Vissa politiska ideologiers anhängare tenderar att skryta om sina idéer med argumentet att de är ekonomiskt överlägsna.
Att om vi följer dessa idéer så kommer produktionen, tillväxten och så vidare, att skjuta i höjden.
Någon läsare kanske tänker på sovjetsystemets förespråkare på 1950-talet. Diktatorn Nikita Chrusjtjov brukade säga "Vi kommer ikapp och förbi Amerika".
De centralstyrda fabrikerna och den ideologiskt likriktade pressen brukade basunera ut fantastiska produktionsresultat som stödde sådana utspel.
Andra läsare kanske tänker på dagens marknadsliberaler, som brukar påstå liknande saker - fast om sin egen ideologi, förstås. Vilket även dagens ideologiskt hyfsat likriktade press gör då och då.
Nikita Chrusjtjov hade problemet att
framtiden skulle visa att han hade fel. Marknadsliberalerna har dessutom problemet att
historien visar att deras idéer inte är
ekonomiskt överlägsna.
Jag har skrivit om detta bland annat
här,
här,
här, och
här.
Men en
vänlig marknadsliberal bloggläsare har uppmanat mig att uppdatera mina siffror.
Anledningen var att tidskriften
The Economist härom veckan skrev att denna bild är "grovt förvriden".
Jag ska naturligtvis kommentera denna artikel och börja med att ge Economist en komplimang för att de åtminstone använder tillväxtmåttet för tillväxt i
BNP per person, inte tillväxt i
BNP.
Skälet till att det förra måttet är bättre är att då störs inte siffrorna av att befolkningen ökar eller minskar.
(Hoppas att en av artikelns källor, Internationella Valutafonden, IMF, börjar ta till sig detta, eftersom det är svårt att hitta sådana siffror hos dem idag.
Jag har såklart fler åsikter om IMF:s arbete, men det tänker jag inte gå in närmare på idag).
Economist skriver att vi befinner oss i rekordtillväxtens tider. "Mänskligheten har aldrig haft det så bra", heter det.
Och visst kan man tycka så om man är välbetald ekonomijournalist i London. Frågan är dock om
Ecuadors indianer,
Centralamerikas gatubarn och krigsoffren i
Kongo,
Irak och
Afghanistan är lika imponerade.
Sakfrågan handlar hur som helst om den globala tillväxten i samlad BNP per person, som Economist dels påstår låg på 3,3 procent i snitt 2002-2007, dels påstår är rekordhög.
Min första anmärkning om detta är att källan, IMF, ännu inte har publicerat några definitiva siffror för 2007.
Men för enkelhetens skull kan vi ju anta att Economist har fått hyfsat riktiga uppgifter från hyfsat säkra källor.
Min andra anmärkning är att Economists påstående om rekord kommer av att tidskriften har delat in historien i femårsperioder, med slut år 2007.
Och många som åtminstone har läst samhällskunskap i grundskolan kommer nog ihåg att ekonomin svänger, i så kallade konjunkturcykler.
Efter sol kommer regn, efter ebb kommer flod, och efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur, ni vet.
Högkonjunktur är det som har varit under de senaste åren. Då har arbetslösheten varit lägre än perioden innan, investerarna har investerat mer - ekonomin har gått på "högvarv", som det heter.
Och om man delar in historien i sådana perioder som Economist gör, så faller det sig så lämpligt att den sista perioden innehåller en högkonjunktur, medan många av de övriga femårsperioderna innehåller blandningar av hög- och lågkonjunktur.
Att göra jämförelser på detta sätt skulle kunna vara skrattretande, om det inte vore så att det var världens kanske mest kända ekonomitidskrift som gjorde det.
Men jag tar upp tidskriftens handske och ställer en intressantare fråga: har den senaste femårsperioden innehållit den högsta genomsnittliga tillväxten någonsin, om vi antar att den var 3,3 procent?
(Jag använder mig liksom Economist av
Maddisons historiska data; fram tills 1975. Men sedan IMF:s systerorganisation Världsbankens WDI-databas över köpkraftsjusterad (PPP) samlad BNP per person; data efter 1975. Helt enkelt eftersom jag inte hittar dessa data hos IMF. Plus alltså Economists snittvärde på 3,3% för 2002-2007.).
Och svaret på den frågan är nej, eftersom tillväxten var 3,34 procent i snitt, alltså lika hög, 1961-1966.
Tabellen här nedanför visar att bland de fem femårsperioderna med "topptillväxt" så har vi en av dem från "globaliseringseran" på delad förstaplats, medan den andra delade förstaplatsen plus plats tre och fyra går till en tidigare period, "Bretton Woods-perioden" eller "The golden age" som den också kallas.
Om vi tar de "bästa" tioårsperioderna så kommer 1963-1973 på första plats, följd av 1950-1960 - och först därefter 1997-2007.
En till tabell över "toppårtiondena" och "toppåren". Först kommer 1960-talet, sedan kommer det
ännu ofullbordade årtionde som vi lever i just nu, och på tredjeplats kommer 1950-talet.
Bland "toppåren" inträffade de tre första under Bretton Woods-perioden - först därefter kommer 2006. Använder detta smått missvisande namn i brist på annat - Kina, Östblocket, med flera, var inte med i Bretton Woods, utan tillämpade centralstyrd planekonomi.
Och om vi tar hela bilden här nedanför så ser vi att tillväxten sedan 1950 har visat en svagt nedåtgående trend - men den är inte statistiskt säker (signifikant). Den var det för några år sedan, men inte nu längre.
Så vad har marknadsliberalerna fått för något nytt att hänga i granen egentligen? En femårsperiod från "globaliseringseran" på delad,
men bara delad, historisk förstaplats.
(Detta förutsätter att Economist har publicerat riktiga siffror. IMF:s, Världsbankens och andras data från den senaste högkonjunkturen kan dessutom komma att räknas om flera gånger - om det blir en justering uppåt eller neråt vet vi inte).
Plus att den långsiktiga tillväxttrenden inte längre är
signifikant negativ. Men efter högkonjunktur kommer, som sagt, lågkonjunktur.
Och tyvärr, kära marknadsliberaler. Ingen rekordtillväxt - inte denna gång heller.
------
Bloggtips: Johan Norberg kommenterar artikeln
här och
här.
