TT/Reuters:
"Världsbanken har ändrat sin mätsticka för extrem fattigdom, från 1 dollar om dagen per person till 1,25 dollar.
Enligt organisationen levde 1,4 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på eller under 1,25 dollar om dagen 2005".
Enligt Angus Maddisons historiska statistik (över BNP per person med konstanta priser) var genomsnittsmedborgaren i världen 2003 lika rik som medelsvensson var 1949.
Hela världens befolkning skulle alltså kunna leva på svensk ekonomisk 1950-talsstandard - om vi bara ville.
Värt? Jag tycker det.
Som John Lennon uttryckte det: "Imagine all the people sharing all the world".
-------
Dagens Norberg-bashing:
Ännu en vänsterdebattör levererar ett dåligt underbyggt personangrepp mot liberalen Johan Norberg, vars åsikter jag ibland delar, men ofta inte.
Petter Larsson skriver i Aftonbladet, angående Moderaternas senaste, unkna utspel om invandrings- och integrationspolitiken:
"Frågan nu är hur länge Birgitta Ohlsson, Johan Norberg och andra riktiga liberaler kan fortsätta stötta en moderatledd regering".
Vadå hur länge? I fallet Johan Norberg fanns inget stöd för regeringen så sent som den 23 juni [Edit: så sent som den 15 juli rentav]...
Jag antar att Johan Norberg tackar för möjligheten att komma till tals och svara i Aftonbladet, och det är synd att Petter Larsson kommer att sitta med dumstruten när ämnet han drar igång är så skrämmande viktigt.
-----------
Bloggat:
Alliansfritt bemöter Björklunds försvarstal om hur dålig den svenska skolan är, Catti skriver om en obehaglig utveckling i Sverige, Reflexions om kreditkrisen, Pissoffi om en guldmedaljör som vägrar träffa Bush, Svensson om västerländska krigshetsare.
26 kommentarer:
Ursäkta, men hurdå "om vi bara ville"? Har du ett recept på fungerande bistånd - där klientländerna skulle ta emot pengarna och sprida det internt rationellt och med lämpliga investeringar i befolkning och infrastruktur, samtidigt som givarländerna som Sverige glatt skulle upprätthålla sin produktion fast vi måste skicka 5/6 av värdet utomlands? (Hur är det ens möjligt utan att en majoritet av oss börjar jobba utomlands som volontärer - mer än en sjättedel av vår produktion lär ju vara tjänsteproduktion för lokal konsumtion!)
Vilja lär inte räcka långt, liksom. Fördelning funkar inte, däremot 10%-ig tillväxt som innebär en fördubbling av välståndet vart 7-8:e år. Tillväxt får man i u-länder genom liberaliseringar, korruptionsbekämpning och vettiga lagar.
Fan va de där liberalerna låter som gnälliga småungar hela tiden!
Intressant nog finns det svenska undersökningar som går tillbaka till 1955 och som ger en del att tänka på. Nämligen att folk tycks ha varit mer positivt inställda 1955 än vad de är idag. Mina minnen av levnadsstandarden på den tiden är rätt suddiga, men folk tyckte nog att det gick framåt i alla fall. Idag är det förbannat bortskämt på sina håll. Se referat i DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=715085
Jag gjorde en del kommentarer till detta här: http://bjornbrum.blogspot.com/2007/11/en-dag-utan-butikspring.html
Björn, jag tycker er idé är av lågstadiekaliber, så möjligen är jag en gnällig förälder. Vuxna begriper att utjämningstanken är ogenomförbar på många fler sätt än vad gäller de presumtiva givarnas vilja att försaka allt och arbeta gratis.
Mot bakgrund av hur en miljard manniskor har lyfts ur fattigdom de senaste 20 aren (Kina inte medraknat) tack vare ekonomisk frihet och kapitalism, ar det uppenbart att det inte finns nagon som helst ovre grans for vilken levnadsstandard vi alla kan uppna.
Notera dock att de lander som gatt fran fattigdom till hygglig levnadsstandard har gjort det utan en global valfardsstat (u-hjalp).
Det bästa sättet att lyfta de fattiga ur massfattigdom är att de får rätt att investera i industri och inte tvingas följa frihandelsteorins floskler om "komparativa fördelar" (=specialisera sig på olönsam verksamhet som jordbruk och råvaruutvinning).
Alla nu rika länder har nämligen gjort så. De har varit stenhårt protektionistiska ända tills de har varit rika och framstående nog att ha råd med frihandel. England på 1600-talet, Frankrike på 1700-talet, Tyskland och USA på 1800-talet, Japan och Sydkorea på 1900-talet.
De tog sig också rätt att strunta i internationella patent och copyright tills de hade tillräckligt många patent själva för att tjäna på att ta hänsyn även till andras. Denna rätt bör garanteras även dem som inte är rika nu.
jeppen: Men de där "vettiga lagarna" som befolkningen demokratiskt stiftar måste alltid vara underställda marknadskrafterna som måste vara "fria", eller hur?
jeppen och hans klasskompis (är det 7an ni går?) neoliberal agenda har verkligen en läskig syn på världen och är oftast bara fint material till en ståuppshow ("roliga timmen" så att alla inblandade förstår).
Men här tycker jag jeppen har en poäng som tyvärr försvinner lite bland all smörja. Hur fan gör vi för att fördela allt välstånd? Vi måste ju ha en plan.
Pelle: Det vi behöver göra är att
- tillåta fattiga länder att skydda sin produktion och över huvud taget sluta upp med att mästra och diktera för dem vad de ska göra
- sluta upp med de rika ländernas dumpning
- sluta upp att stödja impopulära sydregimer så att de tvingas lita till sina egna folk och göra som dessa säger.
Då kommer säkert de fattiga att fixa det här själva, tro mig.
Wiklund, det är väl frivilligt om man vill vara med i WTO eller inte?
Tror man som du att slutenhet och statliga satsningar är bäst, så får man gå den vägen. Tror man, som jag, att öppenhet och utländska direktinvesteringar är bäst, så får man gå den vägen.
Pastey: Lagar underställda "marknaden"? Nä, det är väl tvärtom, överallt?
Björn: Ser att ditt senaste inlägg tagits bort. Rimligt - det du ägnar dig åt är en alltför vanlig härskarteknik: att utan orsak påstå att motståndaren är arg, "tjutande" etc. Argumentera istället, är du snäll.
Pelle: På vilket sätt har jag en "läskig syn på världen"? Det är ju du som verkar se på fattiga som hopplösa välgörenhetsobjekt - jag föredrar då Wiklunds självhjälpsrecept. Även om det är lite feltänkt i delar så pratar han iallafall inte om klientelisering.
Kul med många reaktioner, bra att de flesta håller sig till ämnet, men synd att inte alla lyckas göra det.
Jag kanske borde fixa några tydligare kommentarsregler, men rent generellt gäller: håll dej till ämnet, var saklig, inga dryga personangrepp. Annars ryker det du har skrivit.
En kommentar har jag tagit bort här, borde kanske ha gjort mer, men jag gillar inte heller att censurera.
Ska förresten svara och debattera själv här när jag hinner, kanske senare idag.
"Det är ju du som verkar se på fattiga som hopplösa välgörenhetsobjekt" Ja det var ju fantasifull tolkning av...ja av vadå?
vänsterekonomi - jag är skyldig till en del tramsiga personangrepp här. Lite märkligt att de bara verkar hamnar på denna blogg, men jeppens perversa syn på världen får det att rysa och brinna i kroppen på mig. nästa gång lovar jag att räkna till tio. eller tusen.
Larson, vad är din källa för att en miljard människor skulle ha lyfts ur fattigdom? Nyligen erkände ju världsbanken att de räknat fel på 600 miljoner. Dessutom är dollar siffran inte inflationskorrigerad, det räcker med att inflationen gör att en persons inkomst går från 99 cent till 1.01 dollar för att han inte ska räknas som fattig.
Kom också ihåg att vid mätningar av den andra gränsen, den på två dollar, så märks i princip ingen minskning av fattigdomen alls.
Sedan kan man undra om en person i Sverige inte skulle räknas som fattig, även om han tjänade 2.01 dollar om dagen. Att använda exakta dollarsiffror för att mäta fattigdom är enbart rent vansinne.
Jag håller med Pelle om att Jeppen har en viktig poäng. Hur kommer vi dit.
Och jag håller med Jan Viklund om att det första steget är att fördela makten.
Eller som det uttrycks stod i WHO-rapporten som jag just kommenterade:
"Ta itu med den ojämlika fördelningen av av makt, pengar och resurser - den bakomliggande orsaken till dessa dagliga levnadsförhållanden - globalt, nationellt och lokalt".
Makten över arbetskraften, naturresurserna och politiken, bland annat.
Omfördela makten över odlingsmarken på sådana sätt som skedde i Japan, Sydkorea och Taiwan efter Andra Världskriget.
Låta odlingsmarken ägas av dem som brukar den, istället för av spekulanter på andra sidan klotet.
Låta lokalbefolkningen bestämma över olja, mineraler och andra naturresurser.
Detta skulle naturligtvis få konsekvenser även för oss. Kanske vi skulle kunna fortsätta köpa ananas för 15-30 kronor styck - kanske billigare, kanske dyrare, kanske inte alls.
Kaffet, bauxiten, guldet, oljan, m.m. kanske skulle bli ännu dyrare så vi skulle tvingas betala mer eller klara oss utan dessa varor i större utsträckning.
Sedan tror jag på bistånd, men jag tror inte på den sortens fattigdomsbistånd som innebär öppna eller dolda subventioner som "råkar" gå till givarlandets företag.
Biståndet till de fattiga länderna borde som jag ser det främst inriktas på kortsiktig nödhjälp vid hungerkatastrofer och långsiktiga satsningar på grundläggande vård, omsorg och utbildning.
Jag ska ta och läsa den där WHO-rapporten så kanske jag återkommer med fler idéer.
"jeppen":
Den som inte skriver under på WTO:s regler får finna sig i att behandlas ganska snävt av världens makthavare.
Och eftersom diskussionen handlar om vad "vi" bör göra för att minska massfattigdomen skulle jag vilja säga: låt dom få göra som dom vill! Sluta upp med nords maktspråk mot syd!
För övrigt har jag inte rekommenderat slutenhet i och för sig. Om nord slutar med sitt översitteri skulle det inte behövas. Jag skulle däremot rekommendera ett fattigt land att ge offentligt stöd för den mest avancerade industri man kan uppbringa - istället för "komparativa fördelar" och "satsa på det man är bäst på" dvs oftast något olönsamt.
Hampus, du är felinformerad. Dels är dollarsiffrorna visst inflationsjusterade (vilket har lett till att man numera pratar om $1.25 i 2005 års dollar). Dels är världsbankens "felberäkning" systematisk på det sättet att det var lika fel förr, dvs fattigdomsreduktionen har inte reviderats ner. Titeln på rapporten som detta med "felberäkning" kommer ifrån är förresten "The developing world is poorer than we thought, but no less successful in the fight against poverty".
Jan Wiklund: Jag tycker nog Syd får göra som de vill. Ditt tal om översitteri är rätt överdrivet. Vi har knappt rört ett lillfinger ens när det gäller Zimbabwe, som är ett bra exempel på konsekvenserna av att "omfördela makten över odlingsresurserna".
Sen har du missat väsentliga ekonomiska fundamenta i det här med "komparativa fördelar" - det är nämligen inte "olönsamt" att syssla med sånt, utan närmast definitionsmässigt lönsamt.
Jag tycker det smartaste verkar vara att göra det som är lönsammast för stunden och - om man vill göra offentliga satsningar - isåfall satsa på infrastruktur, rättsväsende och utbildning. Då ändrar man sina "komparativa fördelar" på ett antal olika sätt och det kommer leda till att näringslivet och ekonomin diversifieras, blir bättre och mer avancerat. Din idé är lite att spänna kärran framför hästen.
Jeppen:
Du kommenterar
"Omfördela makten över odlingsmarken på sådana sätt som skedde i Japan, Sydkorea och Taiwan efter Andra Världskriget"
genom att lyfta fram Zimbabwe - som inte är ett sådant exempel.
Jordreformer kan både öka och minska koncentrationen av markägande. I Japan, Sydkorea och Taiwan spreds ägandet.
Jordreformen i Zimbabwe har däremot kritiserats för att i hög grad ha gynnat Mugabes kompisar, på de fattigas bekostnad.
"Jeppen"
Vissa saker är olönsamt att hålla på med, även om man har s.k. komparativa fördelar. Det är såna verksamheter som har stordriftsnackdelar, främst jordbruk och råvaruutvinning. Medan verksamheter med stordriftsfördelar är lönsamma, dvs främst industri.
Många artiklar om detta finns på http://www.othercanon.org/
El Feo, vad gäller Zimbabwe så är det nog överdrivet att säga att Mugabes familj har tagit över landägandet. Det säkert hänt med en handfull rancher, men resten? Det är krigsveteraner och "squatters" som driver ut landägarna och tar över.
Problemet med landreformer är typiskt samma som för exproprieringar i allmänhet - varför ska man investera och anstränga sig när man inte är säker på att få behålla resultatet? De sista vita jordägarna i Zimbabwe sket antagligen i underhåll och investeringar inför slutet, exempelvis.
Jan Wiklund, ordet "stordriftsnackdelar" var något helt nytt för mig, och är ett begrepp jag har lite svårt att tro på, ärligt talat, utanför problemen med eventuellt begränsad konkurrens.
Och vad gäller olönsamma verksamheter vid komparativa fördelar så är väl detta knappast något man behöver oroa sig i ett marknadsliberalt samhälle? Bara stater sysslar i längden med olönsamma saker - privata företag gör det förstås inte.
Marknadsliberalism gör ju så att produktionen hela tiden graviterar mot den mest lönsamma produktmixen givet förutsättningarna. Staten kan möjligen förbättra förutsättningarna genom att satsa på infrastruktur och utbildning, men att satsa direkt, statligt, på mer avancerad produktion för att man tror att detta är lönsammare vore ... olönsamt.
Jeppen:
Om du tänker på det personliga planet förstår du snabbt. Ingen kan bli rik på att ägna sig åt "komparativa fördelar" i restaurangdiskning. Ska man tjäna pengar får man ägna sig åt något som kräver kunskap.
Samma gäller för kollektiv, som t.ex. ett land. Även om ett land har komparativa fördelar på sockerodling lönar det sig inte. Sockerodling kräver bara muskelstyrka och det finns det gott om. Perfekt konkurrens driver som vi alla vet priset ner till de minimala produktionskostnaderna.
Alla länder som har blivit rika har därför blivit det genom att satsa på sin tids mest avancerade industri. Eller i alla fall klättrat dit - alltid med hjälp av statlig styrning och pushning. Sådan industri - oavsett bransch - går det nämligen att hålla uppe priset på.
Och sen har vi fenomenet stordriftsnackdelar.
Stordriftsfördelar känner du till. Det innebär att ju mer man producerar desto billigare blir varje enhet. Stordriftsnackdelar är tvärtom. Sånt finns i jordbruk - ju mer man producerar, desto sämre jord måste man ta i anspråk. Eller i råvaruutvinning - ju mer man producerar, desto sämre fyndigheter måste man använda. Allmänt sett råder stordriftsnackdelar där man utnyttjar naturen, stordriftsfördelar där man utnyttjar kunskap.
Mer om detta hos The other canon på http://www.othercanon.org/
Wiklund, på det personliga planet, om du inte har studiemedel, hur ska du se till att kunna minimera arbetet och maximera studierna? Jo, du arbetar förstås med det du tjänar mest på för tillfället, med de kunskaper du har. Är det diskning så är det.
Samma sak för ett land. Det du förespråkar är statliga satsningar som rimligen kommer tränga ut effektivare privata satsningar och håller tillbaka befolkningens utveckling i produktivitetshänseende, snarare än att snabba på den.
Och du - att stater subventionerat olika former av företagande och under tiden blivit i-länder betyder inte att det statliga subventionerandet gjort nytta.
Vad gäller "avancerad industri" så vill jag påpeka inget blir bättre av att köpa en maskin som gör tio personers jobb om du billigare skulle kunna anställa tio pers. Det förtjänar inte att kallas "rationalisering" om det inte är rationellt.
"Stordriftsnackdelar" - konstig beteckning på det faktum att de rikare naturresurserna utnyttjas först. Återigen - jag tror inte du behöver oroa dig för "komparativa fördelar" i sådana fall - så länge vi kör marknadsliberalt. Är det inte värt att utnyttja den sämre naturresursen kommer det inte heller göras, oavsett om naturresurserna i landet i genomsnitt är bättre än i konkurrentlandet. Inga företagsekonomiska investeringar tas baserat på såna överväganden. "Komparativa fördelar" är en nationalekonomisk förklaringsmodell till varför produktion hamnar där den hamnar, snarare än en rekommendation.
(Förresten har måttligt FoU-intensiv industri lite oförtjänt dåligt rykte. Vi driver gruvor i Sverige och det gör vi rätt i - det genererar enorma värden per anställd. De komparativa fördelar vi har utnyttjar vi till vår fördel, och det skulle vi göra även om ingen uppfunnit det nationalekonomiska begreppet.
Jeppen:
Det finns inget krav att satsningarna måste vara statliga. Däremot att det måste finnas statligt stöd för avancerad verksamhet. Typ industripolitiska projekt som när Sverige byggde ut telefonin runt 1900.
Sydkorea har varit väldigt bra på sånt under andra hälften av 1900-talet. Hade de litat till laissez-faire hade de inte varit ett industriland idag.
Ännu mer rabiat har Singapore varit - där har staten helt enkelt tvingat folk att röra sig uppåt i kunskapskedjan. Kanske själva tvånget inte är något man vill rekommendera, men inriktningen är rätt.
Beträffande stordriftsnackdelar som du tycks ha så svårt att förstå: fenomenet är en förklaring på varför man inte kan bli rik på endast råvaror eller jordbruk och varför ingen heller har blivit det. Satsning på sånt tar helt enkelt slut när naturresurserna säger stopp.
Det tråkiga med nyklassisk teori som du uppenbarligen tror religiöst på är att det är en modell som bara ytterst ungefärligt efterliknar verkligheten. Jag har skrivit mer om det på http://www.alternativstad.nu/Dokument/neoklassiker.html
Wiklund, du kan väl ta och bevisa att Sydkorea inte hade varit ett industriland under laissez-faire? Jag anser förstås att det tvärtom hade varit ännu rikare då.
Vad gäller "stordriftsnackdelar" så kan jag bara upprepa att det är en knäpp beteckning på ett par självklara fenomen. Att det är sällsynt att länder blir rika på råvaror/jordbruk innebär inte att det inte är utmärkta steg på vägen och även ofta goda tillskott till rika länders näringsverksamheter.
Din självreklam-länk innehåller en massa argument som bygger på totalt felaktiga föreställningar om neoklassisk teori - s.k. "strawman"-argument. Dessa kan jag inte bemöta här.
Skicka en kommentar