Inte överens om frihandelns fördelar

Borås Tidning hade en ledare härom veckan som propagerade för frihandel. Tidningen skrev:

"Det skadar inte att påminna om att det råder konsensus också bland nationalekonomer – handel gynnar alla, fattiga som rika".

"Konsensus" betyder att alla tycker samma sak. Men trogna läsare av denna blogg vet att tidningens påstående inte stämmer.

Till exempel, jag tycker att handel kan vara bra, men inte alltid och inte alla aspekter av handel. Det beror på.

Lokal handel med närproducerade livsmedel gillar jag. Importerat kaffe från Mut Vitz och importerade bomullskläder från DEM Collective köper jag gärna. Kan tänka mig att de som tillverkar och säljer sådana varor också är ganska nöjda.

Men innehållet i protesterna mot EU:s senaste handelsavtal med några av världens fattigaste länder gör att jag tycker att den sortens handel vars villkor föreskrevs i avtalet verkar vara en dålig idé. Och om en viss typ av handel leder till onödigt stora totalutsläpp av klimatgaser och skadliga klimatförändringar, så gynnar detta knappast de drabbade. Etc.

Bloggaren och nationalekonomen Björn Nilsson har också skrivit en hel del kritiskt om frihandel, bland annat här.

Ett exempel på en till nationalekonom som inte stämmer in i konsensus-bilden: I detta inlägg nyligen skrev jag om en Harvard-professor som menade att han inte är säker på att han över huvud taget vet vilka ekonomiska åtgärder på landsnivå som gynnar alla.

Ännu ett exempel är Berkeley-ekonomen Brad DeLong, som kallar sig "nyliberal". Här kommenterar han att Mexikos löneutveckling, tillväxt, mm. efter frihandelsavtalet Nafta har varit en stor besvikelse:

"Vi nyliberaler understryker att Nafta inte orsakade dålig infrastruktur, hög brottslighet eller korruption bland tjänstemännen. Indirekt säger vi då att mexikanerna skulle ha det sämre i dag utan Nafta

(...)

Den nyliberala förklaringen kan vara sann. Men den är en ursäkt. Den behöver inte vara sann. Efter att ha sett Mexikos låga tillväxt under de senaste 15 åren kan vi inte längre upprepa det gamla mantrat att den nyliberala vägen med Nafta och dess reformer klart och tydligt är den rätta".

Om vi rör oss ännu längre högerut på skalan har vi John Williamson, som visserligen en gång brukade tala om att det rådde "konsensus" om bland annat liberaliserad handel.

Men inte bland alla, inte ens alla nationalekonomer, utan bara bland inflytelserika personer i Washington. Och detta var 1990, precis när kommandoekonomierna i Östeuropa föll samman.

Han använder dock inte uttrycket längre. För fem år sedan (i Finance & Development, september 2003) skrev han en artikel där han beklagade att uttrycket var illa valt.

"Washington Consensus" hade blivit ett "skadat varumärke" på grund av allt skäll som uttrycket hade fått.

Han vidhöll att han fortfarande förespråkade frihandel, men avslutade artikeln med att han hoppades att "vi lämnar 1990-talets skämda retorik bakom oss".

Fem år senare kan jag hoppas att de bloggläsare som inte tror mig när jag skriver att Borås Tidnings ledarredaktion har fel i den här frågan, de kanske åtminstone lyssnar på John Williamson.
---------
PS. Tänkte du nu påminna mig om teorin om komparativa fördelar? Bespara oss båda då lite besvär och läs det här om teorin först.
----------
Nybloggat om frihandel:

Motvallsbloggen
Det progressiva USA
Blogge Bloggelito
Robert Rasmussen
Argumentum ad ignorantiam

Allmänt: Biology and Politics gör upp med postmodernister här.

Har vi råd att vara utan invandring?

Bortsett vad jag eller bloggläsarna tycker om allas rätt att bosätta sig i vilken del av världen man vill, så florerar en massa ekonomiska påståenden i invandringsdebatten.

Som oavsett regering avspeglar sig i den svenska och europeiska invandringspolitiken.

Det handlar om allt ifrån språkkrav och krav på att ha jobb innan man kommer hit, via trög och förnedrande byråkrati och låsta flyktingförvar, till drunknande båtflyktingar och tvångsavvisningar till torterande och mördande diktaturer.

Argumenten mot fri invandring kan se ut så här:

"VI har inte råd med invandringen"
eller
"VI har råd med en begränsad invandring, men bara om VI ställer hårda krav på DEM så att DE anpassar sig till VÅRT samhälle"

Den som inte håller med om argumenten kan välja att blunda för dem och vrida diskussionen åt ett annat håll - eller bemöta argumenten.

En som bemöter argumenten på ett lättförståeligt sätt är den brittiske ekonomijournalisten Phillippe Legraine. Hans bok Immigrants: Your Country Needs Them finns än så länge bara på engelska.

Han argumenterar för fri, gränslös, kravlös invandring och använder även delvis ekonomiska argument.

På svenska kan man läsa om honom på DN, SvD, och Corren .

Till Göteborgsposten säger han:

- Det talas så mycket om kostnader för invandringen - med det som kostar är försöken att reglera invandringen.

Alliansregeringen refererar ett av hans föredrag:

"Det finns inte bara ekonomiska skäl till att tillåta fri invandring utan även starka kulturella och humanitära argument. Sverige skänker i dag stora summor till tredje världen. Genom att öppna gränserna skulle Sverige i mycket högre grad hjälpa de fattiga. Slutligen tog Legrain upp den moraliska aspekten att alla individer har rätt att lämna ett land, även sitt eget. Men vad hjälper det om man inte får komma in någonstans"?

Men jag undrar om han ändå inte överdriver ibland.

Bland annat sina påståenden om forskningsläget. Skulle invandringsvänliga eller invandringsfientliga ekonomier generellt sätt växa snabbare, så skulle denna kunskap kunna förbättra tillväxtmodellernas prognoskraft.

Bland den ekonomiska forskningslitteraturen verkar resultaten, som så ofta annars, vara ganska blandade.

Så här sammanfattar Howard Chang i en artikel från förra året:

"Uppskattningar av storleken på de vinster som världen kunde få genom att liberalisera internationell migration antyder att även en delvis liberalisering skulle inte bara skapa ordentliga ökningar i världens realinkomster utan även förbättra deras fördelning. Vinsten från liberalisering skulle fördelas så att om vi undersöker effekten på de som är födda i invandringsländerna, på invandrarna, och på dem som blir kvar i utvandringsländerna, så finner vi att varje grupp skulle uppleva tydliga vinster" (min fetstil).

Han skriver också att de undergrupper bland de som redan tidigare bodde i invandringslandet som marginellt missgynnas, enkelt kan kompenseras med fördelningspolitik, alltså med skattesänkningar, bidrag eller liknande.

Men andra studier kommer fram till andra resultat.

Av allt att döma är frågan i rubriken felställd. Det handlar inte om pengar, det handlar om vilket sätt vi vill behandla våra medmänniskor på.
--------
Relaterade blogglänkar:
"Malm krossade Åkesson" (Trondheimsmodellen),
"Ingen stolthet över Sverige" (Syrran),
"Fri invandring - javisst" (Svensson)

Den ekonomiska mirakelmedicinen finns inte

En före detta förståsigpåares bekännelser:

Harvardekonomen Dani Rodrik förklarar på sin blogg varför han har slutat med att forska på orsaker till ekonomisk tillväxt.

"Under den tidiga delen av min akademiska karriär var frågan som upptog mig: varför gör inte regeringar det som uppenbarligen är bäst för deras samhällen? Varför reformerar de inte sin politik när detta skulle öka den totala storleken av den ekonomiska kakan?
(...)
Anledningen till att jag slutade skriva denna sorts artiklar är att jag, tillsammans med en stor del av yrkeskåren (tror jag), blev mycket mindre övertygade om att vi hade den rätta uppfattningen om vilka som var de nödvändiga reformerna.
(...)
Så även om traditionell nationalekonomi visst kan förklara en del av mönstret kring politiska åtgärder, så tror jag inte att de kan ta oss långt när det gäller att förstå varför vissa [länders ekonomier] växer och andras inte".

Dani Rodrik beskriver i en färsk forskningsartikel (pdf) en del av de förbryllande omständigheterna.

"Det är tydligt att världsekonomin upplevde en tydligare ökning under 1950-73 än den gjorde under vare sig den överentusiastiska globaliseringsperioden efter 1990 eller övergångsperioden 1973-90.
(...)
De länder som klarade sig bäst under var och en av dessa perioder var knappast några omslagsbarn för öppna marknader och ingreppsfria ekonomier. Dessa länder kombinerade ortodoxi på vissa (framför allt makroekonomiska) åtgärdsfronter med en stor bit heterodoxi på andra (särskilt för mikroekonomiska åtgärder). Japan, Sydkorea och Kina spelade alla efter väldigt annorlunda regler än de som föreskrevs av den ortodoxa globaliseringens väktare - multilaterala institutioner som Världsbanken, IMF, GATT/WTO och västbaserade akademiker".

Det finns alltså inte mycket kvar av argumenten bakom att vi bara har att välja på "den enda vägen" av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar inom offentlig sektor, som Carl Bildt brukade beskriva för oss på 1990-talet.

Sverige småtrippar, förmodligen uppåt, i välståndsligan

En uppföljning av detta inlägg.

Jag har fått ett svar från DN. Tidningens nyhet om Sveriges och OECD:s välståndsliga för köpkraft var ingen tidningsanka, vilket jag felaktigt misstänkte.

Jag blev däremot förvirrad av en formulering i artikeln, vilket jag tydligen inte var ensam om (länk till Danne Nordlings blogg).

DN skrev i artikeln "Sverige klättrar snabbt uppåt i välståndsligan":

"För första gången kommer nu siffrorna för 2007, där Sverige befinner sig på nionde plats. Man har också korrigerat beträffande 2006, så att den svenska placeringen höjs från nummer 14 som tidigare angetts till nummer 11 på listan".

Stycket får ju lite olika betydelse beroende på om man gör en tankepaus efter "14" eller efter "angetts".

Jag antog att de nya siffrorna talade om en fjortondeplats, men det är enligt artikelförfattaren Johan Schück de ett år gamla uppskattningarna som visar på en fjortondeplats.

Det finns dock en anledning till att OECD justerar sina siffror, och det är att minska osäkerheten eftersom alla mätningar är osäkra.

Skillnaden mellan 2007:s och 2008:s uppskattning för välståndsligan 2006, mellan en 14-plats och en 11-plats för Sverige, skvallrar om hur osäkra uppskattningarna är.

Politiker och andra, oavsett politisk färg, borde därför på grund av denna osäkerhet låta bli att försöka plocka poäng på jämförelser från år till år, och hellre hålla sig till mer långsiktiga förändringar.

Den säkraste jämförelsen vi kan göra i dag är hur som helst en jämförelse mellan de senaste siffrorna.

Men det tycker inte DN-krönikören Johan Schück, som istället i sitt mail till mig påstår att de första uppskattningarna är de "jämförbara" siffrorna. Och därför har han använt de äldsta uppskattningarna i resten av artikeln.

Om man istället håller sig till de säkraste - senaste - siffrorna (pdf-fil), så har följande hänt tills 2007:

Sverige har klättrat i OECD:s välståndsliga från en elfteplats 2006 till en delad niondeplats 2007. Island har rasat nedanför Sverige, som har gått upp på samma plats som Danmark.

Om man tittar på de absoluta siffrorna så hade Sverige 114% av OECD-snittets köpkraft 2006 och 115% av OECD-snittets köpkraft 2007.

Om detta verkligen är en ökning är långt ifrån säkert, eftersom OECD:s första uppskattningar är så osäkra.

Men om uppskattningen för 2007 håller i sig så innebär det att Sverige 2007 kom upp till samma siffra, 115% av OECD-snittet, som år 2004. Men då låg Island och Danmark på en ännu högre siffra, därav elfteplatsen 2004 och den delade niondeplatsen 2007.

Sverige småtrippar, förmodligen uppåt, i välståndsligan, skulle jag beskriva det som. DN-artikeln skulle jag beskriva som storm i ett vattenglas.

Välj inte pensionsfond!

Den som har en pensionsgrundande inkomst i Sverige får inte välja om en del av pensionspengarna ska investeras på börsen eller inte. Där föreligger ett statligt börsinvesteringstvång.

Däremot kan man välja i vilken fond pengarna ska placeras. Och då är mitt råd om du vill ha maximal pension: om du inte är skickligare än de flesta fondförvaltare på att spå i framtiden, så kan du lika gärna låta bli att välja fond.

För då hamnar pensionspengarna automatiskt i Sjunde AP-fonden. Den har hittills haft lägre förvaltningsavgift och bättre avkastning än flertalet valbara fonder.

Om man räknar in skillnaden i förvaltningsavgift har 62 procent av de valbara fonderna hittills gett mindre pengar till pensionen än Sjunde AP-fonden har gett för samma summa investerade pengar, enligt en undersökning i LO-tidningen.

Gör som jag, släng alla PPM-relaterade papper i det runda arkivet.

Enligt en genomgång som Dagens Nyheter har gjort tar Skandia Liv ut högst avgift, följd av storbankerna.

I ett räkneexempel som tidningen gör, lägger de dyraste förvaltarna beslag på omkring en fjärdedel av pensionspengarna.

Länkar: LO-tidningen, DN, Yelah.net

Tidningsanka om Sverige och välståndsligan?

Jag undrar om inte fredagens stora ekonominyhet i Dagens Nyheter var något av en tidningsanka.

//Uppdatering 23/2: Ingen tidningsanka, uppföljning i detta inlägg.//

"Sverige klättrar snabbt uppåt i välståndsligan", löd rubriken.

"Sverige har tagit ett rejält kliv uppåt i OECD:s så kallade välståndsliga. På ett år har vi klättrat från fjortonde plats till en delad niondeplacering 2007".

Vidare:

"För första gången kommer nu siffrorna för 2007, där Sverige befinner sig på nionde plats. Man har också korrigerat beträffande 2006, så att den svenska placeringen höjs från nummer 14 som tidigare angetts till nummer 11 på listan".

Om man tittar på de där purfärska siffrorna (pdf-fil) så ser man att DN har publicerat och jämfört de siffror som står i kolumnen "Current PPPs". Det är också den enda kolumnen där Sverige är rankat som nia år 2007.

Och då har följande hänt mellan 2006-2007: I Sverige har köpkraften ökat från 114 till 115 procent av OECD-snittet. Islands köpkraft i förhållande till OECD-snittet har minskat från 117 till 112 procent. Danmark ligger kvar på 115 procent. I övrigt har inget skett i närheten av Sveriges siffror.

Det innebär att Island har trillat ner under Sverige, som har kommit upp på samma plats som Danmark. Och gått från en elfteplats, inte en fjortondeplats som DN skriver, och hamnat på en delad niondeplats.

Jag ska inte dra för stora växlar på det här, det kan ju vara jag som har tittat på fel ställe eller något.

Men det är ju det dokument som OECD själva länkar till och det dokument som även Danne Nordling länkar till. Artikelförfattaren kanske svarar på mitt mail och klargör saken.

Däremot är det ett påstående i DN-artikeln som är ännu underligare än detta. Det handlar om vad Sverige kan göra för att klättra mer i välståndsligan:

"Länder med ambitiösa reformprogram kan däremot komma långt, vilket främst visas av Irland".

Låt mig då kontra detta främsta exempel med ett ganska motsatt exempel.

Nämligen Sveriges "ambitiösa reformprogram" i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, som jag skrev om i veckan. Vad hände då i ligan? Det blev en "bottenplacering som nummer 18 efter 1990-talskrisen", för att använda DN:s egna ord.

Så mirakelmedicinen för att klättra på den där listan får nog DN leta lite mer efter.

Fler som bloggar om artikeln: Alliansfritt Sverige, Ett hjärta rött och ännu fler via Twingly.

Skadliga skatter?

Här är del 3 i serien om verklighetsskilda ekonomiska teorier (klicka för del 1 och 2). Detta inlägg handlar om skatter och välfärdsförluster.

Först ett klargörande. Jag är ingen skattekramare, vilket en kommentator har antytt att jag är. Jag har tidigare argumenterat för att låginkomsttagare borde få sänkt skatt – den får gärna avskaffas helt om jag får tycka.

Om jag får tycka ännu mer så tycker jag att bästa vägen till ekonomisk jämlikhet är att fördela ägandet över arbetsplatserna (produktionsmedlen) och över de intäkter som de genererar. Att använda skatter för att fördela rikedom borde komma mycket längre ner på skalan.

Hursomhelst, till ämnet. En teori som nationalekonomistudenterna får lära sig går ut på att skatter leder till välfärdsförluster.

Bloggaren och ekonomen Mike Hanlon har förklarat detta väldigt pedagogiskt här. Kolla efter de röda trianglarna i diagrammen som markerar välfärdsförluster (welfare losses).

Hur förhåller sig de röda trianglarna till verkligheten då? Tänk om skatteintäkterna kan läggas på något som ökar välfärden, så att välfärden även sammantaget skulle öka?

(Till exempel har denna studie funnit ett svagt men signifikant positivt samband mellan marginalskatter och ekonomisk tillväxt

Perotti, R., 1996. Growth, Income Distribution, and Democracy: What the Data Say.
Journal of Economic Growth, 1:149-187.)

Hur skulle det påverka teorin med de röda trianglarna? Inte alls. Trianglarna i Mike Hanlons exempel skulle förbli precis lika stora och precis lika röda.

Teorin om skatter och välfärdsförluster fungerar alltså helt oberoende av hur verkligheten ser ut. Den är skild från verkligheten och saknar förmågan att säga hur ekonomin fungerar i verkligheten.

Lite längre ner i Mike Hanlons blogginlägg ser ni att de röda trianglarna även dyker upp om staten eller någon annan subventionerar, alltså betalar ut ekonomiskt stöd till, priserna på en viss vara eller tjänst.

Oavsett vad subventioner leder till i verkligheten så förblir även dessa teoretiska trianglar precis lika stora och röda.

Teorin om skatter, subventioner och välfärdsförluster är med andra ord inte falsifierbar.

Så om du någon gång skulle läsa nationalekonomi och träffa på den här teorin i undervisningen, fråga då din lärare hur han eller hon skulle bära sig åt för att falsifiera den. Det kan bli en intressant, ovanlig och inspirerande diskussion.

Den katastrofala 90-talskrisen

Dags att friska upp minnet med hur det var under 1990-talskrisen efter avregleringarna som syftade till att marknadsanpassa Sverige.

I en ledarkolumn i Dagens Nyheter i förra veckan kallade ekonomen Lars Jonung krisen för "en av de djupaste i vårt land".

Jag vill här påminna om att Lars Jonung inte är någon vänsterradikal antikapitalist, utan före detta rådgivare till Carl Bildts högerregering på 1990-talet.

Lars Jonung skriver (min fetstil dock):

"Den utlösande faktorn i förloppet var att den finansiella marknaden avreglerades. Detta öppnade för stark kreditexpansion. Samtidigt gällde en fast växelkurs. Den uppfattades till en början som stabil och trovärdig.

I Sverige tog Riksbanken bort regleringen av affärsbankernas utlåning i november 1985. Bankutlåningen växte raskt. Skuldsättning och risktagande ökade. Priser på aktier och fastigheter rusade i höjden. Företagens och hushållens balansräkningar pumpades upp. Alla kände sig rikare när svensk ekonomi blev överhettad.

I början på 1990-talet vände konjunkturen nedåt".

Och vad som sedan hände uttrycks kanske bäst med dessa grafer som innehåller SCB-data på sysselsättning, arbetslöshet och tillväxt. Jag har ringat in krisåren 1991-1993 med rött:

Tillväxten var negativ - ekonomin krympte. Arbetslösheten ökade från 2 till 8 procent. Sysselsättningsgraden minskade från 83 till 73 procent. Mer än en tiondel av de svenska jobben försvann, alltså.

För att sätta in detta i ett längre historiskt perspektiv kan vi jämföra tillväxten årtiondevis.

Data från ekonomhistorikern Angus Maddison (scrolla till "Historical statistics" för att hitta excelfilen om du vill kolla mina data):



1990-talets tillväxt var alltså lägre än under 1930-talets krisår och den lägsta sedan 1920-talet. Det tredje sämsta årtiondet när det gäller tillväxt sedan 1870-talet.

Så kan det också gå när man marknadsanpassar samhället genom att avreglera finansmarknaden.

Bush, skattepolitiken och jobben

Nyhetsbyrån AP rapporterade i förra veckan att USA-ledaren George W Bush hade skrutit om sin ekonomiska politik.

Att "skatteminskningen bidrog till rekordlånga 52 månaders jobbskapande, en period som just tog slut".

CEPR-ekonomen Dean Baker granskade då den årliga jobbökningen sedan 1960-talet under olika presidenter, och drog slutsatsen att Bush hade kommit under sin pappas (Bush I) bottenrekord:

Kennedy-Johnson -- 3.3%
Nixon-Ford -- 1.9%
Carter -- 3.0%
Reagan -- 2.1%
Bush I -- 0.6%
Clinton -- 2.4%
Bush II --0.6%

"Ekonomin skapar jobb. Det är precis som att solen går upp. Tyvärr känner folk bättre till soluppgångarnas mönster än vad de känner till ekonomiska trender. Det är därför journalisterna borde förklara varför sådant skryt som det som president Bush levererade är löjligt", kommenterar han syrligt.

--------
Bloggtips: Alliansfritt Sverige skriver om att utförsäljning av kommunala lägenheter inte har något opinionsstöd i Sverige.

Mer statlig marknadsanpassning på gång

Alliansregeringen är på gång med att marknadsanpassa många hel- eller delägda statliga arbetsplatser.

Detta skriver Dagens Industri i en sammanfattande artikel i dag (pappersversionen, sid 10).

Det handlar om ett stort antal - i tillägg till den planerade avregleringen av apoteksmarknaden och den impopulära utförsäljningen av de sex företagen Nordea, Telia Sonera, OMX, Vasakronan, Vin & Sprit samt SBAB.

Först lite kort om den ideologiska bakgrunden, som jag själv har uppfattat den (någon uppmärksam läsare kanske kan rätta mig om det behövs).

"Osthyvelsprincipen" för en trestegs förvandling av offentligt ägande av företag och andra resurser, till privata, vinstdrivande bolag ser ofta ut så här:

1. Avreglering (kallas ibland "konkurrensutsättning"). Sker för att skapa en marknad för en viss vara eller tjänst. Tillåter privata företag att konkurrera med offentlig verksamhet.
Ledord: "konkurrens bra, samarbete dåligt".

2. Bolagisering. Anpassning av offentliga arbetsplatser så att de börjar fungera efter marknadsmässiga principer.
Ledord: "marknadsmässighet ger ökad effektivitet".

3. Privatisering. Utförsäljning av återstående offentligägda arbetsplatser.
Ledord: "offentliga företag snedvrider konkurrensen", "staten/kommunen ska inte äga konkurrensutsatt verksamhet".

Alla tre stegen kan även de göras stegvis, så att "ostskivorna" i hyvlingsprocessen blir ännu tunnare och mindre synliga var för sig, för att inte väcka oönskade reaktioner.

Nu åter till DI, som skriver att många statliga arbetsplatser ska genomgå "stora förändringar" redan "före [sic] nästa val".

Det handlar om Vägverket Produktion (bolagisering), Svensk Bilprovning (avreglering), Vägverket Konsult och Banverket Projektering (bolagisering och sammanslagning), Luftfartsverket (bolagisering), Statens väg- och transportinstitut (bolagisering), och slutligen Banverket Produktion (bolagisering).

---

Vill slutligen passa på att tipsa om s-politikern Thomas Östros' debattartikel i dagens UNT om alliansens privatiseringar efter börsraset:

"Frågan är nu hur många miljarder Fredrik Reinfeldt tillåter att de ideologiskt motiverade utförsäljningarna kostar statskassan innan han drar i nödbromsen?"

Marknadshyror på gång!

Dagens lästips nummer två om bostadsfrågor (ettan längre ner på sidan) kommer här:
---

UPPDATERING 21/3: Mats Odell kan få kraftigt motstånd mot att genomföra sin utrednings förslag om marknadsanpassning av hyror, skriver DN.
---
Alla som vill kan inte bo i storstädernas innersta områden, tyvärr. Ytan räcker inte till.

För att komma tillrätta med det finns det olika sätt att fördela kontrakt till sådana attraktiva lägenheter, till exempel med hjälp av köer, lottning, kvotering av underrepresenterade grupper, etc.

Och så finns det minst ett sätt till, vilket även snabbt och enkelt tar bort köerna: en fullständig social utrensning av låginkomsttagare från innerstäderna - genom chockhöjda hyror.

Dagens Nyheter:

"Tanken är att med stigande hyror ska merparten av de köande lämna kön, i takt med att de inser att de inte har råd att bo i de mest attraktiva områdena".

Måste också passa på att bemöta en vanlig vanföreställning, som här framförs av Bloggen Bent:

"Idag subventionerar förorten innerstadens hyresrätter. Det som hyresvärdarna, både de allmännyttiga och de privata, inte kan ta ut i innerstaden tar de ut i förorten".

Dagens system för hyressättning bygger på "självkostnadsprincipen" (ränta på investeringskostnader, underhåll, plus skatt).

Hyran i privata bostäder jämförs med hyror i likvärdiga kommunala lägenheter och sätts under förhandlingar mellan hyresgästförening och hyresvärd.

Om kommunen sätter en lägre hyra för en viss lägenhet än vad som bedöms vara "självkostnaden", så får inte den lägenheten användas i jämförelsen med hyror hos privata hyresvärdar.

Så att det finns privata hyresvärdar som driver någon del av sitt lägenhetsbestånd i storstäderna med förlust - det påståendet tarvar något slags belägg. Vad heter deras företag, till exempel?

Knuff.se för fler blogginlägg om artikeln.

Rabatt vid utförsäljning av lägenheter

Dagens första lästips om bostadsmarknaden går till - mig själv, som gästbloggar på Alliansfritt Sverige.

Redan idag råder hemlöshet och bostadslöshet i Sverige. För många av de låginkomsttagare som har hyreskontrakt, är hyran en tung utgiftspost.

Och om man trots detta tvunget ska minska beståndet av hyresrätter genom att tillåta ombildning av kommunala hyresrätter till bostadsrätter, varför ska man då dessutom ge rabatt till redan besuttna medborgare?

Läs mer här.

Läs även Ilona Sz's blogginlägg om samma ämne.