Stark arbetsrätt inget hinder för sysselsättningen

Arbetsrätten, den sortens lagstiftning som gör att du inte kan sparkas eller felbehandlas hur som helst på ditt jobb (om du är anställd), kritiseras ofta av vissa särintressen.

Men en stark arbetsrätt går utmärkt att kombinera med hög sysselsättning och låg arbetslöshet - åtminstone om man ska tro högertankesmedjan SNS' senaste konjunkturrådsrapport. Rådet skriver (s. 106):

"Forskningen om arbetsrätt och dess samhällsekonomiska konsekvenser ger inga entydiga resultat vad gäller effekter på total sysselsättning, arbetslöshet eller produktivitet och tillväxt. Kostnader för att avskeda och nyanställa minskar bruttoflödena in och ut ur jobb på arbetsmarknaden, men nettoeffekten av dessa bruttoflöden på sysselsättning och arbetslöshet förefaller vara begränsade".

Hur mycket rabatt får Wallenbergarna?

(uppdatering 29/1, sist i inlägget)

Hur mycket rabatt får Wallenbergarna när de ska köpa Vin&Sprit, med "kronjuvelen" Absolut Vodka, av staten och alliansregeringen i vår?

Jag har ställt frågan förut, och jag kommer säkert att ställa den igen, i takt med att den blir allt mer aktuell.

Börsen har fallit. E24.se rapporterar idag att 20 bolag ändå har fått möjlighet att lämna anbud på Vin&Sprit och att privatiseringsplanerna kvarstår.

Men företagsledningen och VD för Vin&Sprit har redan skaffat sig en favorit innan budgivningen är klar. Favoriten är Wallenbergsägda EQT och Investor, säger flera insatta källor till nyhetsportalen E24.se.

Detta, mina vänner, är sådant som kallas "konkurrens".

Investors trumfkort är att företagets huvudkontor kommer att ligga kvar i Sverige. På kort sikt, ja! Det är ju inte så att Wallenbergarna hatar att tjäna pengar.

Om de får en tjusig köprabatt på företaget av Alliansen och sedan ett saftigt anbud av någon annan investerare, så kan nog det där blågula flaggviftandet få ett snabbt slut.

En annan fråga är vad som händer med de 2 000 sydsvenska jobb som står på spel. Med staten som ägare till Vin&Sprit kommer jobben att vara kvar så länge som tillverkningen är lönsam.

Men med en privat ägare kan jobben försvinna från Sydsverige om det skulle visa sig att tillverkningen ger ännu mer vinst till ägaren om den sker någon annan stans.

E24.se skriver:

"För säljaren, Mats Odell, handlar det om att försöka ro affären i hamn utan att V&S säljs för billigt och utan att hela företaget och alla arbetstillfällen försvinner ur Sverige och att han själv inte förlorar så många fler väljare. En grannlaga uppgift".

Precis. Så, fram med korten på bordet. Förra vårens Telia-köpare fick 538 miljoner i rabatt. Hur mycket rabatt ska Wallenbergarna få?

------
Uppdatering, 29/1
E24.se rapporterar i dag att värdet på Vin&Sprits värde har fallit med mer än fem miljarder (5.000.000.000) kronor, jämfört med den tidigare värderingen av bolaget på 40-45 miljarder kronor, en värdering som företagets vd då kallade för "konservativ".

Finansmarknadsminister Mats Odell menar att värdet på bolaget inte påverkas av börsfallet. Detta motsägs av "flera internationella analytiker som E24 talat med".

Spritanalytikern Trevor Stirling på det "ansedda finansinstitutet" Sanford Bernstein verkar göra en liknande analys som jag själv, om att det inte är omöjligt att Mats Odell och alliansregeringen verkligen säljer Vin&Sprit till underpris:

- Om staten säljer nu och köparen sedan säljer ut hela eller delar av Vin & Sprit för ett mycket högre pris, ja då kan det ju bli pinsamt för regeringen, säger Trevor Stirling till tidningen.

Regeringen skulle få skämmas, 2 000 sydsvenska jobb skulle riskeras, statskassan skulle gå miste om flera miljarder (som skulle kunna användas till annat), och Mats Odell och hans kristdemokrater skulle få ännu svårare att klara fyraprocentsspärren.

Bloggat:

Per Westberg, Claes Krantz

Bortom BNP-begreppet

Det finns många sätt att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten (BNP) är bara ett sätt.

Jag använder det måttet själv ganska mycket på denna blogg, kanske framför allt för att jag vill visa att det går att klara sig hyfsat i debatter om man argumenterar för sådant som ekonomisk jämlikhet - även om man använder BNP och förändringar i BNP som mått.

Men det finns stora brister i att bara mäta BNP eftersom det inte täcker in allt som många människor uppfattar som välstånd.

FN-organet UNDP:s mått på "mänsklig utveckling" (HDI) är ett känt alternativ som väger samman BNP per person med hälsa och utbildning, i tre lika inflytelserika vågskålar.

Enligt det måttet är Island världens mest utvecklade land, följt av Norge, Australien, Kanada, Irland, och så Sverige på sjätteplats.

En person som varken är helt nöjd med BNP eller HDI som mått på välstånd är Frankrikes president Nicolas Sarkozy, skriver nyhetsbyrån AP.

I förra veckan uttryckte han frustration över "den ökande skillnaden mellan statistik som visar ständiga framsteg, och de ökande svårigheter som [fransmännen] har i sina dagliga liv".

För att komma tillrätta med detta har han anlitat två kändisekonomer för att konstruera ett mått som väger samman BNP med upplevd lycka, berättar AP.

Några andra kritiker mot BNP som begrepp är EU-kommissionen och EU-parlamentet. På hemsidan för samarbetsprojektet "Bortom BNP" skriver de:

"Att effektivt mäta framsteg, rikedom och välbefinnande kräver index som är lika klara och tilltalande som BNP men mer inkluderande än BNP - sådana som innesluter sociala och miljömässiga aspekter. Detta är särskilt viktigt givet globala utmaningar som klimatförändringar, global fattigdom, tryck på resurser och deras potentiella effekter på samhällena".

Flera saker som borde vägas in? Kom med förslag, och gärna i denna tråd!

(Tack till Jan Wiklund för tipset!)

"Använd statens pengar nu"

Ännu en ekonom kritiserar nu att statens finansiella nettotillgångar samlas på hög.

Denna gång är det professor Assar Lindbeck, som skrev om det i helgen på DN Debatt.

Han föreslår att pengarna skulle kunna användas till

- satsningar på att förbättra miljön
- satsningar på sjukvården
- satsningar på infrastruktur
- sänkt skatt på lågavlönat arbete genom höjt jobbavdrag

De tre första förslagen är utmärkta. Det andra förslaget skulle kunna minska köerna, stressen bland personalen och andra problem inom sjukvården.

Höjt jobbavdrag tycker jag personligen borde bytas mot höjt schablonavdrag för inkomster, så att alla låginkomsttagare fick sänkt skatt.

Flera saker som pengarna skulle kunna användas till:

- Bygg bostäder för att bekämpa hemlösheten och bostadslösheten
- Återställ a-kassan, höj socialbidragen och sjukersättningen för att höja levnadsstandarden för de fattigaste
- Inför rätt till vård och skolgång åt gömda flyktingar

Allt detta håller säkert inte Assar Lindbeck med om. Men han skriver hur som helst att det finns en blockpolitisk dimension av den här frågan:

"Det kan nämligen bli frestande för nästa, kanske mera utgiftsbenägna regering att utnyttja det därmed skapade statsfinansiella utrymmet till en kraftig utgiftsexpansion. I själva verket får en sådan regering ett drömläge för en utgiftsexpansion utan att behöva höja skatterna av statsfinansiella skäl".

Detta kan tolkas som en uppmaning till alliansregeringen: om inte ni sätter sprätt på pengarna, så kanske sossarna gör det istället efter nästa riksdagsval, som ni just nu ser ut att förlora.

Och visst borde det ses som frestande för alliansen att spendera detta stora överskott, när nu den förra s-regeringen och dess stödpartier var klantiga nog att inte anpassa inkomster och utgifter till nettotillgångarna.

(Jag har tidigare skrivit att den offentliga sektorns finansiella nettotillgångar är knappt 500 miljarder, motsvarande drygt 50 000 kronor per person, och att den så kallade "skuldkrisen" på 1990-talet bara var en myt.)

Ekonomisk "frihet"

I en del debatter om ekonomi, bland annat en debatt på denna sida, används ett begrepp som kallas "ekonomisk frihet".

"Ekonomisk frihet" mäts som ett sammanvägt indextal, som skapades av den liberale ekonomiprofessorn Milton Friedman och Michael Walker, grundaren av den kanadensiska högertankesmedjan Fraser Institute. Tankesmedjan publicerar numera en årlig rapport över indextalet för olika länder.

För att ett land ska få ett högt indextal för "ekonomisk frihet", måste landet enligt den senaste rapporten (2007)

"tillhandahålla ett säkert skydd för privatägd egendom, opartiskt upprätthållande av kontrakt och en stabil penningmiljö. Det måste också hålla skatterna nere, avstå från att skapa hinder för både inrikes och utrikes handel, och anförtro sig mer åt marknader, snarare än åt politiska processer, för fördelningen av varor och resurser".

En ideologi som strider mot min egen, eftersom jag ser det som att marknader tenderar att fördela resurser och annat efter storleken på plånboken, snarare än efter behov eller ansträngning. Men alla behöver förstås inte tycka som jag.

Så långt inga problem. Problemen uppstår istället om ekonomer, politiker och debattörer börjar hävda, och övertala folk om att vi "måste" ha en hög "ekonomisk frihet" för att ekonomin inte ska börja sacka efter – eller rentav krascha.

En sådan typ av argumentation kan backas av studier mellan "ekonomisk frihet" och ekonomisk tillväxt. För den som inte är insatt i sådana studier kan det vara intressant att se hur pass tätt de där två variablerna hänger ihop.

Data över "ekonomisk frihet" i olika länder från 1970 och framåt går att ladda ner här. Fraser-ekonomerna brukar jämföra sina siffror med andra typer av data från Världsbankens World Development Indicators, så jag gör detsamma.

Om man tar samtliga data som fanns i den senaste Fraser-rapporten och parar ihop dem med samtliga Världsbanks-data över tillväxt i BNP/person så får man 1306 datapar och ett svagt men signifikant positivt samband som säger att länder med hög tillväxt i regel har högt "frihets"-index. Men undantagen från regeln är många - sambandet är, som sagt, svagt.

Dataparen syns här nedanför och sambandet har en statistisk förklaringsgrad på 2,4% av maximalt 100% (r2-värdet är alltså 0,024).



När detta sedan är konstaterat så har jag följande tre kommentarer:

1. Eftersom sambandet är så pass svagt, så blir det ganska tidsödande att jämföra enskilda datapunkter när det gäller tillväxt och ekonomisk "frihet".

En person som hävdar att länderna A, B och C har (eller har haft) hög tillväxt och hög ekonomisk "frihet" kan lätt få mothugg av en annan person som säger att länderna D, E och F minsann har/hade hög tillväxt, men låg ekonomisk "frihet". Som kan bemötas med att länderna G, H och I har/hade låg tillväxt och låg ekonomisk "frihet". Vilket kan bemötas med att länderna J, K och L har/hade låg tillväxt men hög ekonomisk "frihet". Och så vidare.

2. Svaga samband kan vara opålitliga samband.

Data från högertankesmedjan Fraser sträcker sig av någon anledning bara tillbaka till 1970. Under 1950-talet och 1960-talet och fram tills 1973, så var den globala tillväxten i genomsnitt högre än under de följande årtiondena. Samtidigt slår den senaste Fraser-rapporten (s. 3) fast att den "ekonomiska friheten har ökat betydligt under de senaste årtiondena".

Den ekonomiska "friheten" har alltså ökat, medan tillväxten har minskat.

Om data togs fram för en längre historisk period och bakades in i jämförelsen i bilden här ovanför, så finns det därför skäl att misstänka att det svaga sambandet skulle förlora en hel del i statistisk säkerhet (signifikans).

Om ett samband ska gälla generellt, och alltså även förväntas gälla i framtiden, så måste det även gälla för längre tidsperioder bakåt i tiden.

Sambandet från figuren – och andra samband som baserar sig på Fraser-institutets data – får då svårt att förklara varför globaliseringens 1990-tal hade högre "ekonomisk frihet" men lägre tillväxt, än 1960-talet, då den ekonomiska politiken i Öst utgjordes av kommunism och centraliserad planekonomi, medan den ekonomiska politiken i Väst ofta fördes enligt den "statskramande" Keynesianismens principer.

3. Samvariation är inte samma sak som orsakssamband.

Att det finns en svag men statistiskt signifikant samvariation (korrelation) mellan två variabler behöver inte betyda att förändringar i den ena variabeln kan orsaka förändringar i den andra.

Alltså, om länder med snabbt växande ekonomi, nu och genom historien, även generellt skulle visa sig ha (ha haft) hög "ekonomisk frihet" och tvärtom (vilket det enligt vad jag skrev här ovanför finns anledning att betvivla), så skulle det kunna vara så att tillväxt orsakar "ekonomisk frihet", eller så orsakar "ekonomisk frihet" tillväxten – eller så kan det finnas en tredje faktor som påverkar båda två.

Ett sätt att djupare ta reda på hur det ligger till är att se om det där sambandet kan förbättra tillväxtprognoserna.

För en "okunnig" prognosmakare som inte känner till något annat förutom historiska tillväxtdata borde i så fall lyckas sämre än en annan prognosmakare som dessutom känner till en massa orsakssamband och som även vet hur de undersökta ländernas politik har förändrats.

Men i fallet med den ekonomiska tillväxten, så lyckas inte ens de skickligaste prognosmakarna klå de "okunniga" när det gäller förändringar i tillväxt.

Så, för att sammanfatta detta långa inlägg: länder med hög "ekonomisk frihet" har under 1970-2005 ofta haft högre tillväxt än länder med låg "ekonomisk frihet". Men det finns ändå inga entydiga belägg för att "ekonomisk frihet" därmed generellt sett skulle öka tillväxten.

"Riktig" ekonomisk frihet är att kunna föra en sådan ekonomisk politik som medborgarna vill ha, inte en politik som vissa orakel tycker att man "måste" föra.

Börsraset hotar privatiseringarna

Alliansregeringen har det inte lätt. Opinionssiffrorna är i botten i mätning efter mätning.

Och planerna att helt eller delvis sälja ut statens andelar i företagen OMX, Vin & Sprit, SBAB, Nordea, Teliasonera och Vasakronan grusas alltmer.

För ovanpå "Carnegie-skandalen" och dess svallvågor, så rasar nu även börsen. Ekonominyheterna.se kommenterar:

"Utförsäljningen av de statliga ägda bolagen har kantats av problem. Finansmarknadsminister Mats Odells försäljningsorganisation har på nio månader tappat 6 medarbetare, den senaste bara för en vecka sedan.

Ett nytt bakslag är att värderingen på bolagen har sjunkit. Det sura börsklimatet har sänkt värdet på de statliga bolagen med 20 miljarder kronor, jämfört med bara ett halvår tidigare" (min fetstil).

Ett "av de största mäklarhusen" och "flera investmentbanker som Ekonominyheterna.se talat med" vill därför att försäljningsplanerna ska frysas.

Samma krav kom från oppositionspartierna, rapporterade TV4:s sena kvällsnyheter igår.

Vem är det då som vill köpa värdet av det som har byggts upp av bolagens anställdas arbete och skattebetalarnas investeringar? E24.se har en del av svaret:

"Wallenbergarna är storfavoriter när Odell säljer statliga Vin&Sprit i vår. Det mesta talar för att direktörerna i finansfamiljen blir Sveriges nya spritkungar".

Och det har hittills inte ens varit nog med låga börskurser när det har gällt att slumpa bort bolagsandelarna.

De utvalda institutioner som fick köpa Telia-aktier av regeringen i våras fick 538 miljoner kronor i rabatt jämfört med den då aktuella börskursen, rapporterade nyhetsbyrån TT.

Även då hade börskursen nyligen fallit.

En intressant fråga i sammanhanget är då hur mycket rabatt för Vin&Sprit, utöver börsraset, som regeringen kommer att erbjuda Wallenbergarna - förutsatt att planerna går i lås.

-----------
(Ett tips till dig som har förlorat pengar på börsraset: Torka tårarna, slicka såren och gör som jag: spara och låna räntefritt på medlemsägda JAK-banken.)

Svenskt Näringsliv har blivit tillväxtfientligt

Ur led är tiden.

Vänsterpartiet och MUF gör gemensam sak mot den europeiska monetära unionen, EMU.

Nu gör Svenskt Näringsliv gemensam sak med radikala ekofilosofer som John Zerzan och Pentti Linkola och uttrycker ovilja mot hög ekonomisk tillväxt.

Den första oheliga alliansen sympatiserar jag med, men jag ställer mig mer tveksam till den andra.

Svenskt Näringsliv:

"De stora grupper som befinner sig utanför arbetsmarknaden är på väg att successivt slussas tillbaka i arbete. En låg produktivitetsutveckling under några år är därför oundviklig. Dels ökar sysselsättningen mer i branscher med lägre produktivitet, dels anställs fler yngre och personer som länge stått utan arbete till lägre löner".

Lägre löner smakar tydligen mumma för Svenskt Näringsliv, som även spår att tillväxten kommer att minska när industrin lämnar över mark till förmån för tjänstesektorn.

- Trots en något lägre tillväxt kommer de flesta svenskar att uppleva en allt hetare konjunktur, säger chefsekonomen Stefan Fölster.

Jag som trodde att hög tillväxt ingick i själva definitionen av en het konjunktur...

Organisationen förklarar närmare i rapporten "Produktivitetsfall: Ja tack!":

"På lite längre sikt kommer regeringens reformer att bidra till att sysselsättningen utvecklas relativt bättre inom sektorer i vilka produktiviteten är relativt sett låg. Även detta tenderar att påverka den genomsnittliga produktiviteten negativt. Det betyder dock inte att en svag produktivitetsutveckling nödvändigtvis bör ses som ett negativt inslag i den samhällsekonomiska utvecklingen - tvärtom".

Lågavlönade tjänster som skoputsning, gräsklippning och tvättvikning åt dem som har råd att betala för sådant. Det är tydligen framtidsbranscher som även i fortsättningen bör gynnas med skattelättnader och andra "reformer". Allt för att vi alla ska kunna njuta av en "något lägre tillväxt".

(Jag tackar Katrine Kielos på Dagens Arena för inspirationen till detta inlägg.)

Mer om svenska läkemedelspriser

Min förra bloggpost, om att det statliga apoteksmonopolet ska avskaffas och om att monopol-Sverige inte har högre läkemedelspriser än andra jämförbara länder som inte har något statligt apoteksmonopol, fick några snabba kommentarer.

Den första kom från en kritisk läsare som tolkade mitt inlägg som om jag bara skulle ha jämfört läkemedelspriser mellan Sverige och Norge.

En del av skulden för detta missförstånd faller ju faktiskt på mig, om det nu är så att jag inte skrev tydligt nog.

Signaturen Olle som stod för kommentar nr 2 verkar dock ha förstått inlägget på ett sådant sätt som jag trodde att det skulle förstås.

Hur som helst - ett förtydligande: jag skrev inte i förra inlägget om någon prisjämförelse mellan enbart Sverige och Norge.

Jag skrev om en alleuropeisk prisjämförelse som gjordes av EUROSTAT, och som även tar hänsyn till "köpkraften" i de olika länderna. En sammanfattning av den går förresten att ladda ner här (pdf-fil).

Och enligt den jämförelsen har Cypern, Luxemburg, Belgien, Malta, Österrike, Nederländerna, Finland, Italien, Irland, Norge, Danmark, Tyskland, Island och Schweiz högre läkemedelspriser än Sverige.

Samtidigt har Portugal, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Grekland, den forna jugoslaviska delrepubliken Makedonien, liksom alla de "nya" EU-länderna i central- och östeuropa, lägre priser än Sverige. Sverige ligger under prisgenomsnittet i jämförelsen.

Den färska apoteksutredningen (SOU 2008:4) skriver om en annan jämförelse som kommer fram till liknande resultat:

"I en studie genomförd av IMS 2007 har priserna undersökts på de i Sverige mest säljande produkterna som lanserats sedan 2001. Slutsatsen är att Sveriges priser för dessa läkemedel ligger i linje med övriga Europa" (s. 113; min fetstil).

Och så skriver utredningen om ännu en jämförelse, gjord av OECD. Men där jämförs inte bara priser i detaljhandeln, utan även samhällets totala kostnader för läkemedel:

"De totala privata och offentliga utgifterna för läkemedel per capita var 2004 11 procent lägre i Sverige än OECD:s genomsnitt (se diagram). I jämförelse med övriga nordiska länder har endast Danmark lägre utgifter per capita. Utgifterna i Sverige 2004 motsvarade 1,1 procent av BNP jämfört med snittet för OECD om 1,5 procent.
(...)
I en aktuell analys beskriver OECD tillväxten av läkemedelskostnaderna i Sverige som modest på senare år. Under perioden 1997–2004 var den svenska årliga kostnadsökningen i snitt 4,6 procent jämfört med snittet i OECD om 5 procent" (s. 110, min fetstil).

Så varifrån kommer då de insparade 110 miljoner kronorna under år 2009 och ytterligare 190 miljoner kronorna 2010 som alliansregeringens utredare tror ska dyka upp?

Det framgår i utredningens pressmeddelande.

Apoteken ska tillåtas förhandla med läkemedelsbolagen om sina inköpspriser och "parallellimporten" av läkemedel ska öka. Dyra läkemedel vars patent har gått ut ska i större utsträckning bytas ut mot patentfria läkemedel.

Men vad som inte framgår (förutom att det lindas in i tjusiga ord om "ökad konkurrens"), vare sig i pressmeddelandet eller i utredningen, är varför detta skulle lyckas bättre bara för att apoteksmonopolet bryts, till förmån för en marknad som verkar komma att domineras av några få, stora bolag.

(Några exempel på vad sådant i värsta fall kan leda till är 1990-talets avregleringar av elmarknaden, postväsendet och inrikeståget)

Och det framgår inte heller varför avsaknaden av ett statligt monopol inte har gett en lägre samhällskostnad för läkemedel i de andra OECD-länderna jämfört med Sverige - om nu statliga monopol är så otroligt ineffektiva.

På tidningen Läkemedelsvärldens hemsida gästbloggar Bo Holmberg, som är omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten och före detta farmaci- och marknadschef på Apoteket AB. Han kommenterar så här när det gäller apoteksutredarens förslag och kalkyler:

"Efter drygt trettio års yrkesverksamhet på 10 olika befattningar i apotekeriet är jag svår att övertyga att det blir billigare med läkemedel".

Han är garanterat inte ensam om sådana tvivel.


---------------------

(Jag kan ju lägga till att jag personligen, av ideologiska skäl, inte tycker att toppstyrda, statliga monopol är den bästa lösningen. Jag föredrar arbetsplatser där alla viktiga beslut fattas direktdemokratiskt av alla medarbetare. Men jag ser ändå den här föreslagna förändringen som en förändring till det sämre, vilket jag motiverade i slutet av mitt förra inlägg).

Apoteksmonopolet slopas

Alliansregeringen vill slopa apoteksmonopolet. I dag är det bara statliga Apoteket AB som får sälja läkemedel direkt till patienter i Sverige. Detta ska alltså förändras.

En huvudanledning till förändringen uppges vara att den är tänkt att ge sänkta priser på läkemedel.

Socialminister Göran Hägglund skriver på DN Debatt:

"Min ambition med att öppna upp för fler aktörer inom apotekssfären är en så billig, säker och effektiv hantering av läkemedel som möjligt. Till gagn för patienten. Och till gagn för skattebetalaren".

Även regeringens utredare Lars Reje understryker till Läkartidningen att billigare läkemedel är ett viktigt mål med reformen:

"Han vill därför att de nya aktörerna, kedjor och enskilda apotekare, ska tillåtas att förhandla med läkemedelsindustrin om inköpspriser på läkemedel – detta för att sänka priserna främst på generika och läkemedel som parallellimporteras. (...)
Enligt utredningen kommer förslagen att leda till besparingar på 110 miljoner kronor under år 2009 och ytterligare 190 miljoner kronor 2010".

Men läkemedelspriserna är faktiskt inte högre i Sverige än i andra jämförbara länder som inte har apoteksmonopol.

Tidningen Läkemedelsvärlden rapporterade i våras om en jämförelse som EU:s statistikorgan Eurostat hade genomfört:

"Sveriges läkemedelskostnader ligger fem procent under det europeiska genomsnittet visar en ny rapport från Eurostat. Studien har jämfört priserna för de 181 mest sålda läkemedlen i 33 europeiska länder så som de var i november 2005".

Resultatet var inte särskilt förvånande, enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF):

- Det är alltid svårt med prisjämförelser och särskilt när man jämför nya och gamla läkemedel samtidigt. Men att Sverige ligger strax under genomsnittet stämmer bra med vad vi vet sedan tidigare, sade Richard Bergström, VD för LIF, till tidningen.

Så mycket för prisargumentet.

Hur kommer en mer avreglerad marknad att se ut i Sverige då? Läkartidningen skriver:

"I utredningen föreslås att nya aktörer släpps in på marknaden. Vem som helst, med undantag för läkare, läkemedelstillverkare och läkemedelsförsäljare, ska få öppna apotek för att säkra en fri konkurrens, enligt Lars Reje. Det blir tillåtet för grossister att äga apotek, som i Norge".

Även andra tror på en utveckling som liknar den som har skett i Norge, skriver e24.se.

"Flera bedömare är överens om att det är de tre stora internationella grossist- och apotekskedjorna med verksamhet i Norge som är närmast att träda in på den svenska marknaden. (...) Den norska apoteksmarknaden avreglerades 2001 och marknaden domineras idag av den brittiska kedjan Alliance Boots, finskägda Apotek-1, och Vitus­apotek, som ägs av den tyska läkemedelsgrossisten Celesio".

Från statligt monopol till ett oligopol som domineras av staten och några storföretag, som dessutom kan agera som grossister, alltså.

I Norge liksom i Sverige finns det ett högkostnadsskydd som gör att patienter som har höga kostnader för läkemedel får en del av kostnaden täckt av skattemedel.

Vem har då tjänat och förlorat på att detta system har avreglerats i Norge? Läkartidningen:

"Grossisterna kan med andra ord köpa in billigt, men sälja dyrt till apoteken, och hämtar in vinster eftersom det är samma kaptalintressen. Då grossist och apotek har samma ägare hamnar vinsten i samma ficka. Kunden är förlorare, men också staten som tappar i intäkter på de statligt subventionerade läkemedlen (...)"

Vad det hela kokar ner till är att slopandet av apoteksmonopolet blir en ideologiskt grundad förändring, driven av politiker som föredrar vinstdrivande storbolag framför statligt ägande.

Privata storbolags vinster fördelas till aktieägarna i den mån som de har råd att köpa aktieposter. Statliga bolags vinster finns det å andra sidan alltid en möjlighet att fördela bland alla medborgare, efter behov.

Se också inlägget "Mer om svenska läkemedelspriser".

Bloggat om apoteksmonopolet

Andra lästips: Josefin Brink, Katrine Kielos, Badlands Hyena, Alliansfritt Sverige.

Kinesisk priskontroll

I globaliseringsdebatten kan man ibland få intrycket att den snabbt växande ekonomin Kina är något slags marknadsekonomiskt paradexempel.

Men i Kina finns det betydande centralistiskt planekonomiska inslag som statliga storbanker, statlig valutakontroll och exportskatter.

Nu skriver e24.se att Kina är på väg att ta till jämförelsevis exotiska åtgärder för att minska inflationen.

"• Kostnaderna för 'basförnödenheter' som kött, spannmål och matolja ska kontrolleras genom att både grossister och detaljister måste anmäla prishöjningar till myndigheterna. Regeringen varnar att den är redo att vid behov gå in och tillfälligt bestämma sådana priser.

• Avgifter för hushållsgas, vatten, uppvärmning och allmänna transporter i städerna 'ska inte höjas'.

• Avgifterna för medicinsk behandling och priserna på gödsel ska 'stabiliseras'.

• Företag som driver upp priserna genom att hamstra varor eller sprida falsk information ska straffas hårdare.

• Priserna på bensin, diesel, naturgas och elektricitet ska 'inte ändras i den närmaste framtiden', enligt premiärminister Wen Jiabao".

Markspekulanterna ska även sättas dit hårt:

"De bolag som köpt offentligt ägd mark och inte satt i gång något byggande inom ett år ska beskattas med 20 procent av köpesumman. Mark där inget hänt på två år ska kunna konfiskeras utan kompensation".

Uttjatad EMU-debatt

Den europeiska monetära unionen, EMU, är något som faktiskt inte riktigt är en höger-vänster-fråga, även om det ibland kan verka så.

Bland kritikerna finns/fanns vänsterpartiet, miljöpartiet, den liberala debattören Mattias Svensson, den före detta moderata riksdagskvinnan Margit Gennser och den numera insomnade liberale ekonomiprofessorn Milton Friedman.

Syndikalistiska SAC tog inte ställning inför den svenska folkomröstningen 2003 om jag minns rätt. Några EMU-förespråkare på vänsterkanten finns uppräknade här.

Nu ska frågan om svenskt medlemskap tas upp igen, tycker vissa. Förre riksbankschefen Lars Heikensten upprepar i dagens DN att han fortfarande tycker att Sverige ska gå med i EMU.

Ett av hans argument är "Sveriges inflytande":

"Om vi fortsätter att stå utanför tackar vi frivilligt nej till att påverka utvecklingen på det ekonomisk-politiska området. Det lär vi märka konsekvenserna av när vi så småningom går med - något jag tror förr eller senare kommer att ske".

Ett annat argument handlar om ekonomin:

"Så länge vi i Sverige bedriver en allmän ekonomisk politik inriktad på stabilitet - liknande den inom euroområdet - har det aldrig funnits skäl att tro att införandet av en gemensam valuta på kort sikt skulle leda till en påtagligt annorlunda ekonomisk utveckling. Men även ganska små skillnader i tillväxttakt - till följd av högre investeringar och mer handel - kan med tiden leda till en väsentlig skillnad i välståndet".

Budskapet i det senare stycket, att Sverige tjänar ekonomiskt på ett EMU-medlemskap på lång sikt, bör vi nog förpassa till kategorin "vilda spekulationer".

Jag försöker själv att vara betydligt mer försiktig när jag uttalar mig om hur ekonomin kommer att förändras i framtiden. Av goda skäl.

Dessutom har vi så länge hört det där tillväxtargumentet i EMU-debatten att det borde ha varit uttjatat för länge sedan. Särskilt eftersom det numera finns statistik som inte är speciellt smickrande för sådana som Lars Heikensten.

EU-länderna Sverige, Danmark och Storbritannien är inte med i EMU, men har oavsett det klarat sig bra med tanke på tillväxten. Här nedanför finns en jämförelse av medelvärdet för tillväxten, inklusive felet i medelvärdet på 95-procentig konfidensnivå. Jämförelsen börjar 1999, eftersom euron infördes då, på nyårsdagen.



Danmark har haft ungefär samma tillväxt som EMU, medan Sverige och Storbritannien har haft en statistiskt signifikant högre tillväxt.

Ekonomikommentarers läsare är säkert intresserade av arbetslösheten också, så jag visar ett liknande diagram för den (medelvärden av årsmedelvärden).



Arbetslösheten har varit signifikant lägre i alla de tre "utanförskaps"-länderna än i euro-området.

Ett annat tungt vägande skäl för att Sverige ska stå fritt från EMU är att svenskarna inte vill ha den där euron.

Även i de EU-länder där euron har införts finns det gott om missnöje mot den. I många av länderna steg priserna kraftigt när de bytte valuta. "Der Euro ist der Teuro" heter det exempelvis i tysk folkmun.

Så här skrev jag förresten själv för drygt fyra år sedan i samband med folkomröstningen: (länk 1 länk 2).

...

Tillägg veckan efter:
EMU-frågan har tagit ännu ett kliv bort från att vara en höger-vänsterfråga till att bli en allmänpolitisk fråga om maktkritik.

Moderata ungdomsförbundet (MUF) har sedan en tid tillbaka bytt åsikt om EMU och kallar den numera för "ett maktprojekt från Bryssel", skriver Svenska Dagbladet.

Apa efter?

Apropå studier av schimpansers själviska beteende och kopplingar till ekonomisk spelteori. Ali Esbati argumenterar i tidningen Flamman för att den moderna människan av allt att döma har lämnat apstadiet:

"'Människans ekonomiska natur' torde just vara att hon gör sina post-schimpansiska överväganden i ett komplext samhälle – som hon kan förstå och förändra! Ekonomin är hela den process där spelreglerna bestäms; om det ska vara russin eller mandlar, vem som ska odla, sälja, äta och städa upp, och vad som verkar rimligt att göra med sitt russin – byta, dekorera, tillbe, skryta med, eller något annat mänskligt. Den schimpans som går iväg med flest russin blir kanske större och mer viril. Men han kommer inte att finansiera tankesmedjor som förklarar fördelningen nödvändig inför förfördelade småapor i färd med att organisera facklig kamp och sociala skyddsnät".

Recension av Chockdoktrinen

Eftersom Naomi Kleins "Chockdoktrinen" har nämnts i en diskussion här nyligen tänkte jag passa på att tipsa om min färska recension av den boken. Läs här.

"Inte säkert att sänkt a-kassa ger fler jobb"

Det finns visst fler svenska vänsterekonomer i bloggosfären. En av dem heter Victor Ståhl och bloggar här.

Han har skrivit en intressant artikel om alliansen, arbetslösheten och attackerna mot a-kassan här. Läs!

Handeln, handelsministern och historien

I slutet av det nyligen gångna året kunde vi läsa på DN Debatt att handelsminister Ewa Björling var arg på en massa organisationer i Sverige och övriga Europa. Bland dem Forum Syd, Afrikagrupperna, Oxfam och Svenska Kyrkan.

Hon anklagade organisationerna för att förespråka "protektionism" istället för "frihandel" och menade att deras ambition därmed utgjorde ett "hot" mot både EU:s och fattiga länders utveckling.

Kärnan i hennes argumentation löd:

"Om det är något som historien lärt oss är det nämligen att mer handel och en större öppenhet mot omvärlden är något helt centralt för länder som vill bygga upp sitt eget välstånd".

Bakgrunden till bråket var att handelsministern har varit med om att driva igenom ett handelsavtal mellan EU och några av världens fattigaste länder. Sättet som avtalet drevs igenom på fick då en rad organisationer att reagera.

Även i de fattiga länderna har folk protesterat öppet mot avtalet med EU. Bland andra ungdomar i Sierra Leone, bönder i Burkina Faso, folkrörelser i Senegal och fackföreningar i Kenya.

I höstas demonstrerade tusentals lantbrukare och andra i Ghana under paroller som "EPAs [avtalen] kommer att döda utvecklingen" och "Vi skriver under våra egna dödsdomar".

På Forum Syds hemsida kan vi läsa vad som stod i de europeiska organisationernas kravbrev: avtalet var på väg att bli "förhandlat och undertecknat i hast". De fattiga ländernas ministrar hade särskilt bett om att detta inte skulle ske.

Organisationerna påminde även om en tidigare överenskommelse om att inte tvinga de fattiga länderna till förhandlingar om "investeringar, statliga förvärv eller intellektuell äganderätt [patent, copyright osv.], eller att liberalisera tjänstesektorn".

Slutligen uppmanade de EU att gå med på att ge de fattiga länderna "GSP", alltså särskilt generösa handelsvillkor.

Dessa uppmaningar från biståndsorganisationer och religiösa organisationer var tydligen tillräckligt osmakliga för handelsministern för att framkalla ett offentligt raseriutbrott hos henne.

Hur står det då till med den svenska handelsministerns kunskaper i ekonomisk historia? Hon har en bakgrund som medicinare (virolog) och verkar inte alls ha hört talas om det som jag lärde mig på nybörjarkursen i "ek-hist".

(Man kan knappast tro att ministern ens har lyckats rådfråga några uppriktiga sakkunniga där på handelsdepartementet innan hon skrev sin artikel.)

För historiens lärdomar är inte så enkla som ministern försöker påskina.

Handel och ekonomisk utveckling har periodvis haft ett motsatsförhållande. Många av de länder som nu för tiden tillhör världens ledande ekonomier, de höll sig faktiskt en gång i tiden med betydande handelshinder för att skydda sina känsliga industrigrenar från alltför stor yttre konkurrens – ända tills de nådde en världsledande position.

Först då började ländernas ledare och handelsexperter argumentera för "frihandel". Tre exempel på sådana länder är Storbritannien, USA och Japan.

(Se till exempel:

Bairoch, P., 1993. Economics and World History: Myths and paradoxes. The University of Chicago Press, Chicago.

Chang, H.-J., 2002. Kicking Away the Ladder: Development Strategy in Historical
Perspective. Anthem Press, London.

Vamvakidis, A., 2002. How Robust is the Growth-Openness Connection? Historical Evidence. Journal of Economic Growth, 7: 57-80.)

Ett modernt exempel på att handel och tillväxt periodvis kan ha ett svagt men statistiskt signifikant motsatsförhållande finns i grafen här nedanför.

Data (1961-2004; alla år som fanns i databasen) kommer från Världsbankens WDI online
(enbart tillgänglig för prenumeranter, men jag räknar kallt med att någon av Ekonomikommentarers kritiska läsare har energin och möjligheten att kontrollera sambandet...)




Säger då allt detta att handel är dåligt för fattigdomsbekämpning?

Inte alls. Det tror inte ens merparten av dem som är kritiska mot EU:s handelsavtal med fattiga länder.

Om någon läsare kan nämna någon halvstor proteströrelse mot handelsavtal där kravet har varit total isolering från omvärlden, så skrik till. Jag kan i alla fall inte minnas att jag har hört något sådant krav.

Däremot brukar villkorslös frihandel vara ganska impopulär på de flesta håll. Även bland rika länders regeringsmedlemmar, som trots allt fagert tal om frihandel behåller statligt stöd till produktionsgrenar som exempelvis jordbruk, fiske och vapenindustri.

Så är det något som historien borde ha lärt oss om fattigdomsbekämpning, så är det detta:

EU:s ministrar kan lika gärna kosta på sig att lyssna betydligt mer på krav och önskemål från de fattiga länderna när det gäller handelsavtal.

Mer solidaritet och mindre överlägset ursinne gentemot världens fattiga, med andra ord.

(tidigare inlägg om frihandel här)