Här är del 3 i serien om verklighetsskilda ekonomiska teorier (klicka för del 1 och 2). Detta inlägg handlar om skatter och välfärdsförluster.
Först ett klargörande. Jag är ingen skattekramare, vilket en kommentator har antytt att jag är. Jag har tidigare argumenterat för att låginkomsttagare borde få sänkt skatt – den får gärna avskaffas helt om jag får tycka.
Om jag får tycka ännu mer så tycker jag att bästa vägen till ekonomisk jämlikhet är att fördela ägandet över arbetsplatserna (produktionsmedlen) och över de intäkter som de genererar. Att använda skatter för att fördela rikedom borde komma mycket längre ner på skalan.
Hursomhelst, till ämnet. En teori som nationalekonomistudenterna får lära sig går ut på att skatter leder till välfärdsförluster.
Bloggaren och ekonomen Mike Hanlon har förklarat detta väldigt pedagogiskt här. Kolla efter de röda trianglarna i diagrammen som markerar välfärdsförluster (welfare losses).
Hur förhåller sig de röda trianglarna till verkligheten då? Tänk om skatteintäkterna kan läggas på något som ökar välfärden, så att välfärden även sammantaget skulle öka?
(Till exempel har denna studie funnit ett svagt men signifikant positivt samband mellan marginalskatter och ekonomisk tillväxt
Perotti, R., 1996. Growth, Income Distribution, and Democracy: What the Data Say.
Journal of Economic Growth, 1:149-187.)
Hur skulle det påverka teorin med de röda trianglarna? Inte alls. Trianglarna i Mike Hanlons exempel skulle förbli precis lika stora och precis lika röda.
Teorin om skatter och välfärdsförluster fungerar alltså helt oberoende av hur verkligheten ser ut. Den är skild från verkligheten och saknar förmågan att säga hur ekonomin fungerar i verkligheten.
Lite längre ner i Mike Hanlons blogginlägg ser ni att de röda trianglarna även dyker upp om staten eller någon annan subventionerar, alltså betalar ut ekonomiskt stöd till, priserna på en viss vara eller tjänst.
Oavsett vad subventioner leder till i verkligheten så förblir även dessa teoretiska trianglar precis lika stora och röda.
Teorin om skatter, subventioner och välfärdsförluster är med andra ord inte falsifierbar.
Så om du någon gång skulle läsa nationalekonomi och träffa på den här teorin i undervisningen, fråga då din lärare hur han eller hon skulle bära sig åt för att falsifiera den. Det kan bli en intressant, ovanlig och inspirerande diskussion.
den 16 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jeg er enig i at det prinsipielt sentrale omfordelingsvirkemiddelet bør være eierskap, ikke inntekt. Inntektsomfordeling (i egalitær retning) har helt klart vridende konsekvenser som er uheldige for samfunnet. Eierskapsomfordeling er derimot en tilsynelatende mer uproblematisk modell.
Som et eksempel kan vi bruke Sovjetunionen. Her finnes det mange eksempler på manglene ved et system uten et fungerende lønns- og prismarked (fabrikker som produserer bare venstresko, f.eks.) fordi et system uten markedsstyrte lønninger og varepriser ikke klarer å ta inn over seg hva samfunnet faktisk verdsetter produksjonen til. Men man finner få eksempler på fabrikker der arbeiderne ikke jobbet - altså at produktiviteten var lav.
Altså: Felles eierskap reduserer ikke nødvendigvis produktiviteten så mye, men felles lønn impliserer
et ikke-fungerende varemarked, som igjen gjør at samfunnet ikke klarer å avgjøre om det er lurt å produsere bare venstresko eller like mange venstre- og høyresko.
Men et stort problem ved å benytte eierskap som omfordelingstiltak, er at bare marginale (~20 %) av folks inntekter i vestlige land er kapitalinntekter. Det betyr at med en radikal omlegging av eierskap ikke vil gi noen merkbar effekt i forhold til velstand.
En potensiell måte å ta tak i dette, er å bruke utdanning som et mer aktivt klasseutjevnende virkemiddel samtidig som man utjevner eierskapet. Og da mener jeg aktivt - i betydningen å bruke ti ganger mer på de fattiges barn enn man bruker på de rikes.
Det gleder meg att nordmenn oppdager bloggen min!
Intressanta synpunkter. Min tanke är också att med en jämn fördelning av makten över arbetsplatserna så följer inte bara en jämnare fördelning av kapitalinkomsterna utan kanske även en jämnare fördelning av lönerna.
Jag tror inte att Skandias bonusprogram (som nu är föremål för rättssak i Sverige) skulle ha gått igenom om någon annan än cheferna själva skulle ha haft möjlighet att bestämma över det.
Att stärka utbildningsmöjligheterna för resurssvaga grupper är också en bra idé.
Men exemplet med vänsterskor, varifrån kommer det? Jag har bott i tre före detta sovjetstater och har träffat på en hel del skumma exempel från sovjettiden, men inte det om vänsterskorna...
Och om det nu stämmer så kan jag snarare tänka mig att beslutet kom från någon partitopp som verkligen inte jobbade på den där fabriken. Sovjet var inget särskilt jämlikt samhälle, åtminstone inte om man ser till maktfördelningen.
Hej Andreas,
Jag skulle svara att det troligtvis skulle vara väldigt svårt att falsifiera den och anföra en diskussion om trovärdigheten i ursprungantaganden. (Något s.k. naturligt expriment borde gå att hitta, men ekonometrin skulle nog ändå bli lite skakig och att gå in på det på grundutbildningsnivå skulle nog inte funka, så det skulle jag släppa.) Och då skulle mina studenter troligtvis tappa intresset, eftersom de i huvudsak läser NEK av andra anledningar än genuint intresse.
Själv förstår jag din kritik och håller till stor del med om den och tycker att det vore lite trevligt med lite mer internkritik och mindre neo-klassikt testuggande. Det är samhällsvetenskap vi (jag) håller på med och vi måste förhålla oss till problem det innebär. Ett första steg vore att vara tydligare med hur långtgående antaganden är, så den intresserade studenten själv kan avgöra sin position till dom.
Mikael!
Kul att du svarade! Jag hade sedan tidigare intrycket att nationalekonomiforskare i minst lika stor utsträckning som naturvetarforskare anser att falsierbarhet är ett vettigt vetenskapskriterium.
Ändå har icke falsifierbara teorier en central plats inom NEK-undervisningen, och är hyfsat vanliga inom forskningen, och det är inte särskilt ofta jag ser detta kritiseras öppet.
Jag tror att det finns andra, bättre sätt att hålla studenterna intresserade.
Universitetsundervisningens roll, som jag ser den, är att förbereda studenterna inför arbetslivet genom att lära dem att med en kritisk inställning använda och förbättra metoder för att ta reda på hur världen ser ut och fungerar.
Och icke falsifierbara teorier som ger ett förhandssvar på hur världen fungerar är inga bra metoder i det sammanhanget.
Bättre kanske att i det skedet, innan studenterna kan särskilt mycket statistik, satsa ännu mer på beskrivande analyser, grundläggande mätmetoder, vilken sorts data man som nationalekonom kommer att behöva hantera och hur, hur man hanterar mätosäkerhet, etc. Du har säkert mkt bättre koll på möjligheter än jag har här.
Men det allvarligaste, som jag ser det, är att om man bara läser grundutbildningen i NEK, och om det där läggs stor vikt vid teorier som den jag nämnde i inlägget, så finns risken att man på felaktiga grunder skaffar sig en felaktig uppfattning om hur ekonomin fungerar i verkligheten.
I mångt och mycket håller jag med dig. Men att komma ifrån falsifierbarhetsproblemet är nog omöjligt inom de flesta samhällsvetenskaper. Om vi kan testa saker empiriskt, ska vi vara ganska glada. Därför tycker jag personligen att ordet vetenskap är lite missvisande i detta sammanhang, eftersom det ger en air av objektivitet som vi kan sällan når. Där nationalekonomi skulle kunna bli bättre, framförallt inom de empiriska studierna, är att tydligare formulera hypoteser så vi kan använda vår (i jämförelse med många andra samhällsvetare) betydande arsenal av statistiska hjälpmedel att belägga eller förkasta den.
När det gäller utbildningens brister tror jag att lite mer doktrinhistoria inte skulle skada, så studenterna förstår att det är en teori bland flera, även om den dominerar just nu. Mer betoning på exempel ur verkligheten skulle inte heller skada.
Vad tror jag då själv om skatter och välfärd? Jo, jag tror att "trianglarna" uppstår och att s.k konsument- och producentöverskott minskar. Det skulle ju implicera välfärdsminskning på aktuell marknad. Kan vi mäta det? Nej, men vi kan se om en skattehöjning på x ger exakt x högre pris, vilket man inte har sett att den gör. Så prisbildningsmekanismen är nog inte helt galen. Men:
1) det finns externaliteter nästa överallt, så vi kanske i själva verket har närmat oss socialt optimum.
2) bara om vi befinner oss i neoklassisk total jämvikt skulle den minskade ursprungsmarknaden (även utan ev. externaliteter) med nödvändighet betyda minskad total välfärd. Annars kan man ju föreställa sig en situation där skattemedlen skulle kunna innebära en ökad konsumtion av en bristvara vilket med med avtagande marginalnytta skulle kunna kompensera förlusterna som Hanlon pekade på.
Med andra ord, vi har lärt oss något om hur skatter påverkar konsumtion och företags intäkter, men knappt något om effekterna på på samhällsnivå.
Vad vill jag då säga med allt detta? Jo, trots alla sina brister kan vi lära oss något av de enkla modellerna också, även om de inte är falsifierbara. Men vi ska inte som vissa gör ta dom för sanna.
Jo, argumentet om externaliteter kan ju användas i många sammanhang, som en invändning mot frisläppta marknadskrafter.
Men frågan är hur mycket argumentet biter när man motiverar det med streckfigurer.
Alltså, frågan är om teorin verkligen blir mer falsifierbar bara för att vi ritar in externaliteter och prickar in socialt optimum.
Jag återkommer gärna till detta i ett separat inlägg.
Men varför inte istället använda empiriska modeller i undervisningen redan under de första kurserna?
Dvs, att låta studenterna titta på och redogöra för olika empiriska studier över sambandet (eller frånvaron av samband) mellan skatter som x-variabel och företagsintäkter, konsumtion, tillväxt mm. som y-variabler.
Och lära sig att föra ett resonemang utifrån dem, även innan de själva kan så mycket ekonometri eller övrig statistik.
Du har helt missforstatt vad valfardsforluster ar. Det ar ett definitionssystem, ingenting annat. De roda trianglarna existerar darfor att man beskattar och subventionerar. Det star en stol i rummet darfor att man moblerar.
Vad galler testbarheten innehaller alla bra mikroekonomiska larobocker en rad med referenser i slutet av varje kapitel. Om din bok inte har det kan jag alltid ta fram nagra at dig.
S R Larson
Jomen, frågan kvarstår, hur skulle det över huvud taget vara möjligt att falsifiera teorin med verkliga observationer då?
Om du säger dig ha referenser på hur man gör det så får du gärna dela med dig av dem. Eller ännu hellre förklara hur de förklarar att teorin skulle vara falsifierbar.
Forst och framst: vad har du for larobok i mikroekonomi? Ar det en Varian bor du ha langa listor med referenser. Mansfield ar samre pa det.
Teorin ar falsifierbar i samma utstrackning om du kan motbevisa existensen av utbuds- och efterfragekurvor. Det ar dessa som ger upphov till valfardsforluster enligt valfardsteorin. Det betyder i sin tur att du maste kunna motbevisa lanken mellan marginalkostnad och utbud av en produkt, samt preferenser och budgetrestriktioner a ena sidan och efterfragekurvan a den andra. Du maste med andra ord kunna visa att folks beteende forandras med varje ny jamvikt, i stallet for att folja samma monster.
Om du vill sla hal pa mikroekonomisk teori ska du ge dig pa deras bas i nyttofunktionen samt studera den forskning som visar att inga foretag egentligen satter sina priser efter sin marginalkostnad. Det finns en anekdot som vandrar runt bland nationalekonomer om hur det amerikanska telebolaget AT&T en gang spenderade hundratals miljoner dollar pa att forsoka mata sina marginalkostnader, men att man aldrig lyckades.
De flesta foretag anvander enkelt mark-up-prissattning, vilket ar en helt annan metod an marginalkostnadsprissattning. Anledningen ar naturligtvis att MC-prissattning kostar for mycket att administrera (om, som sagt, man ens kan hitta sin MC). Det innebar dessutom att utbudskurvan de facto ar platt vid pa kort sikt, nagot som strider skarpt mot vad man lar ut i mikroekonomiska larobocker. Eftersom den ar platt, kan bara en negativt lutande efterfragekurva ge upphov till valfardsforluster. Men om konsumenterna inte lider av avtagande marginalnytta och inte har kontinuerliga preferenser finns heller ingen negativ efterfragekurva. Voila, inga valfardsforluster.
SR Larson:
Men då har du bara utvidgat teorin till att även omfatta platta utbudskurvor. En observation som den i originalinlägget skulle inte kunna påverka din utökade teori.
Skicka en kommentar