Det sägs på många håll att vi är på väg mot en lågkonjunktur. Det betyder ofta ökad arbetslöshet och minskad ökningstakt i produktion och konsumtion.
Men varför sker detta?
Jag vet att denna blogg har en stor spännvidd av läsare - däribland marxister och marknadsliberaler, men också folk som, liksom jag själv, inte återfinns där.
Marxisterna (åtminstone vissa) tolkar lågkonjunkturer som att kapitalisterna i brist på en centraliserad planekonomi producerar alldeles för mycket, alltså gasar på med det ekonomiska maskineriet tills det säckar ihop.
Marknadsliberalerna (åtminstone vissa) tolkar lågkonjunkturer som ett symptom på att marknadskrafterna inte är tillräckligt fria.
Stanford-professorn Robert E Hall behandlar frågan i artikeln "Hur mycket förstår vi när det gäller moderna lågkonjunkturer?" som länkas via Economist's View.
Han lyfter fram en modell, MP-modellen, som överlägsen när det gäller att förklara varför arbetstillfällen uppstår.
Men även den har sina brister. Den säger nämligen att det till stor del är svängningar i produktiviteten som påverkar sysselsättningen:
"Men produktiviteten har inte fallit under de två senaste lågkonjunkturerna. Lågkonjunkturen 2001 inträffade under en kraftig ökning av produktiviteten, så snabb att det i stort sett inte blev någon produktionsminskning trots att sysselsättningen föll dramatiskt".
Så vad tror ni själva är svaret på rubriken? "Överproduktion", "för lite marknadsanpassning", eller "svårt att säga"?
Jag lutar själv åt det sistnämnda, även om det ökade globala kapitalflödet är ett intressant stickspår.
den 25 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Om man tillämpar den kända liberala modellen med perfekt konkurrens kommer ingen lågkonjunktur att kunna uppstå. Ingen hög sådan heller, eftersom eventuella skevheter i systemet omedelbart rättas till och utbud och efterfrågan tar ut varandra. Modellen finns inte i verkligheten så vi kan spola den.
När jag läste länken till Misesinstutet slogs jag av likheten i vissa uppfattningar mellan Anderson och Marx om vad en centralbank faktiskt kan klara av att göra. Under krisen på 1850-talet skrev Marx nämligen att han inte trodde på vare sig ränte- eller penningpolitiken från Bank of England. Antingen hade den ingen verkan eller också var den skadlig.
I grunden finns folk som antingen konsumerar eller inte gör det, och den konsumtionsmängden bestäms av hur stor del av det samlade produktionsresultatet som olika grupper lyckas få tag på. (Politisk ekonomi, för att använda en äldre term.) Avregleringar kan i vissa fall släppa loss nya krafter och motverka lågkonjunkturer (på kort sikt, men på lång då?) men att avreglera för principens skull är skadligt - slutresultatet torde bli att de kapitalstarka blir ännu starkare och pressen på de utan kapital också skärps. Och då får de svårare att konsumera och det blir de kända kedjereaktionerna med nedskärningar från butik till fabrik... .
Om du inte gillar Marx kunde du väl tänka på min gamle favorit Engels? Kanske ta en titt på hans första ekonomiska artikel från 1843 där han jämförde blint verkande ekonomiska lagar med naturlagar? Eftersom Engels kunde sina saker praktiskt inifrån fabrikskontoret har jag gott förtroende för honom.
Annars tvivlar jag på att man kan isolera en enskild faktor som är både nödvändig och tillräcklig för att utlösa en lågkonjunktur. Störningar i efterfrågan torde vara en av de tyngsta orsakerna, men exempelvis teknikcykler kan inverka. Eller improduktiva militärutgifter som särskilt USA håller på med just nu. Sedan är det ju en intressant fråga (tycker jag) om det kan hända saker i samhällets struktur som gör att vi får andra typer av konjunkturcykler på 2010-talet. Kommer permanent råvarukris och nya datorer att peta in oss i en annan värld?
Skicka en kommentar