Den ekonomiska mirakelmedicinen finns inte

En före detta förståsigpåares bekännelser:

Harvardekonomen Dani Rodrik förklarar på sin blogg varför han har slutat med att forska på orsaker till ekonomisk tillväxt.

"Under den tidiga delen av min akademiska karriär var frågan som upptog mig: varför gör inte regeringar det som uppenbarligen är bäst för deras samhällen? Varför reformerar de inte sin politik när detta skulle öka den totala storleken av den ekonomiska kakan?
(...)
Anledningen till att jag slutade skriva denna sorts artiklar är att jag, tillsammans med en stor del av yrkeskåren (tror jag), blev mycket mindre övertygade om att vi hade den rätta uppfattningen om vilka som var de nödvändiga reformerna.
(...)
Så även om traditionell nationalekonomi visst kan förklara en del av mönstret kring politiska åtgärder, så tror jag inte att de kan ta oss långt när det gäller att förstå varför vissa [länders ekonomier] växer och andras inte".

Dani Rodrik beskriver i en färsk forskningsartikel (pdf) en del av de förbryllande omständigheterna.

"Det är tydligt att världsekonomin upplevde en tydligare ökning under 1950-73 än den gjorde under vare sig den överentusiastiska globaliseringsperioden efter 1990 eller övergångsperioden 1973-90.
(...)
De länder som klarade sig bäst under var och en av dessa perioder var knappast några omslagsbarn för öppna marknader och ingreppsfria ekonomier. Dessa länder kombinerade ortodoxi på vissa (framför allt makroekonomiska) åtgärdsfronter med en stor bit heterodoxi på andra (särskilt för mikroekonomiska åtgärder). Japan, Sydkorea och Kina spelade alla efter väldigt annorlunda regler än de som föreskrevs av den ortodoxa globaliseringens väktare - multilaterala institutioner som Världsbanken, IMF, GATT/WTO och västbaserade akademiker".

Det finns alltså inte mycket kvar av argumenten bakom att vi bara har att välja på "den enda vägen" av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar inom offentlig sektor, som Carl Bildt brukade beskriva för oss på 1990-talet.