Internationella Valutafondens snöpliga sorti

Den som brukar läsa affärspressen, eller som någon gång har haft kontakt med den globala globaliseringskritiska rörelsens protester känner nog till den Washington-baserade Internationella .
Valutafonden (IMF).



Under senare årtionden har fonden bland annat lånat ut pengar till fattiga länders diktatorer och/eller desperata regeringar under kriser, med villkor att länderna ska "strukturanpassa" sina ekonomier.

Alltså, skära ner i offentlig sektor, avreglera marknader, ta bort hinder för kapitalflöden, privatisera arbetsplatser och sätta inflationsbekämpning i första rummet till varje pris.

Men IMF:s sötebrödsdagar verkar vara över, nu när Argentina, Ryssland och många andra länder mer eller mindre har sparkat ut dem, eller åtminstone deras inflytande.

Ekonomen Mark Weisbrot på CEPR.net skriver:

"Den asiatiska finanskrisen under slutet av 1990-talet var en kantringspunkt. IMF och USA:s riksbank hjälpte till att orsaka krisen genom att pressa fram avskaffandet av viktiga regleringar för utländskt kapitalflöde. Sedan gjorde de det värre med sina åtgärdsrekommendationer
(...)
Den IMF-övervakade argentinska katastrofen 1998-2002, som skickade majoriteten av argentinarna under den officiella fattigdomsgränsen i ett land som dessförinnan var ett av de rikaste i regionen, solkade fondens rykte ytterligare. Argentina trotsade sedan IMF, vägrade följa dess villkor, fick ingen internationell hjälp och förvandlades snabbt till den snabbast växande ekonomin på halvklotet. Detta uppmärksammades också".

Och nu har IMF:s utlånade pengasumma minskat till en tiondel på bara fyra år, från 105 till mindre än 10 miljarder dollar. Även dess inflytande har därmed kringskurits kraftigt. De största låntagarna är numera Turkiet och Pakistan.

Latinamerika, som nu till stor del struntar i fonden, "är mer oberoende av Washington än vad Europa är", skriver Mark Weisbrot.

Men många av de allra fattigaste länderna, särskilt i Afrika, är fortfarande beroende av fonden, som "har tillämpat villkor som begränsar deras offentliga utgifter och, enligt fondens egen interna utvärdering, har förhindrat dessa länder från att lägga biståndspengar på akuta behov som vård och utbildning".

Om dessa länder lyckas följa det latinamerikanska och ryska exemplet, så har vi kanske snart en marknadsfundamentalistisk aktör mindre kvar att protestera mot.

IMF kan därmed gott hålla sig till att publicera världsomspännande nationalekonomisk statistik, vilket fonden är betydligt bättre på än att leka orakel, lånehaj och uppfostrare.

Lästips om IMF är Joseph Stiglitz' bok Globaliseringen och dess kritiker.

Bloggat:
Dom Ljuger, Petter Partikulärt, Anonwret och Loke om protester i Stockholm mot Israel-festen, Ett hjärta rött om den fortsatta slakten på socialförsäkringarna, Farmor Gun om vårdstrejken, Ali Esbati om Svenskt Näringslivs rapport om företagsklimatet, Claes Krantz om bortkastad ungdomsrabatt, Hanna Löfqvist på Alliansfritt Sverige om lyxrenoveringar, Motbilder om Afghanistan och heroinet och Birger Schlaug kritiserar målet om full sysselsättning.