En blygsam bekännelse från ekonomipristagare Edmund S Phelps, 14 mars 2008 i Wall Street Journal:"På senare tid har de flesta nationalekonomer låtsats att ekonomin i stort sett är förutsägbar och möjlig att förstå. Ekonomiska beslut och strategier i den privata och offentliga sektorn kan göras till vetenskap, så går tänkandet.
I dag ser vi konsekvenserna av denna egenkärlek i de finansiella företagen och i centralbankerna. 'Finansiell ingenjörskonst' och 'regelbaserad' räntepolitik leder oss i en farofylld riktning genom att det antas att osäker kunskap är säker kunskap".
--------
Tidigare inlägg på temat:
Finanskrisen och nationalekonomins misslyckande, Varför förändras tillväxttrender, Hur fattiga länder ska bli rika, Mer om tillväxtprognoser
--------
Lästips 1:
Aftonbladet kommenterar den nysläppta boken Bankbluffen av Joel Dahlberg och skriver:
(liknande artikel hos e24.se)På fem år, mellan 2004 och 2008, tjänade storbankerna 14 miljarder kronor i avgifter från spararna i de tio fonderna.
Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken har alla sålt fonderna med löfte till spararna om att försöka slå index – så kallad aktiv förvaltning.
Men på fem år har ingen bank lyckats – och orsaken är enkel:
– Bankerna har inte inte ens försökt, säger Joel Dahlberg.
Lästips 2: Daniel Lind, facklig chefsekonom och NEK-doktorand, skriver i DN att det är fullt möjligt med god ekonomi och hög social rörlighet i ett land med små klyftor och stor välfärdsstat. Exempel i praktiken: Sverige och de övriga nordiska länderna:
"I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen?"
och slutligen
"Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke".Ilse-Marie kommenterar mer.
14 kommentarer:
Tänk om det faktiskt är så att ekonomin är förutsebar och förståelig? Tänk om det var suget efter snabba vinster för sysslolösa jättekapital som gjorde att det sunda ekonomiska tänkandet sveptes åt sidan?
Att finansiella bubblor och sned inkomstfördelning driver fram kriser är ju ingen ny insikt direkt. En blandning av kortsiktig vinstjakt och ekonomer som inte jobbade sunt yrkesmässigt utan i stället var springpojkar åt bolag och politiker - det var ingen bra kombination.
Ja, det återstår att visa kvantitativt. Maggropskänsla är inte riktigt vetenskap.
Men förutsättningarna för att kunna förutse och förklara djupa kriser kan vara bättre idag än för tre år sedan. Tidigare hade vi ju bara en kris av 30-talskaliber, nu har vi åtminstone två.
"Maggropskänsla i kombination med icke falsifierbara teorier om krisernas orsaker är inte riktigt vetenskap", skulle jag kanske ha skrivit
För att inte ge sken av att gamle Marx' metafysiska modeller gör oss så särskilt mycket klokare ;)
Och det viktigaste som jag ser det:
Kasinoekonomi och sned inkomstfördelning - vill vi verkligen ha det så, oavsett om de orsakar kriser eller inte?
För att ta sista frågan först: de är inte önskvärda, men skulle de kunna bedrivas utan att "den reella ekonomin" måste dräneras för att rädda skinnet på de värsta profitörerna vore det åtminstone betydligt harmlösare. Nu utgör de en dödsfara. Undrar vad som händer när nästa kris slår till?
"Metafysik"? Hrm, hur mycket filosofi har du läst egentligen? Och hur mycket Engels? Han grundade den "marxistiska" ekonomin, och han var verkligen inte metafysiker.
Och det första: en annan term för "maggropskänsla" är "tysk kunskap". I en kombination av instinkter och vad man officiellt har lärt sig så sniffar man sig till att här händer det något (bra eller dåligt) som måste uppmärksammas. Jag antar att mängder av kvalificerade ekonomer hade den tysta kunskapen viskande i sina öron, men att andra krafter (löner, karriärer etc) tog över och talade med mycket högre röst.
Ska erkänna att jag har läst lite Engels, har läst en del Marx och en del av hans uttolkare, Mandel, t.ex.
Och det jag hittills har sett har varit härledda samband som stämmer oavsett hur verkligheten ser ut. Ungefär som Ricardos metafysik, men med vänsterkrydda.
Ge mig en marxistisk ekvation som du menar är falsifierbar så ska jag ta mig an den i nästa inlägg!
jag menar förstås en av hans/Engels' "lagar" eller liknande.
Och när det gäller definitionen av metafysik så menar jag Karl Poppers definition, alltså det som hamnar utanför Poppers demarkationskriterier. Teorier och modeller som inte är falsifierbara, alltså.
Är Popper lika gångbar nu som tidigare? Det är en fundering. En annan är om nationalekonomi är ett ämne som skall behandlas som om det vore en naturvetenskap. Jag har mina tvivel om det. Skrev inte Keynes något om "moralisk vetenskap" eller liknande? Själv ser jag processer, ständiga rörelser, som förvandlas till ofta ganska klumpiga historier när de skall passas in i exempelvis en regression. Ändå ger den väl, om underlagen är bra, en hänvisning åt vilket håll en utveckling kan tänkas gå om villkor A, B, C etc. är uppfyllda. Men regressionen står står ju oftast inte på egna ben utan det måste till en rimlighetsbedömning som kräver mänsklig insats. Vad det gäller Ricardo och Engels var det män som sysslat handfast med ekonomisk praktik, vilket också exempelvis gällde Adam Smiths föregångare Cantillon. Från min synvinkel mer pålitligt folk än renodlade akademiska ekonomer.
Har inte böckerna här för tillfället, men de uppställningar av det ekonomiska kretsloppet som finns i tredje bandet av Kapitalet skulle kunna stoppas in i en dynamisk modell för en antagen kapitalistisk ekonomi kan tänkas fungera. Och så fyller man på med riktiga siffror för att se vad som händer. Men en sådan sak tror jag inte fungerar i form av några enkla ekvationer, däremot i en modell av "dataspel"typ. Har för mig att jag har läst att en del samhällsvetare redan är inne på den svängen. Min futuristiska vision är att man skulle kunna "testköra" hela samhällsmodeller i dataspelsvärlden. Som jag ser det är det först med datorrevolutionen som världen så att säga kommit ifatt Marx.
Ärligt talat förstår jag inte din aversion mot Marx. Visserligen är första bandet av Kapitalet knepigt (och handlar egentligen mest om en mycket enkel konkurrenskapitalism), men redan när jag som yngre industritjänsteman läste band två tyckte jag att "nu är jag inne i en värld som jag känner igen". Och band två och tre sammanställdes ju av en äldre industriman: Engels.
"Är Popper lika gångbar nu som tidigare?"
Kan inte svara på den frågan - har ingen aning.
Prediktionskraften är Gud och falsifierbarheten är Hans profet, är lite tillspetsat vad jag har fått lära mig på den naturvetenskapliga institution där jag vanligtvis jobbar. Och jag tycker att det är vettigt - det är de delmål som oftast leder till ökad kunskap om vetenskapliga samband.
"En annan är om nationalekonomi är ett ämne som skall behandlas som om det vore en naturvetenskap".
Jag tycker att alla vetenskaper ska bedömas efter samma grunder.
Finns falsifierbara modeller med hög prediktionskraft kan man på goda grunder uttala sig om hur sambanden fungerar.
Saknas falsifierbara modeller med tillfredsställande prediktionskraft så kan man ofta ändå ta reda på och uttala sig om hur världen inom det undersökta området ser ut. Ett hedervärt arbete i sig.
Jag gissar att en stor del av samhällsvetenskapen är mest lämpad åt deskriptiv (beskrivande) forskning medan samband är desto mer möjliga att belägga inom naturvetenskapen på grund av datamaterialens beskaffenhet.
Sista frågan: Jag har väl inte så mkt emot Marx egentligen, utan snarare har jag något emot några av hans senare uttolkare (Lenin, Mao m fl).
Man hinner inte läsa alla böcker i världen. Jag fann Marx ganska långrandig och inte särskilt tilltalande, därför slutade jag läsa hans alster och läste de frihetligt socialistiska klassikerna istället.
Och om jag ska säga något till Marx' (och Ricardos) nationalekonomiska gärningars försvar: Han (de) verkade under de då kända vetenskapliga förutsättningarna.
Poppers demarkationskriterier publicerades till exempel långt efter att Marx (och Ricardo) var döda.
Du glömde kommentera möjligheter till experiment med riktiga människor i virtuella världar. Det kan vi hänga ihop med spelteori. Så finns neuroekonomi på individnivå, det finns sociologi och filosofi och antropologi. Skall det räknas i någon större omfattning kan det överlåtas åt företagsekonomerna. Egentligen borde inte den supermatematiska nationalekonomin tillåtas överleva med tanke på att den gör så att folk slutar tänka.
Dock, för att återknyta till företagsekonomi och erfarenhet i största allmänhet: en gammal erfaren tjänsteman gjorde visserligen kalkyler och överslag, men sist och slutligen blev det en värdering mellan tummen och pekfingret - verkar det här rimligt? känns det rätt? Man skall inte tro att en exakt siffra = en exakt bild av verkligheten. Det kan lika gärna vara en bild av nationalekonomens världsfrånvända fantasier.
”En blandning av kortsiktig vinstjakt och ekonomer som inte jobbade sunt yrkesmässigt utan i stället var springpojkar åt bolag och politiker - det var ingen bra kombination.”
Det låter lite som myten om journalisten som den oegennyttiga 3:e statsmakten, man drivs av ett kall att stå i de mångas tjänst. Nu är det knappast så utan makten har den som betalar. Samma sak med ekonomerna, vill man ha ”objektiv” och vederhäftiga resultat som står i de mångas tjänst så får de många också se till att de som skall vara deras experter kontrolleras av dem. I stort har resultatet varit gynnsamt för dem som sett till att journalister och ekonomer kunnat vara deras springpojkar. Det är i grunden inte fråga om något som gått snett eller misslyckats, även om saker och ting förvisso går lite snett så har inte intentionerna och avsikterna varit de bästa tänkbara för de många.
Sven Grassman ger en trovärdig enkel och rak analys:
Maktens smörjfett
”De rika och mäktiga i varje samhälle har alltid omgivit sig med en klass av ordvrängare eller så kallade intellektuella. Oftast har den yttersta makten utgått från de ekonomiskt dominerande intressena, även om makten formellt och bitvis även reellt utövats av statsöverhuvuden som ärvt sin makt eller som valts i demokratisk ordning. …”
…
”Ordvrängarklassen är så mäktig att trots att den väsentligen går maktens och penningens ärenden, så kan den upprätthålla bilden av sig själv som en moraliskt högtstående art vars intresse skulle vara sanning, rättvisa och demokrati. En och annan sanningssökare finns förvisso i de intellektuellas historia, …”
…
”Den del av de intellektuella som vistas i maktens närhet och som bevakar ekonomi, välstånd, maktutövning och politik är noga räknat ett erbarmligt släkte. Egentligen är det ett pack - så långt man bara kan tänka sig från den bild av sanningssökande och lidelsefria vetenskapsmän och experter, som de själva utmålar.”
Som Marx och Engels skrev i "Kommunistiska Manifestet" gör bourgeoisien även professorerna till sina lönearbetare. De blir med andra ord inhyrda legoknektar och producenter av lämplig ideologi, vilket Marx också skriver om i förordet till första bandet av "Kapitalet".
Sedan kan man ju vara extra stygg mot dem genom att anklaga dem för att svika ideal som de ändå bara muntligt hyllar medan de jagar karriär och pengar i borgerlighetens tjänst. Låt det svida bara! Peka finger åt hycklarna och skojarna!
Skicka en kommentar