I en ledarkolumn i Dagens Nyheter i förra veckan kallade ekonomen Lars Jonung krisen för "en av de djupaste i vårt land".
Jag vill här påminna om att Lars Jonung inte är någon vänsterradikal antikapitalist, utan före detta rådgivare till Carl Bildts högerregering på 1990-talet.
Lars Jonung skriver (min fetstil dock):
"Den utlösande faktorn i förloppet var att den finansiella marknaden avreglerades. Detta öppnade för stark kreditexpansion. Samtidigt gällde en fast växelkurs. Den uppfattades till en början som stabil och trovärdig.
I Sverige tog Riksbanken bort regleringen av affärsbankernas utlåning i november 1985. Bankutlåningen växte raskt. Skuldsättning och risktagande ökade. Priser på aktier och fastigheter rusade i höjden. Företagens och hushållens balansräkningar pumpades upp. Alla kände sig rikare när svensk ekonomi blev överhettad.
I början på 1990-talet vände konjunkturen nedåt".
Och vad som sedan hände uttrycks kanske bäst med dessa grafer som innehåller SCB-data på sysselsättning, arbetslöshet och tillväxt. Jag har ringat in krisåren 1991-1993 med rött:
Tillväxten var negativ - ekonomin krympte. Arbetslösheten ökade från 2 till 8 procent. Sysselsättningsgraden minskade från 83 till 73 procent. Mer än en tiondel av de svenska jobben försvann, alltså.
För att sätta in detta i ett längre historiskt perspektiv kan vi jämföra tillväxten årtiondevis.
Data från ekonomhistorikern Angus Maddison (scrolla till "Historical statistics" för att hitta excelfilen om du vill kolla mina data):
1990-talets tillväxt var alltså lägre än under 1930-talets krisår och den lägsta sedan 1920-talet. Det tredje sämsta årtiondet när det gäller tillväxt sedan 1870-talet.
Så kan det också gå när man marknadsanpassar samhället genom att avreglera finansmarknaden.
23 kommentarer:
Jag gjorde en reflexion angående tabellen med tillväxt/capita. Årtiondena med hög tillväxt verkar hänga ihop med ett annat fenomen: rationaliseringsrörelsen. Den började i USA i slutet av 1800-talet men började inte slå igenom i Sverige förrän på 1920-talet. Arbetsstudier i kombination med ny teknik gjorde att de gamla verkstäderna förvandlades till moderna fabriker med strömlinjeformade flöden. Men det var ännu mycket folk i verksamheten och det blev en sjuhelsikes ökning av industriproduktionen. Fler arbetare producerade mer effektivt medan lågproduktiva jordbruk och verkstäder försvann. Tiden efter Andra världskriget blev de gyllene åren. Nu håller den där rationaliseringseffekten på att klinga av. Fabrikerna är slimmade till max men tämligen tomma på folk. Tillväxten av jobb sker ofta i sektorer som är svåra att rationalisera (även om man givetvis försöker) och summan av det hela bör bli en lägre tillväxttakt. En nationalekonom skulle nog prata om avtagande marginaleffekter i det här läget. Och den avtagande takten kanske vi skall vara glada över med tanke på Jordens knappa resurser.
Därmed har jag också sagt att jag är inte helt säker på hur mycket just finansmarknaden har att göra med sjunkande tillväxt. Att spekulationsekonomin växer kan ju vara ett symptom snarare än en orsak.
Den orsaksmekanism som du antyder finns, om den ska kunna beläggas behöver vi först en prediktiv förståelse av rationaliseringsvilja och teknikutveckling.
Annars blir det mest en spekulativ efterhandskonstruktion.
Men jag håller med dig om att man ska vara försiktig med att klandra avregleringen för krisen.
Vilket var anledningen till att jag "bara" skrev "så kan det också gå". Andra länder har ju avreglerat och istället fått ett ekonomiskt uppsving.
Jag läste en kurs i utvecklingsekonomi en gång och blev rätt deprimerad över hur illa nationalekonomer verkar behandla tekniska faktorer. Det finns en massa parametrar, mer eller mindre uppenbara, som förklarar de tekniska sprången som gjorde rekordåren möjliga, och jag har vissa tvivel på att man i förhand kan snickra ihop modeller som förklarar vad som kommer att hända. Man kan inte skriva lagar för framtidens samhälle som Marx och Einstein förklarade. Däremot kan bra ekonomihistoriker i efterhand tala om vad som hände (om vi inte förstår det själva).
Precis!
Ingen vet vilken teknik och andra möjligheter som kommer att finnas för att rationalisera i framtiden.
Mycket talar för att vi kommer att behöva utveckla många nya metoder som tär betydligt mindre på naturresurserna - om de skulle ta slut och/eller bidra till global uppvärmning.
Jag kan tänka mig att redan de gamla egyptierna och romarna inte heller trodde att det gick att rationalisera så mycket mer på den tiden. Annars hade de väl sett till att uppfinna ångmaskinen eller något liknande...
Ledsamt nog vet vi inte ens om vi har någon framtid att rationalisera.
Men intressant nog om romarna: det fanns en sorts skördemaskiner i Gallien och ett snille i Alexandria utvecklade något som fungerade som en ångmaskin. Den vanliga gissningen är att romarna hade så gott om billiga slavar att de inte hade något större intresse av att jobba vidare på de här tidiga framstegen. En lärdom av detta kan vara att tillgång till mängder av billig arbetskraft inte är bra om man vill effektivisera ekonomin.
En lärdom av detta kan vara att tillgång till mängder av billig arbetskraft inte är bra om man vill effektivisera ekonomin.
Om skördemaskinerna hade varit effektivare än "människokraft" hade de använts.
Tubbys framtid ligger knappast inom grenen rationaliseringskalkyler. Eller ekonomisk historia heller. "Stigberoende" räcker bra som förklaring till vad som hände under antiken - det fanns ingen anledning för godsägarna i Gallien att utveckla den första prmitiva maskinen ytterligare när de redan hade mängder av billig arbetskraft. Den tillgången gjorde att de inte behövde tänka framåt och i banor av högre effektivitet. Det ingick förmodligen överhuvud taget inte i deras mentalitet att tänka på det sättet.
Brist på lågbetalt tjänstefolk är ett bra incitament för att driva fram teknisk utveckling. Idag kalkylerar man grundligt, och blir utfallet att det är billigare att låta folk arbeta manuellt i stället för att öka tekniknivån så blir det manuellt arbete - varför betala för något som man inte får något utbyte av?
Är inte de minskade nivåerna för arbetslöshet efter avregleringarna starkt bundna till att före detta fanns en s.k inflationsbubbla som var ohållbar? Kanske hade ett diagram med inflationen varit passande för att se detta samband.
Marius:
Här är en graf över den.
Det är möjligt att Lars Jonung kopplade resonemanget om "den utlösande faktorn" "att den finansiella marknaden avreglerades" via inflationen.
Men om du kollar SCB-grafen så var inte inflationen särskilt hög, historiskt sett. Sverige hade högre inflation tidvis under 40- och 50-talet utan att något liknande hände.
Det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet är öht ganska svagt, åtminstone vid låga och medelhöga (<40%) inflationsnivåer. Se exv
här och här.
Däremot var den inflationstakt på 47% i Sverige 1918 nog ett ordentligt osundhetstecken.
Men alltså inflationen var många gånger tvåsiffrig, rejält mycket mer än dagens alltså. Den skenande inflationen ledde också till devalveringar för att det skulle hålla ihop.
Det kan också hända att inflation är ett framgångsrecept för utvecklingsländer. Sverige var dock i ett annat läge.
Men den skenade ju inte. Den var visserligen uppe i 10,5% 1990 som du skriver, men detta var ändå lägre än 1940-41, 1951 och 1980-81 och vid inget av dessa tillfällen kraschade ekonomin på samma sätt som på 1990-talet.
Ja detta berodde på att man devalverade för att sänka kostnadsläget som jag skrev i inlägget tidigare.
Jovisst devalverade man på 80-talet och även på 1990-talet på sätt och vis när man släppte kopplingen till eurons föregångare. Idag devalveras och revalveras kronan hela tiden eftersom den köps och säljs på världsmarknaden. Jag förstår inte riktigt din poäng.
Poängen var att man undvek den skenande inflationen ( kostnadsläget ) på detta sätt. Poängen är att det är mycket mer komplicerat än att, jag vet inte riktigt, diskret ge skulden åt avregleringen som snarare är en modern nödvändighet för att ett land med handelsintäkter ska fungera.
Andra stora misstag gjordes, som att hålla fast valuta tex. Det var ju inte förrän allt var avreglerat och valutan flöt det egentligen blev ordning och inte tvärt om.
Herregud. Sverige har inte devalverat sin valuta sedan 1982. Pa hosten 1992 gick man fran fast till flytande vaxelkurs. Det ar nagot helt annat.
Inflationdiskussionen har ar ocksa helt missriktad. Jag tror jag far ta och skriva en artikel pa min egen blog om det har to set the record straight. I was there.
Herregud herregud... ingen har väl sagt att övergången till flytande valuta var en devalvering? Jag kan iallafall inte läsa det någonstans. Men tack ändå Mr Obvious.
Värdet blev lägre oavsett. Hade man hållt kvar den tidigare politiken hade det inte varit osannolikt med en devalvering.
Om du läser inläggen så ser du att vi landar på ett 100årigt perspektiv många gånger. 1982 hamnar då ganska nutida och är i allra högsta grad relevant för diskussionen. Svårt att förstå din poäng då kärnan av argumentet fortfarande är lika starkt.
Marius,
Det ar en enorm skillnad pa devalvering och depreciering, eftersom det ar en enorm skillnad pa fast och flytande vaxelkurs.
For ovrigt skapades eurons foregangare efter Maastricht-avtalet 1992. Sverige hade en egenhandligt hopsnickrad valutakorg. Hade ingenting med EG att gora.
Jag kan inte annat än att instämma med det du säger.
SR Larson:
Det verkar som om vi åtminstone är överens om att devalveringarna skedde så långt tillbaka i tiden att det blir långsökt att använda dem som förklaring.
Trevlig beskrivning på din blogg. Det märks att du jobbar på en högertankesmedja.
Och att kreditavregleringen för lån till fastighetsköp kan ha spelat in är möjligt.
Men det förblir bara ett exempel på historisk kuriosa när det inte sätts in i en kvantitativ jämförelse med andra liknande fall.
Sen jämför du Sverige och Danmark, det är ett steg på vägen. Men att Danmark skulle vara så skilt från Sverige stämmer inte. 2007 hade Sverige och Danmark samma köpkraftskorrigerade BNP/Capita; 15% högre än OECD-snittet.
För dej som är intresserad av ekonomisk "frihet" kan det ju också vara värt att veta att Sverige hade högre EFI än Danmark 2005.
Dessutom, att det skulle vara Sveriges "ofria" ekonomi som skulle vara en delförklaring till krisen låter dessutom underligt, eftersom Sveriges EFI ökade med 19% från 1970 till 1990 (från 5,8 till 6,9). I sådana fall borde krisen alltså ha inträffat tidigare.
Det var politiken som ledde till devalveringar som var problemet och inte devalveringarna i sig.
Hur kan det irrelenvant för en finansiell kris att man har en valuta som inte marknaden har förtroende för? Det var ju därför den sjönk efter att man släppte den flytande.
Är det inte lite oärligt av någon som gör anspråk på att seriöst behandla ämnet ekonomi att så totalt bortse från den fasta växelkursen? På dig låter det som att marknaden avreglerades och så gick allt åt helvete pga det, men så var det ju inte. Behovet av en avreglering var stort, och krisen skapades dels av politiken som fördes av sosseriet fram till 90-talet och dels av det faktum att Riksbanken inte kunde använda räntan för att reglera utlåningen. Det berodde på att räntenivån istället syftade till att hålla uppe en artificiell växelkurs som marknaden inte hade förtroende för, tack vare Sveriges oseriösa finanspolitik. Rätt ska vara rätt.
Jag antar att den kommentaren är riktad till Lars Jonung.
Och, jo, det envisa försvaret av den fasta kronkursen är det väl få som ställer sig bakom idag, med facit i hand.
Fast växelkurs gick också åt skogen i Argentina, exempelvis. Samtidigt har baltländernas ekonomier varit stabila med fast växelkurs mot D-marken/euron/dollarn.
Bra att du åtminstone erkänner det och inte låtsas som om det vore en inflytelselös faktor i ekvationen, som Dan Josefsson tex. Vad som händer i baltländerna ska bli spännande att se, mycket tyder ju på att deras ekonomier är på väg mot ganska djupa kriser.
Skicka en kommentar