Rubriken kan verka självklar för några läsare - men det är den faktiskt inte.
Milton Friedman hävdade för knappt femtio år sedan i sin bok "Capitalism and Freedom" att man inte bara kan titta på inkomstklyftor när man uttalar sig om ekonomisk ojämlikhet.
För om rörligheten mellan inkomstskikten är stor, så ökar detta de fattigas livsinkomst.
Alltså, om folk är fattiga under vissa delar av sin livstid och rika under andra delar av sin livstid, så kan samhället ändå betraktas som jämlikt på längre sikt.
Lane Kenworthy har tagit fasta på detta argument och studerat utvecklingen i USA sedan 1970-talet.
Han skriver att inkomstskillnaderna har "ökat kraftigt" sedan 1970-talet. Men rörligheten mellan inkomstskikten har inte ökat.
Därför är Milton Friedmans invändning oväsentlig i detta fall. USA:s fattiga har missgynnats av de ökade klyftorna.
Ämnet är ändå, som någon kanske misstänker, en hyfsat het potatis.
Denna studie från april 2008 visade att Sverige hade en enastående hög rörlighet mellan inkomstskikten jämfört med 14 andra EU-länder - och samtidigt mindre inkomstklyftor än de flesta av de andra länderna.
Så vad gör forskarna? Jo, de tar bort det "störande" landet Sverige från jämförelsen och slår därefter fast att de har hittat "empiriska bevis för ett positivt samband mellan inkomstklyftor och social rörlighet".
(Och det ska kallas "forskning"...)
Hursomhelst - att Sverige inte behöver apa efter länder med större klyftor och lägre social rörlighet borde stå ganska klart.
-------
Apropå något helt annat. Läs gärna mitt referat på Yelah.net av en artikel i DN Kultur i dag: Fildelningen gynnar livemusiken och drabbar inte musikbranschen som helhet.
-------
Bloggat:
Badlands Hyena undrar om proggveteranen Göran Skytte har blivit galen, Reflexions of Red skriver om ekonomer och journalister som är förbryllade över oljepriset, ekonomiprofessor Brad DeLong är förbryllad över att produktionen och sysselsättningen i USA inte har kraschat ännu efter lånemarknadskraschen, Alliansfritt jämför KDU:s familjeprogram med Medeltidsveckan, Svensson sätter in FRA-lagen i ett större sammanhang, FarmorGun kartlägger FRA-motståndet inom Alliansen, Claes Krantz efterlyser ekonomisk rättvisa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det där kanske stämde bättre när Milton F var ganska ung och en del arbetare i USA kunde jobba sig uppåt och tjäna bra. Som i Sverige under guldåren också. Nu är ju den gruppen outsourcad, pensionerad, bortrationaliserad i hög utsträckning och Miltons teorier inte riktigt så gångbara längre.
Annars låter det ju väldigt rimligt att det är lättare att kliva uppåt när klyftorna i samhället är små än när de är stora - det blir ju helt enkelt ett mindre trappsteg i det första fallet. Jag antar att det där med "cirkulation" mest avser att folk avancerar till bättre förhållanden, men är det cirkulation så måste ju folk röra sig åt andra hållet också. Trappan ser mer och mer ut så att det blir svårare att ta sig upp men lättare att rasa ner (såvida man inte sitter på översta steget). Detta talas det mindre om, men jag antar att det är detta som hänt delar av USA:s tidigare "medelklass". Politiskt är det naturligtvis känsligt, men nog kunde man hugga tag i det här och hojta lite om "proletarisering"? En viss Marx skrev faktiskt saker om det här ...
lite trist gällande det här med skivförsäljningen är att många mindre och små band inte alls kan dra in pengar på live-spelningar... men visst, de stora banden drar säkert in stora pengar på konserter...
Milton Friedmans synpunkt är väl egentligen bara alltför självklar. Viktigt är som sagt hur det ser ut empiriskt. Intressant att det amerikanska samhällets socioekonomiska stelhet påvisas.
Det har visats att presidentvalet spelar ganska stor betydelse för amerikansk inkomstfördelning. Inkomsterna jämkas måttligt under demokratiska presidenter, under republikanska ökar klyftorna starkt.
Sverige har f ö alltid i modern tid kännetecknats av en hög social rörlighet.
Karl Marx är en våldsamt underskattad tänkande. Fildelningsproblematiken stämmer utmärkt med den marxistiska grundiden om konflikt mellanb produktivkrafter och proiduktionsförhållanden. Fildelning drar ju nollkostnad och ryms därför inte inom marknaden. Motsåndet häremot ger en enorm hämsko på den ekonomiska utvecklingen på längre sikt. Jag tror vi rör oss oundvikligen mot ett postkapitalistiskt samhälle. Amonetära transaktionsformer kommer säkerligen att få ökad betydelse framöver. Det gäller framför allt de rikaste länderna.
Nu vet jag inte hur den faktiska statistiken har sett ut, men med logiken som framförs i denna bloggpost, så gäller att även om de fattigaste skulle få det bättre - i reella termer - mätt förslagsvis i något lämpligt mått på köpkraft, så skulle ändå kunna missgynnas? Jag ställer mig något skeptisk till ett sådant språkbruk...
(klyftorna ökar i detta exempel om rikas köpkraft ökar snabbare än fattigas, även om bägge grupper får det bättre än de hade det tidigare)
Magnus: Ja, de fattiga missgynnas av ökade klyftor även om deras absoluta inkomst ökar eftersom ökade klyftor inte ökar tillväxttakten. Mer om detta i nästa inlägg som jag är på väg att skriva.
Vi talar visst fortfarande förbi varandra, jag gör ett försök till även om jag inte hoppas alltför mycket med tanke på innehållet i det andra inlägget du länkade. Man kan inte missgynnas utan att göra det i förhållande till någon annan - rimligaste jämförelseobjektet är hur samma grupp hade det tidigare. Men om man har det bättre, så har man ju gynnats och inte missgynnats.
Ett annat rimligt jämförelseobjekt vore andra samhällsgrupper, men de hade det redan tidigare det bättre; så möjligen kan man säga att man fortfarande missgynnas.
Slutligen - för att överhuvudtaget kunna säga att någon missgynnats, måste man säga vad man jämför. Det görs aldrig i detta inlägg - även om man implicit får anta att det är ekonomiska förutsättningar. Men fortfarande - är det per definition så att den som tjänat mer alltid gynnas? Jag skulle gissa att nedlagd arbetstid i viss mån statistiskt korrelerar med inkomstläge, exempelvis. Allt annat lika skulle i så fall den som jobbar mer missgynnas (eftersom man får mindre fritid).
Kort sagt, jag pekar på "lögn, förbannad lögn och statistik". Man måste alltid vara väldigt noggrann med att ange vad det egentligen är när man sysslar med den sista av dem tre...
Magnus:
Du verkar vara den enda hittills av dem som har länkat till eller kommenterat detta inlägg som inte förstår vad jag menar.
Jag menar att de fattiga har missgynnats på så sätt att de har fått en krympande andel av den växande ekonomiska kakan.
"de fattiga har missgynnats på så sätt att de har fått en krympande andel av den växande ekonomiska kakan" är en viktig notering. Man får väl tänka på att det finns flera fattigdomsbegrepp och här blir en del människor fattigare i absoluta tal och kanske ännu fler relativt i förhållande till de rikare.
Sedan är det ju intressant att mängder av människor inte fått några reallönehöjningar på många år i USA. När den andel av landets inkomster som går till kapitalägarna ökar medan lönedelen krymper bör man också hissa varningsflagg. Det är inte bara "missgynnande" i största allmänhet utan ett urholkande av den efterfrågan som hela ekonomin vilar på. Följden blir kriser, som den som vi ser nu. Hade fattigt folk haft bättre inkomster hade det vart mindre tryck att skuldsätta sig. (Man fick hjälp av FED:s lågräntepolitik och regimens hämningslösa stöd av egnahem.)
Skicka en kommentar