De mest hårdnackade marknadsförespråkarna får allt svårare att försvara sig mot historiska data över deras egen favoritvariabel, tillväxten. Inte bara på denna blogg, utan även bland USA:s toppekonomer.
Brad DeLong skriver:
"Det finns verkligen ett konservativt argument för socialdemokratiska principer. Den sociala demokratin efter Andra Världskriget skapade de rikaste om mest rättvisa samhällen som världen någonsin har skådat. Man kan klaga på att fördelningspolitiken och industripolitiken var ekonomiskt ineffektiva, men inte på att de var impopulära. Det verkar vara ett säkert speltips att efterkrigstidens stabila politik står i stor skuld till samexistensen med snabbt växande, dynamiska marknadsekonomier och socialdemokratiska politiska åtgärder".
Att den marknadsliberala globaliseringspolitiken har visat sig vara historiskt underlägsen när det gäller global samlad BNP-tillväxt står visserligen ganska klart. Fakta sparkar, som bekant.
Men det kanske är bättre att prova något nytt, istället för efterkrigstidens statsdominerade marknadsekonomi som rådde i Väst, och den centralstyrda planekonomin i Öst? Känns lite väl 1900-tal för min smak, åtminstone.
Vad sägs om att, i nytänkandets anda, istället börja fördela ägandet och den övriga makten över arbetsplatserna (produktionsmedlen), satsa på deltagarekonomi och direktdemokrati över viktiga ekonomipolitiska beslut?
Vad tycker bloggläsarna?
Lästipset kom från
http://economistsview.typepad.com
---------
8 mars-tips: "Vad är det vi firar egentligen" (Yelah.net), "Vårdnadsbidrag slår orättvist" (Ilona Sz:s blogg)
-----
Andra lästips: "Siffror om bidragsfusk överdrivna" (Alliansfritt Sverige), "Aborten är ointressant" (Syrran), om fusket och utnyttjandet av svartarbetskraft på Lilla Karachi hos Petter Partikulärt och En vanlig $vensson.
3 kommentarer:
...eller så traditionell socialdemokrati? Det har funkat bra förr, innan den nyliberala vågen kom. Trots att den knappast kan kallas perfekt så håller jag den långt över både dagens marknadsfundamentalism och rena planekonomier.
Det har runnit en del vatten under broarna sedan guldåren efter Andra världskriget när industriell tillväxt och politiska reformer kunde drivas samtidigt. Nu är vi i ett läge där tillväxt börjar bli farlig medan reformer ändå måste föras vidare, och det är en situation som "traditionell socialdemokrati" inte är byggd för att hantera. Den typen av rörelse klarar inte av genomgripande systemskiften.
Vänstern verkar över huvud taget inte kunna ta hand om situationen som egentligen borde vara allt mer förmånlig. Det ena tekniska och vetenskapliga genombrottet efter det andra kommer, och många förefaller passa underbart väl in i Marx' provisoriska skiss över hur samhällen utvecklas. "Cloud computing" för att ta en ny företeelse, eller stanfordforskarnas rön om att det faktiskt finns en viss lagbundenhet i samhällenas utveckling, etc. etc.
Vad jag kan se borde neuroekonomi vara av högsta inresse att studera, liksom ekonomiska system sedda ur biologisk synvinkel. Att modern datautveckling gör att man kan glömma allt om "rena planekonomier" verkar vara väldigt svårt att hamna innanför hjärnbarken på folk som kallar sig vänster. Varför? Är det det överhängande hotet om en verklig systemkrasch för kapitalismen och hotet/löftet om att rörelsen mål kan bli realitet som får vänsterfolk att rygga tillbaka och förskräckta dölja sig i HBT-frågor?
En tillägssförklaring varför den gamla typen av socialdemokrati (vilket innefattar den gamla typen av samhällskontrakt mellan olika klasser) inte kan upprepas. Under guldåren var industrin fortfarande rätt hantverksmässigt och kunde dra till sig arméer av outbildat folk som sedan genom olika åtgärder gjordes mer och mer produktiva. Och de fick en del med av den växande kakan, och alla (nästan) var nöjda i en situation av till synes oändlig tillväxt. Idag är den typen av industri till stora delar bortsopad i de gamla industriländerna. Låtutbildat folk har inga framtidsjobb kvar att sukta efter. Och därmed är mycket av den fackliga och politiska basen för socialdemokratin som massrörelse borta. För det var ju den sortens människor som till stor del blev socialdemokrater. Nu är väl SAP mest ett karriärparti för andrasorteringen av politiker.
Skicka en kommentar