift:
"Reformer som sänkta skatter, EU-inträde, avregleringar och privatiseringar och riksbankens självständighet har genomförts av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.
Denna förändring har visserligen varit en del av en internationell våg som sköljt över västvärlden de senaste decennierna, men den har varit kraftigare i Sverige än i de flesta andra länder. (...)
Hur blev denna framgångssaga möjligt? Det viktigaste svaret heter näringslivets opinionsbildning".Ett annat sätt att formulera det är Daniel Suhonens, från en artikel i Aftonbladet i somras:
För trettio år sedan inleddes den nyliberala ideologiska offensiven.Daniel Suhonens fem konkreta förslag för att vända trenden är, som jag ser det, fortfarande väldigt aktuella.
Målet var att bryta vänsterns makt och man måste medge att projektet lyckats.
Framgångsvågen byggde på ideologisk medvetenhet och handlingskraft i form av enorma satsningar på opinionsbildning – en samhällsförändring som började i människors tänkande.
Högern lyckades vrida makten och självförtroendet ur arbetarrörelsens händer. I dag saknar vänstern en tydlig vision som kan samla massorna".
(lästips om hur och varför näringslivets opinionsoffensiv drogs igång och drevs vidare är Mikael Nybergs bok Kapitalet.se)
-----------
Bloggat:
Ett hjärta rött om att folk som är så sjuka att de sondmatas ändå ska skickas till arbetsförmedlingen. Svensson och Björnbrum om kollektivtrafik. Motvallsbloggen om giriga kraftbolag. Biology & Politics om Tony Blair som krigsförbrytare. Alliansfritt och Esbati om att bota bostadsbrist utan att bygga bostäder.
12 kommentarer:
Utan en god jordmån hade propagandan inte kunnat få fäste och den jordmånen skapades genom maktfullkomligheten inom S.
Sant. Jordmånen fanns säkert i fler partier. Dan Josefssons dokumentär Vänsterspöket (som sändes nyligen på SVT) visar att liknande saker skedde i Vänsterpartiet, som ju var stödparti till S under en stor del av förändringarna.
Det är lustigt det här. Här säger högerpersoner precis vad jag säger återkommande på min blogg. Då får jag svaret av unga entusiastiska liberaler, de där som modigt kämpar mot folket för makten, att jag ljuger och hittar på :-).
Då får man ju säga att högern verkligen har lyckats med sin propaganda. Det enda jag håller med högern om för övrigt.
Och Farmor Gun, du är helt ute och cyklar. Du borde ju veta bättre, som varit med ganska länge, vad det verkar. Det krävs inte alls att det finns jordmån för lögnaktig propaganda. Är den smart genomförd fungerar den även om den inte har minsta grund för sig, eller möjligen för att man i sådan propaganda först bygger upp grogrunden. Det var precis vad högern gjorde, ljög om fusk i alla de sociala systemen, ljög om vad Sverige har råd med mm. Därmed skapade den grogrunden - först. Sedan kunde de genomföra lösningen på problemen, som de bara hade hittat på.
Kerstin!
Ja, visst är det intressant att även näringslivets egna propagandister delar denna delen av verklighetsbeskrivningen med oss.
Jag tror nog som du att tillräckligt smart utformad propaganda i tillräckligt massiv skala alltid kan få fäste.
Men jag tolkade andemeningen i Farmorguns inlägg (kanske felaktigt) som att propagandan kanske inte skulle ha fått en sådan effekt på reformtakten och reformernas omfattning utan denna "jordmån".
Det skulle kanske inte ha gått lika enkelt om vi inte skulle ha haft toppstyrda partier vars inre krets inte bara påverkades av näringslivets propaganda utan även t. ex. av sina egna löneökningar, det goda livet vid köttgrytorna, det marknadsliberala paradigmskiftet inom nationalekonomin som skedde efter 70-talets oljekris, m.m.
Utan toppstyre skulle S, V och de andra partierna ha varit tvungna att förankra sin reformvilja bland partimedlemmarna. Det skulle förmodligen ha gått väldigt trögt.
Kerstin, du har fel.
Näringslivspropagandan skulle ha varit helt verkningslös om
- s-ledningen hade stått närmare vanligt folk än de stod näringslivets representanter
- det hade funnits alternativa verklighetsbeskrivningar.
För ytterst få människor som jag har mött har egentligen trott på näringslivspropagandan. De har bara inte haft någon alternativ helhetsbeskrivning. Därför har näringslivspropagandan blivit det default-läge som man har glidit ner i även när ryggmärgen har sagt att det har varit fel.
Den skulle lätt ha kunnat kontras av en verklighetsbeskrivning från arbetarrörelsen, kompletterad med beskrivningar från de andra rörelser som kom upp under 70-talet. Men
- för det första fanns ingen önskan om detta från s-ledningen, den tyckte uppenbarligen som personer att den övre-medelklass-idyll högern viftade med var attraktiv
- för det andra var s-ledningen mer rädd för de systemkritiska rörelserna än de var för nyliberalerna.
Det senare har jag en skrämmande bild av. Det var Bo Toresson som var uppe på Solidaritetshuset en dag och träffade Staffan i Alternativ Stad, i samband med vår kampanj mot marknadens diktatur i slutet av 90-talet. Det enda Toresson yrade om under mötet var hur hemska kommunisterna var. Vi försökte tala om för honom att det inte fanns några kommunister längre, men det trodde inte Toresson på. Nyliberaler hade han aldrig hört talas om.
Jan Wiklund:
Jag vill nog hävda att tillräckligt väl genomtänkt och genomförd propaganda fungerar även om det inte finns någon grund för den från början, vilket förstås inte innebär att 100% låter sig luras, även om man kan komma bra nära den procentsatsen ibland (och det räcker att några få procent går på propagandan dessutom). Idag använder man referensgrupper och testar systematiskt hur propaganda ska utformas för att bli trodd och den blir på det sättet väldigt effektiv, i synnerhet som alla våra stora massmedia rapar samma soppa.
Vad du säger, och delvis också Andreas, är ju istället att socialdemokraterna också gick på propagandan snarare än att de med traditionell socialdemokratisk politik, som jag uppfattade att farmor Gun menade ("ofri och närmast kommunistisk politik" som propagandan lögnaktigt framställer saken idag) skapade grogrund för acceptans av det nyliberala idealen och rivandet av välfärden.
I det håller jag med er, fast de socialdemokrater som köpte den nyliberala propagandan föredrar förstås att kalla sig förnyare.
Vad som får en fråga att bli aktuell är en komplicerad fråga som så klart innehåller en maktdimension. Den som har möjlighet att formulera alternativ, informera om dessa alternativ, samt makten att sätta agendan hör till detta.
Opinionsbildning är något nödvändigt som alltid är viktigt i en beslutsprocess vilket system man än har. I denna process är det de som är bäst på att framföra argument som vinner. Men för att argumenten ska vara övertygande måste de vara verklighetsförankrade och möjliga att genomföra.
Och det är detta som vi sysslar med när vi bloggar och kommenterar och det så väl näringslivet som arbetarrörelsen och andra tar del i processen. Och hur annars hade detta samtal som är det som genererar åsikter kunnat föras?
De s-ledare som köpte högerpolitiken gjorde det av egennytta, det är min fasta förvissning. De hörde själva till övre medelklassen och såg den nyliberala politiken som naturlig eftersom den lovade att gynna dem själva.
Utan denna femtekolonn skulle det aldrig ha lyckats; oerhört få som inte hörde till denna övre medelklass på ca 20% trodde på högerns löften. Det vet vi genom att läsa Svallfors' rapporter.
Men sant är att s-ledarnas svek demoraliserade mycket kraftigt och gjorde att folk inte trodde sig ha några möjligheter att stå emot. Med en bättre kamptradition, dvs lite mindre paternalistisk repression från s-ombudsmän under s-politikens högkonjunktur ca 1945-1975 kanske vi hade lyckats bättre.
Det är riktigt att propagandan från högersidan har varit mycket viktig för att kunna driva samhällsförändringarna i den riktning de önskat och önskar. Men det är ju inget nytt! Det har varit känt i mer än 20 år!! Det jag ständigt förvånar mig över är att de motkrafter som finns är så dåligt organiserade och så svaga. Frågan blir då: Hur ska det bli bättre fjong i de bilder alternativen målar upp? Vem kan/bör driva den ideologiska debatten? Hur ska man få kunna påverka samhällsdebatten?
Att följa bloggar och i viss mån delta i debatten har åtminstone för mig varit viktigt för att bättre förstå vad som händer, men det är som gerillakrigföring, man kan vinna vissa strider, men aldrig ett krig.
Anders: Det är mycket enkelt rent teoretiskt men mycket svårt i praktiken. Det handlar om att bygga upp kollektiv som kan ta strid, inte minst fackliga sådana. Fackföreningar som kan gå i strejk är och förblir centrum för folklig politik.
Sen kan man bygga på med bredare organiseringar typ Miljöförbundet Jordens Vänner och Gemensam Välfärd som kombinerar diskussion med mobiliseringar för mer politiska mål. Men de blir nog också effektiva bara om de kan samarbeta med fackliga mobiliseringar.
Som Neil Harvey skrev apropå upproret i Chiapas finns inte ens någon föreställning om något gemensamt i människors hjärnor om de inte organiserar sig kollektivt för sina gemensamma intressen. Praktik och teori byggs upp parallellt.
"Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt."
Patrik Engellau, SAF-konsult, i mitten av 1980-talet
Och man har varit extremt framgångsrika, på relativt kort tid har man i grunden förändrat begreppen och verklighetsuppfattningen i samhället. Inte minst med den ekonomiska "verklighetsuppfattningen" som kläs i förment "vetenskaplig" objektivitet har övertygat de förmenta motståndarna att det inte finns något alternativ.
Så väl lyckades man att man i förra valet i praktiken kunde slå S från vänster. Hur mycket nyliberal högerpolitik man sen kan implementera när man väl regerar relaterar förmodligen i hög grad till motståndarnas position, man kan inte vara alltför långt borta från mittfåran. Det bisarra nu är att när oppositionen försöker kritisera frän "vänster" kritiserar man även den politik som man själv förde under 12 år.
Kritiken är förstås inte ny, den har väl närmast mildrats över åren.
Det negativa urvalet
Det stora "vänsterpartiet" har en tendens att bli ganska mycket mer "vänster" när de är i opposition, något som snart försvinner när de kommer i regeringsställning. 1979 gick man till val på en verklighetsbeskrivning som låg när de borgerliga, det gick inte så bra. 1982 gick man till val på en plattform som var mer vänster, vilket försvann när man vunnit och vi fick se ett 80-tal där kapitalets spekulationsfest slog alla möjliga rekord medan vanligt folks reala köpkraft minskade. När de väl i slutet av den långa högkonjunkturen återhämtade till 1980 års nivå beskrevs det som köpfest och de som säger att de är deras representanter i politiken ville införa strejk och lönestopp. Och efter nästa sejour med "vänsterstyre" kunde vi se hur utanförskapet växt och permanentats, tänderna gjorts till ett klassmärke och hemlösa och tiggare blivit ett "normalt inslag i gatubilden och högern kunde slå S från vänster.
Konspirationsteoretikern i en undrar om inte borgerlig medias relativt okritiska och välvilliga behandling av Mp är medveten för att det är förmodligen det bästa sättet att förminska S och gynna det partiet som säger sig var motståndare till vänsterpolitik i ev kommande rödgrön regim.
Lasse G: Det behövs inga konspirationer, det räcker med egenintressen. Samtliga toppolitiker hör till övre medelklassen (idag, oavsett vad de kom från ursprungligen) och för följaktligen övremedelklasspolitik. Åtminstone så länge folkmajoriteten inte är tillräckligt organiserad för att tvinga dem till något annat.
Skicka en kommentar