Varför kräver inte de fattiga frihandel?

Om jag vore regelmässig frihandelsförespråkare, så skulle jag bekymra mig en del om följande fråga:

Varför tycker världens fattiga inte att frihandel är en sådan bra idé som svenska marknadsliberaler påstår att det är för de fattiga?

Våra tidningar skriver ibland (men sällan) om protester bland fattiga människor mot internationella handelsavtal.

Jag har tidigare citerat paraplyorganisationen Via Campesina, en paraplyorganisation för fattiga småbönder, som är starkt kritisk mot marknadsanpassningen av världens livsmedelsproduktion.

Dessa röster speglar naturligtvis inte nödvändigtvis världens alla fattiga. Men var finns de fattiga frihandelsvännerna, då? Förmodligen finns de inte, för annars skulle vi ha sett hänvisningar till dem och deras åsikter i tid och otid.

Nu ska jag bli lite personlig, vilket jag sällan blir på nätet.

I mitten på 1990-talet jobbade jag som personlig assistent åt en blind kille med starka vänsteråsikter. Jag hade tidigare varit något av en ideologisk kappvändare, men det som han sade påverkade mina politiska åsikter ganska starkt och varaktigt. Han sade något i stil med:

"I funktionshinderrörelsen är vi vänster. Med några få undantag. Marknadskrafterna struntar nämligen i våra rättigheter".

Liknande saker har jag därefter även hört av andra människor som hör till ekonomiskt missgynnade grupper. Uteliggare, gömda flyktingar, fattiga bönder i u-länder.

De tror enligt vad jag har erfarit inte i särskilt hög grad på marknadens välgörande egenskaper.

Ni som läser denna blogg får gärna försöka visa att jag har fel om detta...

Jens Holm skriver förresten om att EU-parlamentet ger råvaruspekulationen en del av skulden för matkrisen.


Columbia-professorn Jeffrey Sachs ger Världsbanken och IMF (som han själv har jobbat för) en del av skulden, och menar att bönderna behöver offentliga, lokalt baserade lånesystem:

"Under 1980- och 1990-talens matkriser tvingade Internationella Valutafonden och Världsbanken dussintals fattiga matimporterande länder att avveckla dessa statliga system. Fattiga bönder uppmanades att ta hand om sig själva, att låta 'marknadskrafterna' förse dem med utsäde. Detta var ett grundläggande misstag: det fanns inga sådana marknadskrafter.
(...)
Tiden är inne för att återupprätta offentliga finanssystem som ger småbönder i de fattigaste länderna, särskilt dem som odlar på två hektar eller mindre, tillgång till högavkastningsutsäde, gödsel och småskalig bevattning. Malawi har gjort detta under de senaste tre säsongerna och har fördubblat sin matproduktion som resultat. Andra låginkomstländer borde följa efter".

Tidigare inlägg om frihandel här.

--------
Bloggat:

Motvallsbloggen om Årets Arbetare - som visade sig vara egenföretagare, Slutstadium om åtalade strejkvakter i Malmö, Jinge om USA:s smutsiga presidentval, Svensson om antisemitism, Alliansfritt Sverige om elitklasser, Farmor Gun om sex i SvD, Vänstervindar om klyftor och främlingsfientlighet, Ilse-Marie om svensk flyktingpolitik.

Partikelrörelser som förklarar hur ekonomin fungerar?

Här är ett kul exempel i avdelningen "Långsökta slutsatser", alternativt "Hur viskleken på Internet skapar skatteargument av fysikexperiment".

Viskleken, för den som inte vet, är när en person viskar något till en annan, som råkar misstolka det lite och för vidare budskapet till en tredje, osv., och till slut är budskapet ganska förändrat.

Hittade det via bloggen Alltid Varför. Till historien:

Några spanska fysiker har studerat i laboratorier hur partiklar reagerar på att bli dragna fram och tillbaka med en "pincett" som bestod av laserstrålar.



Ju starkare laser, desto hårdare blev greppet om partiklarna. Men bara till en viss nivå, för därefter släppte greppet, varpå partiklarna istället började krocka runt med varandra. Detta kunde även simuleras med en enkel matematisk modell.

Tidskriften ScienceDaily skriver att studien

"rentav kan hjälpa till att matematiskt förklara varför överdrivet stränga sociala åtgärder kan leda till kaos och revolution, och hur en skattepolitik tillämpad med järnhand potentiellt kan driva ekonomiska system till att förstöras".

Medan forskarna själva drar slutsatsen (Volpe et al., 2008, Physical Review E 77, in press):

"På samma sätt ger tvångsmetoder inte alltid den önskade effekten, som det har visat sig i etniska och sociala konflikter och ekonomiska system. Vi föreslår en enkel och generell mekanism som kan ligga bakom detta: (...)" (min fetstil).

Inte riktigt samma slutsats som ScienceDailys... i vetenskapsartikeln står inget om skattepolitik (fiscal policies) - ekonomiskt tvång kan ju ha en ganska vid betydelse...

Sen kan man ju ändå undra hur ens fysikernas vilda spekulation kunde få publiceras som "Conclusions" i en faktagranskad vetenskaplig journal.

Om jag vore fysiker och skulle bli tillfrågad om att granska artikeln, så skulle jag nog invända:

Men partiklar och människor är ju inte riktigt samma sak...

Ali Esbati har tidigare raljerat duktigt över sådana här kopplingar, fast mellan biologiska apstudier och nationalekonomi.

--------
Bloggat:

Farmor Gun om försvunna biståndspengar, Svensson och Alliansfritt Sverige om grundlagsändringar, Ilse-Marie om a-kassetvång, Claes Krantz om försvarskrig inom moderaterna, samt Schlaug som dissar tillväxttänket medan Ekonomistas hissar det.

Inga nya Harley-Davidson om vi skulle haft frihandel

Jag tänkte spinna vidare på EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks (m) fördömande härom veckan, av motstånd mot frihandel som han kallade för "hotet mot mänskligheten".

En person som tillämpade sådant som hör till detta "hot" var nämligen USA:s insomnade ex-president Ronald Reagan.

Men jag talar nu inte om att Reagans regering dömdes av Internationella Domstolen i Haag (ICJ) för "olaglig användning av våld" mot en annan stat, alltså internationell terrorism, i Nicaragua.

Inte heller om att han försåg Saddam Hussein och Ayatolla Khomeini med vapen i deras krig som orsakade cirka en miljon dödsoffer eller att han bombade Libyen och invaderade Grenada, eller att han rustade, tränade och finansierade dödspatruller i Centralamerika, vilka han kallade "freedom fighters" och som hade ihjäl hundratusentals människor.

Utan jag talar om hans motstånd mot frihandel.

Just detta gjorde hans handlingar till ett "hot mot mänskligheten" i den hökmarkska andemeningen. Dagens exempel handlar om motorcykeltillverkaren Harley-Davidson i USA.

Många mc-entusiaster världen över kör som bekant runt på dessa motorcyklar. Så här kan de se ut:



Men skulle det inte ha varit för Ronald Reagans protektionism på 1980-talet, så skulle HD ha riskerat att följa alla andra USA-märken utför konkursens brant. Japan hade nämligen på den tiden större "komparativa fördelar" av att bygga motorcyklar än USA.

I så fall skulle världens HD-entusiaster gradvis ha fått gå över till att brumma runt på andra märken, som Honda, Kawasaki, eller varför inte denna vrålande tiger, Yamaha Gen-Ryu:



Fallet med Reagan, HD och protektionismen uppmärksammade jag härom året via Dean Bakers blogg, på USATodays hemsida.

Ungefär mitt på sidan står det:

"Harley-Davidsons exempel är även något annat än en frihandelssuccé. 1983 fick företaget ett särskilt handelsskydd av Reagan-regeringen, som höjde tullen på importerade japanska motorcyklar från 4 till 49 procent. Det gav Harley kritisk tid för att anpassa sig".

Så om Gunnar Hökmark läser detta så förutsätter jag att han agerar konsekvent och formulerar ett kraftfullt fördömande av Ronald Reagans mänsklighetsfientliga handlingar...

--------------
Bloggat:

Motvallsbloggen om vem som fick priset som Årets Arbetare 2007, Ali Esbati om varför det nya förslaget till ändrad grundlag ger ökat expertstyre, Alliansfritt Sverige om indragna dagisplatser, Ilse-Marie om att 40 000 människor riskerar att bli av med sjukförsäkringen Petter Partikulärt om en journalist som har hittat på att han har blivit tystad, Syrran om beslutet att inte garantera vård åt papperslösa, samt Claes Krantz om att Pakistankriget och Afghanistankriget håller på att bli ett enda krig (där Sverige förresten deltar).

Högre produktivitet när cheferna inte lägger sig i

Pressmeddelande från Örebro Universitet:

"I företag som ska läggas ner ökar produktiviteten under själva nedläggningsperioden. När ledningen är upptagen med annat än att styra den dagliga verksamheten, får de anställda större ansvar för arbetet – och effektiviteten ökar.

Enligt företagsekonomen Magnus Hansson vid Örebro universitet visar det att man kan öka produktiviteten avsevärt utan investeringar".

När nedläggningsbeskedet kommer, sjunker produktiviteten först när de anställda blir bestörta och arga, men sedan ökar produktiviteten:

"Och då, när ledningens kontroll och styrning av den dagliga verksamheten samtidigt minskar, finns det plötsligt utrymme för personalen att agera spontant och självständigt och själva organisera arbetet".

Låter kanske som en ideologisk skrift från SAC-Syndikalisterna, men det är alltså Örebro Universitet som skriver det denna gången.

- Det släpper fram en innovativ kraft, som inte behöver leda till radikala förändringar, men många små förändringar som ökar produktiviteten. I flera fall som jag har studerat har det också varit tydligt att personer som tidigare inte hade ett formellt ansvar eller befogenheter tar ett större ansvar och blir informella ledare, säger nyblivne doktorn Magnus Hansson, och fortsätter:

- Det handlar om människor och människors drivkrafter. Man blir förvånad över personalens engagemang och ansträngningar i en sådan extrem situation som innebär att de kommer att förlora sitt jobb.

Slutsatsen då? Jo:

"Det är också ett argument för längre nedläggningsperioder, vilket skulle gynna både de anställda och företaget"

samt, som sagt,

"att man kan öka produktiviteten avsevärt utan investeringar"

Vad sägs om detta alternativa förslag för att öka produktiviteten utan investeringar:

Rationalisera bort cheferna innan det ens blir tal om nedläggning, i syfte att öka det spontana agerandet och den självständiga organiseringen av arbetet.

Via Björnbrum, där Magnus Hansson kommenterar:

"en sak är säker - min ambition är inte att avhandligen skall vara eller bli ett politiskt slagträ, utan snarare visa på ett empiriskt fenomen som man tidigare hade begränsad kunskap om!"

Men att vetenskapliga resultat ska sluta användas i den politiska debatten är nog inte särskilt troligt... Sorry, Magnus, men lycka till ändå i ditt viktiga arbete! Det kommer säkert många till godo i många sammanhang.

------
Bloggat: Svensson, Petter Partikulärt, Slutstadium och Redundans om vänsterns påstådda samhällsfientlighet, Ilse-Marie om alliansens utanförskap, Biology and Politics om Darwin (intressant läsardiskussion dessutom), Som jag bäddar om ångerkänslor efter utsåld allmännytta, Motvallsbloggen och Jinge om Bildt och u-båtarna, Alliansfritt Sverige om homofobi i riksdagen Vänstervindar om köttkonsumtion samt Claes Krantz om nedlagd arbetsmarknadspolitik.

Vi har råd med högre löner inom vården

Vårdförbundet protesterar mot att Dagens Nyheter skriver ner deras strejk:

"I ledare efter ledare har DN genom rent kvinnofientliga inlägg visat att man väljer att ta avstånd från oss välutbildade kvinnor som arbetar för att Sverige ska ha en välfärdssektor av hög kvalitet, med hög tillgänglighet och hög säkerhet. Istället köper DN arbetsgivarnas argument med hull och hår. Och genom att konsekvent lägga alla artiklar om den pågående konflikten i tidningens ekonomidel försöker man vrida det till att frågan handlar enbart om ekonomi och inte om politik".

Inlägget har rubriken "På vems sida står Dagens Nyheter?"

Tja, på vems sida brukar DN och andra liberala tidningar stå under strejker i andra sektorer?

Om DN nu någon dag i framtiden kommer att sluta avsky strejker, så kommer nog vårdstrejken att vara över för länge sedan.

Istället för att lägga energi på att bli upprörd över detta skulle vårdförbundet kunna spela lite på motståndarens planhalva och ta upp några ekonomiska argument.

I många ekonomidebatter gör folk jämförelser med andra länder, och inte sällan med USA.

Jag har tidigare skrivit om OECD:s data över hälso- och sjukvårdskostnader i olika länder. USA lägger ca 50% mer pengar på detta än Sverige, räknat som andel av BNP.

Har jänkarna råd så har väl vi råd att åtminstone närma oss deras andel.

Och en del av de ökade utgifterna skulle ju rimligtvis kunna läggas på löner.

Dagens Arena kommenterar:

"Den offentliga sektorn har länge gått på svältkurer. Utmaningen är klassisk. Om den privata sektorn är rik och den offentliga fattig krävs en omfördelning".

Tidningen Arbetaren stödjer också strejken och kravet på höjda löner och har ett recept för bättre förhandlingspositioner och bättre löneutveckling:

"Exempelvis genom ökat och reellt självstyre på offentliga arbetsplatser, och genom självständiga fackföreningar".

En färsk opinionsundersökning gjord av Novus Opinion på Vårdförbundets uppdrag visar att 73 procent av Sveriges befolkning stödjer strejken med krav på högre lön.

(något lägre än min numera borttagna amatörundersökning bland denna bloggs läsare, där 80% av dem som svarade stödde strejken)

Några DN-artiklar om strejken (tack till Farmor Gun i Norrtälje, länk 1 länk 2, för tipsen):

Huvudledare 15 maj – Blås av strejken
14 maj - Lundby-Wedin tar Vårdförbundet i örat
14 maj - 1,5 miljarder mer till sjukvården
14 maj – Det är skandal rakt av
14 maj – Så mycket kostar sköterskornas strejk
13 maj – Metall oroligt för Vårdkrav - TT
13 maj – Chockvarsel från Vårdförbundet
5 maj - De har fått uppmärksamhet för sina krav
Huvudledare 22 april – Strejk utan slut

"Miljöskuld värre än statsskuld"

Dagens DN Ekonomi (pappersversionen) idag:

"Miljöskulden är det allvarligaste problemet, inte statsskulden. Det hävdar professor Assar Lindbeck som kommentar till Finanspolitiska rådets nya rapport".


Han har sagt liknande saker innan.

I dagens tidning kommenterar han att regeringen avsätter pengar för att minska statsskulden (och därmed öka den offentliga sektorns finansiella överskott):

- Tanken tycks vara att man ska kunna använda dessa pengar för att undvika framtida skattehöjningar. Men det är i dag som de offentliga investeringarna behöver öka. Hur framtidens välfärd ska finansieras får man klara av längre fram.

Han avfärdar dessutom argumentet att "den åldrande befolkningen" skulle vara ett ekonomiskt problem i dag:

- Att befolkningen åldras är inget avgörande argument. Vi behöver inte spara för kommande generationer som ändå blir rikare än vad vi är. Det viktiga är vilket arv som vi lämnar efter oss, säger han till DN.

Några exempel på miljöåtgärder är "ökade insatser för att rädda miljön i Östersjön, sanera gamla industriområden och satsa på modernare järnvägar".

Svårt att inte hålla med.

-----
Bloggat:

Claes Krantz och Alliansfritt Sverige om Finanspolitiska rådets kritik mot a-kasseförsämringarna, Farmor Gun fortsätter skriva om sjuksköterskestrejken, Kerstin/Motvallsbloggen om läkemedelsindustrin, Erik Svensson om rasism och etnisk rensning i Israel/Palestina, Syrran om hotad aborträtt i Litauen, Svensson om att förebygga ungdomsbrottslighet, Björnbrum om USA och mänskliga rättigheter samt Ali Esbati och Ida Gabrielsson om kvinnors löner.

Riksbanken räddar Islands banker

TT/Veckans Affärer skriver att de skandinaviska centralbankerna ska stötta de isländska bankerna, eftersom de utländska investerarna har flytt landet:

"Syftet med centralbankernas agerande är att stötta de isländska banksystemet med utländskt kapital. Den isländska ekonomin lider av en förtroendekris med en hög inflation och höga räntor.
(...)
Men med hjälp av Sveriges, Norges och Danmarks centralbankers så kallade swapavtal, till ett värde av 500 miljoner euro, med den isländska centralbanken ska det isländska banksystemet få bättre tillgång till utländskt kapital".

Kapitalismens avigsidor får alltså bara drabba fattiga och halvrika människor. Bankerna räddas som kontrast med en storskalig, centralstyrd nordisk planekonomisk åtgärd. Liknande exempel har vi sett i USA nyligen och genom den svenska "bankakuten" på 1990-talet.

Frihandelsvännerna levde inte som de numera lär

RECENSION. Fattiga länders makthavare och befolkning borde inte lyssna på dem som ständigt föreskriver frihandel som en väg ut ur fattigdomen. Gör som de rika länderna gjorde, inte som deras makthavare säger, är budskapet i nationalekonomen Erik Reinerts senaste bok.


Läs hela recensionen på Yelah.net (klicka)

Internationella Valutafondens snöpliga sorti

Den som brukar läsa affärspressen, eller som någon gång har haft kontakt med den globala globaliseringskritiska rörelsens protester känner nog till den Washington-baserade Internationella .
Valutafonden (IMF).



Under senare årtionden har fonden bland annat lånat ut pengar till fattiga länders diktatorer och/eller desperata regeringar under kriser, med villkor att länderna ska "strukturanpassa" sina ekonomier.

Alltså, skära ner i offentlig sektor, avreglera marknader, ta bort hinder för kapitalflöden, privatisera arbetsplatser och sätta inflationsbekämpning i första rummet till varje pris.

Men IMF:s sötebrödsdagar verkar vara över, nu när Argentina, Ryssland och många andra länder mer eller mindre har sparkat ut dem, eller åtminstone deras inflytande.

Ekonomen Mark Weisbrot på CEPR.net skriver:

"Den asiatiska finanskrisen under slutet av 1990-talet var en kantringspunkt. IMF och USA:s riksbank hjälpte till att orsaka krisen genom att pressa fram avskaffandet av viktiga regleringar för utländskt kapitalflöde. Sedan gjorde de det värre med sina åtgärdsrekommendationer
(...)
Den IMF-övervakade argentinska katastrofen 1998-2002, som skickade majoriteten av argentinarna under den officiella fattigdomsgränsen i ett land som dessförinnan var ett av de rikaste i regionen, solkade fondens rykte ytterligare. Argentina trotsade sedan IMF, vägrade följa dess villkor, fick ingen internationell hjälp och förvandlades snabbt till den snabbast växande ekonomin på halvklotet. Detta uppmärksammades också".

Och nu har IMF:s utlånade pengasumma minskat till en tiondel på bara fyra år, från 105 till mindre än 10 miljarder dollar. Även dess inflytande har därmed kringskurits kraftigt. De största låntagarna är numera Turkiet och Pakistan.

Latinamerika, som nu till stor del struntar i fonden, "är mer oberoende av Washington än vad Europa är", skriver Mark Weisbrot.

Men många av de allra fattigaste länderna, särskilt i Afrika, är fortfarande beroende av fonden, som "har tillämpat villkor som begränsar deras offentliga utgifter och, enligt fondens egen interna utvärdering, har förhindrat dessa länder från att lägga biståndspengar på akuta behov som vård och utbildning".

Om dessa länder lyckas följa det latinamerikanska och ryska exemplet, så har vi kanske snart en marknadsfundamentalistisk aktör mindre kvar att protestera mot.

IMF kan därmed gott hålla sig till att publicera världsomspännande nationalekonomisk statistik, vilket fonden är betydligt bättre på än att leka orakel, lånehaj och uppfostrare.

Lästips om IMF är Joseph Stiglitz' bok Globaliseringen och dess kritiker.

Bloggat:
Dom Ljuger, Petter Partikulärt, Anonwret och Loke om protester i Stockholm mot Israel-festen, Ett hjärta rött om den fortsatta slakten på socialförsäkringarna, Farmor Gun om vårdstrejken, Ali Esbati om Svenskt Näringslivs rapport om företagsklimatet, Claes Krantz om bortkastad ungdomsrabatt, Hanna Löfqvist på Alliansfritt Sverige om lyxrenoveringar, Motbilder om Afghanistan och heroinet och Birger Schlaug kritiserar målet om full sysselsättning.

Vems fel är matkrisen?

De globala priserna på livsmedel som vete, sojabönor, ris och majs har skjutit i höjden. På många håll har fattiga människor i större utsträckning drabbats av svält. I flera afrikanska länder har matkrisen lett till omfattande protester och kravaller, skriver nyhetsbyrån Reuters.


Men vems är felet?

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (m) har svaret klart för sig, skrev han på SvD Brännpunkt i veckan:

"Det är globaliseringsmotståndarnas kamp mot fri handel som nu drabbar världens fattiga".

Han kallar även motståndet mot frihandel för "hotet mot mänskligheten".

Vem är då dessa ansiktslösa frihandels- och mänsklighetsfiender? Sist frågan var uppe var när EU i slutet på förra året skulle teckna handelsavtal med några av världens fattigaste länder.

Lite spridd, lågmäld kritik kom från några bloggar, däribland denna, samt från en rad kyrkor och biståndsorganisationer – och kärnan i denna kritik var en hänvisning till kritiken från de fattiga länderna.

Den fränaste kritiken mot handelsavtalet kom därmed från afrikanska jordbrukare och andra demonstranter i u-länderna, genom slagord som "Vi skriver under våra egna dödsdomar".

Det är alltså dessa människor som Gunnar Hökmarks anklagelser främst träffar. Vita européer som helt eller delvis skyller fattiga, mörkhyade människors fattigdom och svält på de fattiga själva har som bekant en lång historisk tradition.

Författaren och idéhistorikern Johan Norberg är inne på en liknande linje som Gunnar Hökmark, med den viktiga skillnaden att han faktiskt pekar ut en vit europé som en ledande protektionist.

I Expressen skrev Johan Norberg i veckan:

"Titta på skillnaden mellan blommor och mat. Vi har fria marknader för blommor. Kenyanerna kan sälja det fritt till Europa och får därmed stordriftsfördelar, fler jobb och resurser till allt bättre teknik".

Handeln med livsmedel hindras istället med hjälp av tullar och EU-pengar till bönderna. En som försvarar detta system är jordbruksminister Michel Barnier i Frankrikes nuvarande högerregering.

Johan Norberg avslutar sin artikel med att kommentera EU:s jordbrukspolitik:

"Det är ett fullkomligt vettlöst slöseri. Men det stora problemet är inte vad Michel Barniers och hans vänners politik kostar, utan vad den köper: Undernäring och död".

Hårda ord igen. Inget problem i sig – problemet är att vi inte får läsa motståndarsidans argument i den svenska dagspressen.

Så, vad säger denne påstått dödsvållande franske högerminister då?

Till Financial Times sade han i veckan att u-länderna borde ta efter EU:s jordbrukspolitik och bilda regionala, självförsörjande jordbruksmarknader med stöd av omriktat bistånd:

- Vad vi nu bevittnar i världen är konsekvensen av för mycket frimarknadsliberalism. Vi kan inte lämna ut matförsörjningen av befolkningen till marknadens förbarmande. Vi behöver en offentlig politik, ett sätt att ingripa och stabilisera.

- Jag tycker att [EU:s jordbrukspolitik] är en bra modell. Det är en politik som låter oss framställa för att föda oss själva. Vi samordnar våra resurser för att stödja framställningen. Västafrika, Östafrika, Latinamerika och Medelhavets sydkust behöver alla en regional, gemensam jordbrukspolitik.

Att skydda framställningen av livsmedel från marknadskrafternas nycker genom att stabilisera priserna är något som även jordbruksekonomen David Dawe vid International Rice Research Institute i Filippinerna förespråkar.

I en forskningsartikel från 2001 i tidskriften Food Policy (26: 163-175) skriver han:

"Ris utgör en stor utgiftspost för Asiens fattiga. Till exempel står riset för nästan 40% av utgifterna för de fattigaste tre femtedelarna av tätortsbefolkningen i Bangladesh (Bangladesh Bureau of Statistics, 1998).

Därigenom tjänar fattiga konsumenter på stabila inrikespriser på ris eftersom deras låga inkomster då skyddas från perioder med onormalt höga rispriser.

Om ingen stabilisering sker, kan kraftiga prisökningar skapa hungersnöd, eller åtminstone betydande svårigheter, för dem som inte är förmögna nog att ha råd med de högre priserna.
(...)
Bönderna tjänar också på stabila rispriser eftersom de skyddas från perioder med onormalt låga priser. Eftersom många bönder är fattiga, är detta i viss grad en fråga om rättvisa, precis som i fallet med konsumenterna.
(...)
Om regeringarna vill fortsätta stabilisera inrikespriserna, så kommer nyckelfaktorn att vara förmågan att kontrollera omfattningen av internationell handel, antingen genom variabla handelskvoter eller variabla tullar.

Om den privata sektorn tillåts bestämma omfattningen av internationell handel utan begränsningar, så kommer inrikespriserna att följa världspriserna och stabilisering blir omöjlig".

Den u-landsbaserade småbondeorganisationen Via Campesina är inne på ett liknande spår, skriver de i ett öppet brev till FN:s mat- och jordbruksorgan FAO:

"Den nuvarande matkrisen är resultatet av många års avreglering av jordbruksmarknader, privatiseringen av statliga reglerande myndigheter och dumpningen av jordbruksvaror på u-ländernas marknader.

Enligt FAO har de avreglerade marknaderna lockat till sig enorma penningflöden som används till att spekulera i jordbruksprodukter till "framtids"- marknader och andra finansiella instrument.

Den bolagsledda utökningen av biobränslen och det inledningsvis entusiastiska stödet för biobränslen i länder som USA, EU och Brasilien har ökat förväntningen om att jordytor för livsmedelsframställning kommer att bli mer och mer knappa.

Ovanpå detta förvandlas hundratusentals hektar mark i sydliga länder på ett okontrollerat sätt från jordbruksmarker till så kallade ekonomiska utvecklingszoner, tätorter och infrastruktur.

Den pågående markanskaffningen som bedrivs av transnationella bolag och andra spekulanter kommer att fördriva ytterligare miljontals bönder som kommer att hamna i storstäderna där de kommer att läggas till massan av hungriga och fattiga människor i slummen.
(...)
En absolut prioritet måste ges till inrikes matframställning för att minska beroendet av den internationella marknaden. Småbönder borde stödjas genom bättre priser för sina jordbruksvaror och genom stabila marknader för att tillverka mat åt dem själva och åt sina samhällen. Jordlösa familjer från landsbydgen och tätorten måste ges tillgång till land, utsäde och vatten för att framställa sin egen mat.
(...)
Länderna behöver skapa ingripande mekanismer i syfte att stabilisera marknadspriserna. För att uppnå detta behövs importkontroll med skatter och kvoter för att undvika lågprisimport som undergräver framställningen inom länderna".

En dödsalstrande fransk högerminister? Självhatande fattiga bönder? Döm själva.

----------
Jag har tidigare skrivit flera inlägg om frihandel och det senaste av dem hittar du här.
----------
Relaterad bloggpost: Norska bloggen Indregard.no om rispriserna.
----------
Bloggat i övrigt:
Ali Esbati skriver om social status kopplat till depressionsnivå, Lenas Studio skriver om EU, flyktingpolitik och människors lika värde, Alliansfritt Sverige om CUF och demonstrationskrockar i Jönköping, Motvallsbloggen och Pierre Gilly om USA:s kommande kollaps, Jinge om brist på socialdemokratisk ideologi och samhällets förbruning, Björnbrum om vänsterstrategier inför framtiden, FarmorGun och Kim Müller om vårdstrejken, Kropotkin om arbetskraftsinvandring och Motbilder om krigsprofitörer.

Den Rekordhöga Sysselsättningen®

Visst är det ett underbart samhälle vi lever i!

Härligt befriande och praktiskt taget blodlösa krig i fjärran länder mot evildoers och andra icke-människor.

En ekonomisk globalisering som spränger kapitalets tyngande bojor och gör att du kan köpa samma oligopoliserade mat och övriga produkter oavsett till vilka orter eller länder du än reser.


Sex miljoner överflödiga barn per år som påpassligt nog dör i sjukdomar som lätt kan botas eller förhindras när det gäller de viktiga människornas barn.

Och så marknadsanpassningen, förstås. Vilken frälsning att kunna välja mer och mer fritt beroende på vilken tjocklek på plånbok du har och vilka prioriteringar du gör i ditt liv. Historien har helt enkelt nått sitt slut, kan man uttrycka det som.

Men sedan finns det ändå ett gäng surkartar (arbetslösa, uteliggare, sjukskrivna och några till) som fortfarande behöver övertygas om det fantastiska i denna utveckling.

Några begrepp som stundtals provas i den liberala pressen för detta syfte, men som hittills inte riktigt har nått det önskade genomslaget är Den Rekordhöga Tillväxten® och Den Rekordlåga Arbetslösheten®.

Dags att försöka sälja in begreppet Den Rekordhöga Sysselsättningen®, resonerar tydligen Svenska Dagbladets ledarsida.

Som i tisdags skrev att högeralliansens politik har "gett den högsta sysselsättningen sedan statistik började föras".

Ett imponerande påstående, kan tyckas. Men hur väl stämmer denna karta med verkligheten?

I den gångna höstens finansplan skrev alliansen att sysselsättningen hade ökat från 79 till 80 procent.

Sedan dess har sysselsättningen, enligt SCB:s siffror, minskat.

Om vi återvinner en av mina gamla grafer som bygger på SCB:s siffror över Sveriges sysselsättning (strunta i den röda ringen denna gång, titta på själva kurvan), så ser vi att sysselsättningen var högre än 80 procent under slutet av 1980-talet och fram till och med 1991.



Det är alltså som det brukar vara när marknadsliberaler pratar ekonomiska rekord:

Minnet är bra, men kort.

-----------

Dagens historielektion:

Första Maj firades ursprungligen till minnet av Haymarket-martyrerna i Chicago 1886. Polisen avbröt ett politiskt möte till stöd för åtta timmars arbetsdag. En dödlig skottväxling uppstod. Anarkisterna August Spies, Albert Parsons, Adolph Fischer och George Engel dömdes till döden och hängdes för detta, men förklarades efter avrättningen vara oskyldiga av Illinois' guvernör John Peter Altgeld.
-----------
Bloggat:

Svensson, Petter Partikulärt, Motvallsbloggen, Ilona Sz, Ali Esbati, Björnbrum, Psykbryt och Birger Schlaug om Första maj, Alliansfritt Sverige om en dålig förstamajkrönika samt Vida Latina om massmord på Colombias fackföreningsrörelse.