Och i denna situation tänker jag faktiskt (åtminstone delvis) ge medhåll åt en högerbloggare, Internationella Valutafonden (IMF) och en kolumnist i Dagens Industri i kritiken mot räntehöjningen - och samtidigt tänker jag kritisera en toppsosse.
Räntehöjningar används för att "kyla av" ekonomin och dämpa inflationen. Riksbanken gör alltså nu detta i ett läge när inflationen (den årliga ökningen i konsumentprisindex) ligger på 4% - men samtidigt hotar en lågkonjunktur både i Sverige och världen i övrigt.
IMF:s råd till Sverige var (innan räntehöjningen): ta det lugnt med räntan och låt den ligga kvar - inflationen och lågkonjunkturen är till stor del importerad.
Inne på en liknande linje är högerekonomen Danne Nordling, som även han skrev härom veckan att det inte är någon större fara med inflationen som till stor del är importerad, men att en räntehöjning just nu riskerar att förvärra lågkonjunkturen.
Kolumnisten Gunnar Örn på Dagens Industri ger i artikeln "Dags skrota inflationsmålet" oss i stort sett samma budskap - att det är oklokt att "bromsa i uppförsbacken" (höja räntan inför lågkonjunktur) och att det "är inflationsmålet i sig som är problemet".
I Sverige och EU i övrigt är det nämligen stadgat i bindande fördrag att det ska vara viktigare att ha låg inflation än att ha låg arbetslöshet eller hög tillväxt.
Och vad säger Thomas Östros, före detta sosseminister? Han kritiserar inte riksbanken eller det överordnade inflationsmålet. Istället angriper han (enligt nyhetsbyrån TT) Alliansen, för att ha bidragit till att driva på inflationen med skattesänkningar.
Vilket är viktigast, att verka för att riva upp en föråldrad, stelbent och skadlig ekonomisk prioriteringsordning, eller att plocka ännu en blockpolitisk poäng?
Vill slutligen citera uppsalasossen och ekonomhistorikern Peter Eriksson:
"Riksbankschef Ingves kan hindra nyinvesteringar, få till fler uppsägningar och ge villaägare sömnlösa nätter med sina räntehöjningar. Men han kan knappast hindra en inflation som drivs av att oljan och maten blir kraftigt dyrare över hela planeten".
---------
Bloggat om räntehöjningen:
Jinge, Claes Krantz, SocialDemocracy, Cronas blogg.
Bloggat i övrigt:
Alliansfritt Sverige om Lissabonfördraget, Svensson om bidragsfusk, FarmorGun om FRA-lagen, Motvallsbloggen om biologism.
12 kommentarer:
(Jag kommenterar visst dina bloggpostningar rätt ofta - vill du att jag ska sluta så får du säga till.)
Föråldrad prioriteringsordning? Edmund Phelps fick nobelpriset 2006 för sina 70-talsrön: att tillväxt och minskad arbetslöshet inte långsiktigt kan skapas genom att offra prisstabiliteten. Däremot vet vi att hög inflation är långsiktigt dåligt.
Summa summarum så prioriterar man alltihop på samma gång genom att fokusera på låg inflation (istället för att kortsiktigt blåsa upp bubblor för att vinna val eller så).
Apropå Danne Nordling, så lägger han skulden för räntehöjningen där den hör hemma i sin senaste bloggpostning.
Jeppen:
(Jag uppskattar i stort dina kommentarer - denna var saklig och bra)
Riksbanken fattar många klantiga beslut. Ett av dem var att ge Phelps ekonomipriset till Nobels minne år 2006 för en föråldrad, icke falsifierbar teori från 1960-talet som jag tidigare har kommenterat här.
Det känns inte helt bekvämt att svälja argumentet att inflationen stiger över hela jorden samtidigt till följd av ökade mat- och energipriser. Om inflationen rör sig homogent internationellt, hur ser då följderna ut i länderjämförelser?
Saku:
Om prisökningen är global och dessutom påtaglig inom sådana omfattande sektorer som livsmedel och energi, så påverkas ju inflationen globalt.
Den rör sig inte homogent utan slår olika i olika drabbade länder. Varför är en fråga som de lärde fortfarande tvistar om.
Om det ligger något i Östros' påstående att skattesänkningarna har drivit på den svenska inflationen - det är möjligt, men jag är personligen inte helt övertygad.
Vansterekonomi, varken Alfred Nobel eller Riksbanken väljer ut pristagarna. Riksbanken instiftade ekonomipriset, men det är "Kungliga Vetenskapsakademien" som väljer ut pristagarna i såväl ekonomi som fysik och kemi.
Sen tycks vi inte bli överens om huruvida det är möjligt att falsifiera existensen av "jämviktsarbetslöshet", men det kanske inte riktigt detta som är frågan här heller. (Att mitt förra inlägg kanske gav det intrycket var dumt, jag uttryckte mig nog felaktigt.)
Den tidigare teorin, att man kunde offra inflation för att sänka arbetslöshet och öka tillväxt, falsifierades statistiskt (ett resultat som - såvitt jag vet - stått sig). Phelps teori är en förklaring till varför offret inte ger de resultat man önskar. Men den statistiska falsifieringen av den gamla teorin står sig oavsett om den förklaringen är korrekt eller inte.
Jag är lite osäker på varför vänstern ändå håller kvar vid denna sedan drygt 30 år vederlagda teori. Kanske för att vänstern väldigt gärna VILL se lätta politiska lösningar och misstror nationalekonomer?
En orsak till att energipriserna slår inflationsmässigt olika beroende på land är kanske att hälften av världens invånare har subventionerade bensinpriser. Sen spelar förväntningar på kompensation via löneförhöjningar givetvis roll för om det blir spridningseffekter och lönespiraler.
Om det nu är så som du säger att "vänstern" tror att man kan offra inflationen för att sänka arbetslösheten och öka tillväxten så håller jag med dig om att det i så fall är en villfarelse.
Vad jag menar (och antydde i originalinlägget) är att Sverige och EU borde prioritera arbetslöshetsbekämpning högre än inflationsbekämpning - åtminstone under nuvarande inflationsnivå och en bra bit över det. Därmed inte sagt att inflation och arbetslöshet har ett motsatsförhållande.
När det gäller Phelps' teori och ditt påstående om att den skulle vara falsifierbar så har jag inget mer att tillägga till det som jag redan har skrivit i den länkade tråden.
Vem det är som i praktiken utser ekonomipristagaren (KVA) har du visst rätt i. Mitt misstag.
Du har särskilt rätt i att Alfred Nobel inte gör det - inte bara för att han är död sen länge, utan för att ekonomipriset inte ens instiftades med hans samtycke.
Det vore kanske dags med en samordnad kampanj för att riksbanken ska tvingas ta ansvar för både inflation och arbetslöshet, på samma sätt som USAs riksbank?
LO-tidningen har kört med det sen länge, och med de skribenter du citerar kan det ju bli en politiskt intressant kombination?
Men om inte expansiv finanspolitik eldar på inflationen, finns det väl bara importerad infl. kvar (och penningpolitik såklart), vilken samtliga länder möter inom samma intervall. M a o, om inte en förhållandevis extrem (historiskt sett) påeldning av finanspolitiken påverkar inflationen, och ränteparitetsvilkoret gäller, måste väl importchocker (dvs matpriser och energi) spela en avgörande faktor för inflationen.
Och när då samtliga länder möter samma (energi och mat-)chocker, men divergerar i inflation, är det något som haltar i analysen?
Saku:
Att analysera førændringar i naturen, samhællet, mænniskokroppen eller liknande ær ganska skilt från att analysera utfallet av ett mekanikexperiment i ett fysiklab.
I den riktiga værlden måste man tackla sådant som mætosækerhet, førænderliga førutsættningar, variabilitet, representativitet i urvalet av det man studerar och mycket annat.
Visst kan man sæga att "analysen brister" - det gør den alltid. Vetenskap går øver huvud taget ut på att søka sanningen, att nærma sig den, att minimera bristerna. Sanningen och den perfekta analysen ær ouppnåbara mål som man strævar efter.
Men att økade globala energipriser och livsmedelspriser har bidragit till økad inflation værlden øver ær nog ganska uppenbart och inte særskilt kontroversiellt - den intressanta frågan ær hur mycket det har spelat roll.
Danne Nordlings inlægg (lænkat i ursprungsposten) innehåller ett intressant førsøk till att bena upp hur mycket av den svenska inflationen som ær importerad och hur mycket som kan tænkas ha inhemska orsaker.
Skicka en kommentar