den 26 december 2007
Privatisera sprittillverkningen?
Den statliga alkoholtillverkaren Vin och Sprit (ska stå ett tecken istället för "och", men det tillåter inte Blogspot...) är tänkt att privatiseras, enligt alliansregeringens planer. 2 000 sydsvenska jobb står på spel om den nya ägaren väljer att flytta tillverkningen utomlands. Läs min kommentar om det på Yelah.net.
den 18 december 2007
Svenskarna vill ha reglerade lägenhetshyror
Enligt Synovates undersökning, på uppdrag av Hyresgästföreningen.
"Femtiofem procent av de tillfrågade anser att det vore dåligt att införa marknadshyror i stället för dagens system med förhandlade hyror, 26 procent att det vore bra.
Fem procent anser att det vore mycket bra med marknadshyror och 26 procent att det vore mycket dåligt".
"Frågan löd: 'Idag bestäms hyrorna genom förhandlingar och det finns ett hyrestak - d v s en gräns för hur höga hyrorna får vara. Nu finns förslag om istället för dagens system införa marknadshyror. Anser du att det vore bra eller dåligt att införa marknadshyror på lägenheter?'"
"Femtiofem procent av de tillfrågade anser att det vore dåligt att införa marknadshyror i stället för dagens system med förhandlade hyror, 26 procent att det vore bra.
Fem procent anser att det vore mycket bra med marknadshyror och 26 procent att det vore mycket dåligt".
"Frågan löd: 'Idag bestäms hyrorna genom förhandlingar och det finns ett hyrestak - d v s en gräns för hur höga hyrorna får vara. Nu finns förslag om istället för dagens system införa marknadshyror. Anser du att det vore bra eller dåligt att införa marknadshyror på lägenheter?'"
"Naturlig" arbetslöshet
Välkommen till inlägg 2 i serien "ekonomiska teorier som saknar egenskapen att kunna säga något om verkligheten" (klicka för inlägg 1).
I dag har turen kommit till teorin om den "naturliga" arbetslösheten.
En period i mitten på 1900-talet trodde många ekonomer att det fanns ett samband mellan inflationstakt (hur snabbt priserna ökar) och arbetslöshet. Om den ena variabeln ökade, så minskade den andra, trodde de.
På den tiden gick det därför att argumentera för att bekämpa arbetslösheten genom att låta inflationen vara lite högre. Arbetslösheten var (och är) nämligen ett brott mot Artikel 23 i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Dessutom kunde hög arbetslöshet öka risken för att totalitära rörelser skulle stärka sina politiska positioner.
Men allt eftersom tiden gick kunde fler data på inflation och arbetslöshet insamlas och jämföras. Det visade sig att sambandet inte var särskilt imponerande, utan mest såg ut som en hagelsvärm.
Så vad kan man då göra istället? Man kan till exempel fundera fram en teori om hur det egentligen ligger till.
Det var precis vad ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman gjorde, med några månaders mellanrum (augusti 1967 och mars 1968). Men olyckligtvis begick båda två ett litet misstag när de formulerade sina teorier.
Tre årtionden tidigare (1938) hade nämligen ekonomen Terence Hutchison blivit besviken över hur dåligt hans kollegor hade kunnat handskas med Den Stora Börskraschen 1929 och den långa lågkonjunkturen som följde.
Han beslöt sig därför att skriva en bok för att utröna om det kunde vara den tidens ekonomiska teorier som bar en del av skulden.
Och fel i teorierna hittade han. Det främsta felet, skrev Hutchison, var att många av teorierna byggde på helt overkliga villkor, som "perfekt konkurrens", att "allt annat är lika" ("ceteris paribus"), eller att några variabler befinner sig i "jämvikt" med varandra.
Sådana villkor är orimliga, för eftersom ekonomin ständigt förändras, så är inga ekonomiska variabler i jämvikt med varandra. Allt annat är inte lika, och perfekt konkurrens finns inte.
Teorierna beskriver då bara "hypotetiska, förenklade samhällen" som "inte har någon direkt koppling till fakta, utan flödar bort från det sätt på vilket vi talar om fakta" (s. 40).
Med andra ord, påpekade Hutchison, så var teorierna inte "falsifierbara", utan "pseudo-vetenskapliga", alltså i strid med de vetenskapskriterier som Karl Popper hade formulerat några år tidigare.
Men i slutet på det glada 60-talet hade varken Milton Friedman eller Edmund Phelps tagit till sig av denna kritik. Den teori som de kom på gick ut på att inflationen och arbetslösheten hade ett kortsiktigt samband, men inget långsiktigt samband.
Milton Friedman presenterade sin version av teorin om den "naturliga" arbetslösheten så här (s. 8):
"Den 'naturliga arbetslösheten' är, med andra ord, den nivå som mals ut av Walrasianska system av generella jämviktsekvationer, givet att de innehåller de riktiga strukturella egenskaperna hos arbets- och varumarknaderna (...)"
Friedman presenterade alltså sin upptäckt som liggandes på en bädd av "pseudo-vetenskapliga" (icke falsierbara) ekvationer.
Phelps beskrev sin version som ett samspel mellan två variabler. Den ena är "den arbetslöshet vid vilken den verkliga inflationstakten är lika med den förväntade inflationstakten så att den förväntade inflationstakten förblir oförändrad". Den andra variabeln "mäter det (statiska) optimalvärdet [för arbetslöshet] på det konventionella sättet" (s. 255).
Att någon skulle lyckas observera dessa variabler i verkligheten är ungefär lika sannolikt som att lyckas få se Storsjöodjuret skaka tass med Loch Ness-monstret.
För den förväntade inflationstakten är föränderlig i en föränderlig ekonomi, och kan därför inte förbli oförändrad. Och någon statisk arbetslöshet finns inte heller.
Så varken Friedmans eller Phelps' version av teorin kan motbevisas, eller ens påverkas, av verkliga observationer. Därigenom kan teorierna inte heller spegla verkligheten.
För Phelps och hans vänner kan alltid försvara sin version av teorin mot besvärliga data genom att säga "oj då, vi måste visst ha felbedömt det statiska optimalvärdet, eller den oförändrade förväntade inflationstakten. Vi gör ett nytt försök".
Och Friedmans fans kan alltid försvara hans version av teorin mot obekväma data, genom att säga "men, det dröjer faktiskt ett tag till innan vi får se någon marknadsjämvikt att tala om".
("Obekväma" observationer som skulle kunna störa teorin om den "naturliga" arbetslösheten, om den nu vore falsifierbar, finns bland annat här och här).
Hur skulle man handskas med denna nypåfunna företeelse då? Phelps skrev (s. 256):
"Om det statiska tillståndet inte infinner sig omedelbart vid jämviktsarbetslösheten, på grund av att den inflationstakt som ursprungligen förväntades är för hög, så borde samhället acceptera under-sysselsättning för att driva ner den förväntade inflationstakten till den nödvändiga nivån och därigenom tillåta ett asymptotiskt närmande till det önskade statiska tillståndet" (min fetstil).
Och, på motsvarande sätt, "om den inflationstakt som ursprungligen förväntades är lägre än den ytterst tolererade inflationstakten, så är över-sysselsättning optimalt för att driva upp den förväntade inflationstakten" (s. 257; författarens kursivering).
(Det är kanske dags att nypa sig i kinden nu och påminna sig om att vi faktiskt diskuterar vilken nivå av arbetslöshet, alltså vilken nivå av brott mot mänskliga rättigheter, som vi förväntas vara villiga att acceptera.)
Milton Friedman underströk också att han inte menade att den "naturliga" arbetslösheten inte gick att förändra. Till stor del, menade han, var nivån istället skapad av människors politiska beslut och andra handlingar (s. 9):
"I USA gör, till exempel, lagliga minimilöner, Walsh-Healy- och Davis-Bacon-lagarna [som innehöll arbetsrättslagstiftning], och styrkan hos fackföreningarna, tillsammans, den naturliga arbetslösheten högre än den annars skulle vara".
Arbetslösheten skulle alltså, med andra ord, åtminstone delvis vara fackets och arbetsrättens fel.
Och trettio år efter att det skrevs, har Friedmans och Phelps' teori vunnit i popularitet bland nationalekonomer och politiker. Alla svenska nationalekonomistudenter får lära sig den.
Sveriges alliansregering antydde sin beredskap för att "acceptera under-sysselsättning" i den senaste finansplanen, genom att skriva att dagens sysselsättningsnivå på 80% är "hög" och att den inte förväntas stiga.
Några framstående svenska ekonomiprofessorer försvarade teorin i Aftonbladet för exakt ett år sedan:
"En del ekonomer menar att mindre generös arbetslöshetsersättning, lägre skatter och åtgärder som minskar fackets förhandlingsstyrka är de mest effektiva om man vill minska jämviktsarbetslösheten. Andra betonar vikten av en effektiv arbetsmarknadspolitik och samordnade löneförhandlingar. Så teorin om jämviktsarbetslöshet är i sig förenlig med många olika inställningar till vad som är den mest lämpliga ekonomiska politiken" (min fetstil).
Där framgår alltså vilken valfrihet som ryms inom Friedmans och Phelps' teori, och vilken valfrihet som inte ryms där.
Professorerna erkände också "att det är svårt att göra träffsäkra skattningar av hur hög jämviktsarbetslösheten är vid en viss tidpunkt. Olika metoder ger ofta olika resultat och det finns därför alltid en osäkerhet. Men det är inte konstigare än att det är svårt att göra väderprognoser. Ingen kan väl hävda att det därför skulle vara bättre att sluta med sådana prognoser".
Jämförelsen haltar, eftersom vädret, till skillnad från "jämviktsarbetslösheten", inte är särskilt metafysiskt, utan tvärtom, ganska enkelt att observera eller kvantifiera. Den som tvivlar kan prova med att öppna ytterdörren eller titta på termometern.
Både Friedman och Phelps belönades med den svenska riksbankens nobelpris i ekonomi. När Phelps utnämndes förra året, kommenterade tidskriften Economist honom så här (2006-10-12):
"Men i mycket av sitt arbete hävdar han att arbetslöshet är nödvändigt för att underordna arbetare och se till att de är lojala mot företaget och plikttrogna på jobbet, till en lön som företaget har råd att betala".
Så alla ni som påverkas av en politik som är inspirerad av Friedmans och Phelps' idéer, var inte så säkra på att ni står inför en win-win-situation.
Källor (utöver länkarna):
Friedman, M., 1968. The role of monetary policy. The American Economic Review, 58: 1-17.
Hutchison, T. W., 1938. The significance and basic postulates of economic theory. Macmillan and Co., Ltd., London, 191 s.
Phelps, E. S., 1967. Phillips curves, expectations of inflation and optimal unemployment over time. Economica, 34: 254-281.
I dag har turen kommit till teorin om den "naturliga" arbetslösheten.
En period i mitten på 1900-talet trodde många ekonomer att det fanns ett samband mellan inflationstakt (hur snabbt priserna ökar) och arbetslöshet. Om den ena variabeln ökade, så minskade den andra, trodde de.
På den tiden gick det därför att argumentera för att bekämpa arbetslösheten genom att låta inflationen vara lite högre. Arbetslösheten var (och är) nämligen ett brott mot Artikel 23 i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Dessutom kunde hög arbetslöshet öka risken för att totalitära rörelser skulle stärka sina politiska positioner.
Men allt eftersom tiden gick kunde fler data på inflation och arbetslöshet insamlas och jämföras. Det visade sig att sambandet inte var särskilt imponerande, utan mest såg ut som en hagelsvärm.
Så vad kan man då göra istället? Man kan till exempel fundera fram en teori om hur det egentligen ligger till.
Det var precis vad ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman gjorde, med några månaders mellanrum (augusti 1967 och mars 1968). Men olyckligtvis begick båda två ett litet misstag när de formulerade sina teorier.
Tre årtionden tidigare (1938) hade nämligen ekonomen Terence Hutchison blivit besviken över hur dåligt hans kollegor hade kunnat handskas med Den Stora Börskraschen 1929 och den långa lågkonjunkturen som följde.
Han beslöt sig därför att skriva en bok för att utröna om det kunde vara den tidens ekonomiska teorier som bar en del av skulden.
Och fel i teorierna hittade han. Det främsta felet, skrev Hutchison, var att många av teorierna byggde på helt overkliga villkor, som "perfekt konkurrens", att "allt annat är lika" ("ceteris paribus"), eller att några variabler befinner sig i "jämvikt" med varandra.
Sådana villkor är orimliga, för eftersom ekonomin ständigt förändras, så är inga ekonomiska variabler i jämvikt med varandra. Allt annat är inte lika, och perfekt konkurrens finns inte.
Teorierna beskriver då bara "hypotetiska, förenklade samhällen" som "inte har någon direkt koppling till fakta, utan flödar bort från det sätt på vilket vi talar om fakta" (s. 40).
Med andra ord, påpekade Hutchison, så var teorierna inte "falsifierbara", utan "pseudo-vetenskapliga", alltså i strid med de vetenskapskriterier som Karl Popper hade formulerat några år tidigare.
Men i slutet på det glada 60-talet hade varken Milton Friedman eller Edmund Phelps tagit till sig av denna kritik. Den teori som de kom på gick ut på att inflationen och arbetslösheten hade ett kortsiktigt samband, men inget långsiktigt samband.
Milton Friedman presenterade sin version av teorin om den "naturliga" arbetslösheten så här (s. 8):
"Den 'naturliga arbetslösheten' är, med andra ord, den nivå som mals ut av Walrasianska system av generella jämviktsekvationer, givet att de innehåller de riktiga strukturella egenskaperna hos arbets- och varumarknaderna (...)"
Friedman presenterade alltså sin upptäckt som liggandes på en bädd av "pseudo-vetenskapliga" (icke falsierbara) ekvationer.
Phelps beskrev sin version som ett samspel mellan två variabler. Den ena är "den arbetslöshet vid vilken den verkliga inflationstakten är lika med den förväntade inflationstakten så att den förväntade inflationstakten förblir oförändrad". Den andra variabeln "mäter det (statiska) optimalvärdet [för arbetslöshet] på det konventionella sättet" (s. 255).
Att någon skulle lyckas observera dessa variabler i verkligheten är ungefär lika sannolikt som att lyckas få se Storsjöodjuret skaka tass med Loch Ness-monstret.
För den förväntade inflationstakten är föränderlig i en föränderlig ekonomi, och kan därför inte förbli oförändrad. Och någon statisk arbetslöshet finns inte heller.
Så varken Friedmans eller Phelps' version av teorin kan motbevisas, eller ens påverkas, av verkliga observationer. Därigenom kan teorierna inte heller spegla verkligheten.
För Phelps och hans vänner kan alltid försvara sin version av teorin mot besvärliga data genom att säga "oj då, vi måste visst ha felbedömt det statiska optimalvärdet, eller den oförändrade förväntade inflationstakten. Vi gör ett nytt försök".
Och Friedmans fans kan alltid försvara hans version av teorin mot obekväma data, genom att säga "men, det dröjer faktiskt ett tag till innan vi får se någon marknadsjämvikt att tala om".
("Obekväma" observationer som skulle kunna störa teorin om den "naturliga" arbetslösheten, om den nu vore falsifierbar, finns bland annat här och här).
Hur skulle man handskas med denna nypåfunna företeelse då? Phelps skrev (s. 256):
"Om det statiska tillståndet inte infinner sig omedelbart vid jämviktsarbetslösheten, på grund av att den inflationstakt som ursprungligen förväntades är för hög, så borde samhället acceptera under-sysselsättning för att driva ner den förväntade inflationstakten till den nödvändiga nivån och därigenom tillåta ett asymptotiskt närmande till det önskade statiska tillståndet" (min fetstil).
Och, på motsvarande sätt, "om den inflationstakt som ursprungligen förväntades är lägre än den ytterst tolererade inflationstakten, så är över-sysselsättning optimalt för att driva upp den förväntade inflationstakten" (s. 257; författarens kursivering).
(Det är kanske dags att nypa sig i kinden nu och påminna sig om att vi faktiskt diskuterar vilken nivå av arbetslöshet, alltså vilken nivå av brott mot mänskliga rättigheter, som vi förväntas vara villiga att acceptera.)
Milton Friedman underströk också att han inte menade att den "naturliga" arbetslösheten inte gick att förändra. Till stor del, menade han, var nivån istället skapad av människors politiska beslut och andra handlingar (s. 9):
"I USA gör, till exempel, lagliga minimilöner, Walsh-Healy- och Davis-Bacon-lagarna [som innehöll arbetsrättslagstiftning], och styrkan hos fackföreningarna, tillsammans, den naturliga arbetslösheten högre än den annars skulle vara".
Arbetslösheten skulle alltså, med andra ord, åtminstone delvis vara fackets och arbetsrättens fel.
Och trettio år efter att det skrevs, har Friedmans och Phelps' teori vunnit i popularitet bland nationalekonomer och politiker. Alla svenska nationalekonomistudenter får lära sig den.
Sveriges alliansregering antydde sin beredskap för att "acceptera under-sysselsättning" i den senaste finansplanen, genom att skriva att dagens sysselsättningsnivå på 80% är "hög" och att den inte förväntas stiga.
Några framstående svenska ekonomiprofessorer försvarade teorin i Aftonbladet för exakt ett år sedan:
"En del ekonomer menar att mindre generös arbetslöshetsersättning, lägre skatter och åtgärder som minskar fackets förhandlingsstyrka är de mest effektiva om man vill minska jämviktsarbetslösheten. Andra betonar vikten av en effektiv arbetsmarknadspolitik och samordnade löneförhandlingar. Så teorin om jämviktsarbetslöshet är i sig förenlig med många olika inställningar till vad som är den mest lämpliga ekonomiska politiken" (min fetstil).
Där framgår alltså vilken valfrihet som ryms inom Friedmans och Phelps' teori, och vilken valfrihet som inte ryms där.
Professorerna erkände också "att det är svårt att göra träffsäkra skattningar av hur hög jämviktsarbetslösheten är vid en viss tidpunkt. Olika metoder ger ofta olika resultat och det finns därför alltid en osäkerhet. Men det är inte konstigare än att det är svårt att göra väderprognoser. Ingen kan väl hävda att det därför skulle vara bättre att sluta med sådana prognoser".
Jämförelsen haltar, eftersom vädret, till skillnad från "jämviktsarbetslösheten", inte är särskilt metafysiskt, utan tvärtom, ganska enkelt att observera eller kvantifiera. Den som tvivlar kan prova med att öppna ytterdörren eller titta på termometern.
Både Friedman och Phelps belönades med den svenska riksbankens nobelpris i ekonomi. När Phelps utnämndes förra året, kommenterade tidskriften Economist honom så här (2006-10-12):
"Men i mycket av sitt arbete hävdar han att arbetslöshet är nödvändigt för att underordna arbetare och se till att de är lojala mot företaget och plikttrogna på jobbet, till en lön som företaget har råd att betala".
Så alla ni som påverkas av en politik som är inspirerad av Friedmans och Phelps' idéer, var inte så säkra på att ni står inför en win-win-situation.
Källor (utöver länkarna):
Friedman, M., 1968. The role of monetary policy. The American Economic Review, 58: 1-17.
Hutchison, T. W., 1938. The significance and basic postulates of economic theory. Macmillan and Co., Ltd., London, 191 s.
Phelps, E. S., 1967. Phillips curves, expectations of inflation and optimal unemployment over time. Economica, 34: 254-281.
den 11 december 2007
Argentinsk mirakelmedicin?
Argentina fick en ny president på måndagen. Cristina Fernandez de Kirchner efterträder sin make på ledarposten.
SvD (bara pappersversionen, tyvärr) kommenterar:
Detta är inte alls den sortens ekonomisk politik som våra dagstidningar och liberala tankesmedjor brukar förespråka.
Nyhetsbyrån Reuters berättar vidare:
Hur har det gått med Argentinas ekonomi sedan Nestor Kirchner kom till makten 2003 då?
Om vi letar BNP-tillväxt i Världsbankens databas och korrigerar för befolkningsökning (se denna bloggpost), så ser vi att Argentina snittade på 7,8% per år när det gäller tillväxt i BNP per capita 2003-2006. Det är betydligt högre än världsgenomsnittet på 2,4%.
Men när det gäller frågan i rubriken så skulle jag ändå svara nekande. Det finns andra länder, som Kina, Venezuela och Estland, som uppnår höga siffror med ganska annorlunda recept.
Ändå är Argentina under Kirchner ett intressant exempel på att det inte krävs beska, marknadsinriktade svältkurer för att ha en snabb ekonomisk utveckling.
Technorati Profile
SvD (bara pappersversionen, tyvärr) kommenterar:
"När Argentinas nya kvinnliga president tillträder är framtiden redan känd: pristak, budgetkontroll, exportstimulans och ökad statlig inblandning i ekonomin (...) Landet har hämtat sig snabbt från en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid och Nestor Kirchner har getts mycket av förtjänsten".
Detta är inte alls den sortens ekonomisk politik som våra dagstidningar och liberala tankesmedjor brukar förespråka.
Nyhetsbyrån Reuters berättar vidare:
"Fernandez väntas behålla sin makes vänsterpolitik med statlig inblandning i ekonomin. Under de senaste veckorna höjde Kirchner exportskatten på soja, vete och majsexport, och satte ett maxpris på mjölk, med syftet att hålla nere landets priser på mjöljprodukter. Fernandez väntas också upprätthålla statligt reglerade pristak på baslivsmedel och andra varor. (...) [Hon anser] att den politik med öppna marknader som föreskrevs av multilaterala utlånare ledde till Argentinas ekonomiska sammanbrott under sent 1990-tal".
Hur har det gått med Argentinas ekonomi sedan Nestor Kirchner kom till makten 2003 då?
Om vi letar BNP-tillväxt i Världsbankens databas och korrigerar för befolkningsökning (se denna bloggpost), så ser vi att Argentina snittade på 7,8% per år när det gäller tillväxt i BNP per capita 2003-2006. Det är betydligt högre än världsgenomsnittet på 2,4%.
Men när det gäller frågan i rubriken så skulle jag ändå svara nekande. Det finns andra länder, som Kina, Venezuela och Estland, som uppnår höga siffror med ganska annorlunda recept.
Ändå är Argentina under Kirchner ett intressant exempel på att det inte krävs beska, marknadsinriktade svältkurer för att ha en snabb ekonomisk utveckling.
Technorati Profile
den 10 december 2007
Komparativa fördelar
Detta inlägg handlar om frihandelsteorin om "komparativa fördelar", och varför den teorin inte säger någonting om verkligheten.
Teorin om "komparativa fördelar" är en liten nationalekonomisk räkneövning som ger en sensmoral av att alla alltid tjänar på att handla varor och tjänster med varandra, och att alla gör bäst i att producera de varor och tjänster som de, relativt sett, är bäst på.
Den används ofta som argument i frihandelsdebatten. 1800-talsekonomen David Ricardo är den som brukar få äran för att ha presenterat teorin.
Räkneövningen kan se ut så här:
Vi har två länder, som kan producera två olika varor. Vi kallar länderna Nordland och Sydland. Vi säger att varorna är elektronikvaror och kläder.
Nordland kan producera 20 ton elektronikvaror per år, eller 80 ton kläder per år.
Sydland kan producera 10 ton elektronikvaror per år, eller 60 ton kläder per år.
Om båda länderna använder halva arbetskraften till varje varuslag, så producerar Nordland 10 ton elektronik och 40 ton kläder, medan Sydland producerar 5 ton elektronik och 30 ton kläder. Räknat på ett år. Utan handel mellan länderna.
Men om båda länderna istället skulle ägna sig åt handel med varandra så skulle 80% av Nordlands arbetare kunna producera 16 ton elektronik, medan 20% av Nordlands arbetare skulle producera 16 ton kläder.
I Sydland skulle alla arbetare ägna sig åt att tillverka kläder, och skulle då producera 60 ton kläder.
Om Sydland skulle sälja 30 ton kläder till Nordland och få 6 ton elektronik tillbaka, så skulle båda tjäna på affären.
Nordland skulle då ha lika mycket elektronik som utan handel, 10 ton per år, men hela 46 ton kläder per år (16 ton egenproducerade plus 30 ton importerade).
Sydland skulle ha lika mycket kläder som utan handel, 30 ton, men 6 ton importerad elektronik.
Nordland tjänar alltså 6 ton kläder på handeln, medan Sydland tjänar 1 ton elektronik. Jämfört med att inte handla.
Varorna och siffrorna är utbytbara. Så länge som det relativa priset på varorna skiljer sig åt i länderna, så blir kontentan att båda tjänar på handel och på att koncentrera sig på det som man relativt sett är bäst på.
Hur förhåller sig den här teorin till verkligheten, då? Har den förmågan att spegla några verkliga observationer?
Tankesmedjan SNS' välfärdsrapport härom veckan slog exempelvis fast att "Det finns inget entydigt empiriskt stöd för att export i sig påverkar produktiviteten positivt".
Sen har vi det faktum att den globala tillväxten inte har ökat under det som ofta kallas för "globaliseringseran", jämfört med perioden innan.
Som ett tredje exempel kan vi ta den brittisk-koreanske ekonomen Ha-Joon Chang, som i böcker och artiklar har visat att länder som Storbritannien, USA, Japan och Sydkorea skyddade sina viktigaste industrier med handelshinder, ända tills de lyckades ta sig upp till toppen när det gäller världens rikaste länder. Först därefter lättade ländernas regeringar på handelshindren.
Slutligen två hypotetiska exempel: Vi byter ut länderna och varorna i räkneexemplet mot Colombia, Afghanistan, crack och heroin. Räkneexemplet skulle visa att Colombia och Afghanistan båda skulle tjäna på ökad droghandel med varandra. Men samtidigt skulle kanske de sociala kostnaderna för ökat drogmissbruk skjuta i höjden.
Eller så byter vi igen, mot Indien, Pakistan och olika typer av massförstörelsevapen. Räkneexemplet skulle visa att länderna skulle tjäna på ökad vapenhandel. Men länderna ligger fortfarande formellt i krig med varandra och effekterna av ökad handel med massförstörelsevapen skulle kunna bli förödande om kriget blossade upp på nytt.
Vad är vitsen med dessa exempel? Jo, jag tog upp dem för att illustrera följande fråga:
Verkliga eller hypotetiska fall som skulle kunna tyda på att alla länder inte alltid tjänar på ökad handel, utan rentav skulle kunna tjäna på handelshinder, har sådana observationer någon möjlighet alls att påverka teorin om komparativa fördelar?
Uppenbarligen inte, eftersom räkneövningen alltid visar att alla tjänar på handel, ingen förlorar, oavsett hur den riktiga världen ser ut.
Teorin är alltså skild från verkligheten och saknar egenskapen att kunna säga något nytt om hur verkligheten ser ut.
(Överkurs: teorin uppfyller inte Poppers falsifierbarhetskriterium).
Därmed inte sagt att teorin är värdelös. Den utgör ju ett ganska småtrevligt räkneexempel. Men den har inget som helst vetenskapligt innehåll.
Så den som vill argumentera för ökad gränsöverskridande handel, gör nog bäst i att leta upp bättre argument, än teorin om komparativa fördelar.
(Jag har tidigare skrivit om detta här).
Teorin om "komparativa fördelar" är en liten nationalekonomisk räkneövning som ger en sensmoral av att alla alltid tjänar på att handla varor och tjänster med varandra, och att alla gör bäst i att producera de varor och tjänster som de, relativt sett, är bäst på.
Den används ofta som argument i frihandelsdebatten. 1800-talsekonomen David Ricardo är den som brukar få äran för att ha presenterat teorin.
Räkneövningen kan se ut så här:
Vi har två länder, som kan producera två olika varor. Vi kallar länderna Nordland och Sydland. Vi säger att varorna är elektronikvaror och kläder.
Nordland kan producera 20 ton elektronikvaror per år, eller 80 ton kläder per år.
Sydland kan producera 10 ton elektronikvaror per år, eller 60 ton kläder per år.
Om båda länderna använder halva arbetskraften till varje varuslag, så producerar Nordland 10 ton elektronik och 40 ton kläder, medan Sydland producerar 5 ton elektronik och 30 ton kläder. Räknat på ett år. Utan handel mellan länderna.
Men om båda länderna istället skulle ägna sig åt handel med varandra så skulle 80% av Nordlands arbetare kunna producera 16 ton elektronik, medan 20% av Nordlands arbetare skulle producera 16 ton kläder.
I Sydland skulle alla arbetare ägna sig åt att tillverka kläder, och skulle då producera 60 ton kläder.
Om Sydland skulle sälja 30 ton kläder till Nordland och få 6 ton elektronik tillbaka, så skulle båda tjäna på affären.
Nordland skulle då ha lika mycket elektronik som utan handel, 10 ton per år, men hela 46 ton kläder per år (16 ton egenproducerade plus 30 ton importerade).
Sydland skulle ha lika mycket kläder som utan handel, 30 ton, men 6 ton importerad elektronik.
Nordland tjänar alltså 6 ton kläder på handeln, medan Sydland tjänar 1 ton elektronik. Jämfört med att inte handla.
Varorna och siffrorna är utbytbara. Så länge som det relativa priset på varorna skiljer sig åt i länderna, så blir kontentan att båda tjänar på handel och på att koncentrera sig på det som man relativt sett är bäst på.
Hur förhåller sig den här teorin till verkligheten, då? Har den förmågan att spegla några verkliga observationer?
Tankesmedjan SNS' välfärdsrapport härom veckan slog exempelvis fast att "Det finns inget entydigt empiriskt stöd för att export i sig påverkar produktiviteten positivt".
Sen har vi det faktum att den globala tillväxten inte har ökat under det som ofta kallas för "globaliseringseran", jämfört med perioden innan.
Som ett tredje exempel kan vi ta den brittisk-koreanske ekonomen Ha-Joon Chang, som i böcker och artiklar har visat att länder som Storbritannien, USA, Japan och Sydkorea skyddade sina viktigaste industrier med handelshinder, ända tills de lyckades ta sig upp till toppen när det gäller världens rikaste länder. Först därefter lättade ländernas regeringar på handelshindren.
Slutligen två hypotetiska exempel: Vi byter ut länderna och varorna i räkneexemplet mot Colombia, Afghanistan, crack och heroin. Räkneexemplet skulle visa att Colombia och Afghanistan båda skulle tjäna på ökad droghandel med varandra. Men samtidigt skulle kanske de sociala kostnaderna för ökat drogmissbruk skjuta i höjden.
Eller så byter vi igen, mot Indien, Pakistan och olika typer av massförstörelsevapen. Räkneexemplet skulle visa att länderna skulle tjäna på ökad vapenhandel. Men länderna ligger fortfarande formellt i krig med varandra och effekterna av ökad handel med massförstörelsevapen skulle kunna bli förödande om kriget blossade upp på nytt.
Vad är vitsen med dessa exempel? Jo, jag tog upp dem för att illustrera följande fråga:
Verkliga eller hypotetiska fall som skulle kunna tyda på att alla länder inte alltid tjänar på ökad handel, utan rentav skulle kunna tjäna på handelshinder, har sådana observationer någon möjlighet alls att påverka teorin om komparativa fördelar?
Uppenbarligen inte, eftersom räkneövningen alltid visar att alla tjänar på handel, ingen förlorar, oavsett hur den riktiga världen ser ut.
Teorin är alltså skild från verkligheten och saknar egenskapen att kunna säga något nytt om hur verkligheten ser ut.
(Överkurs: teorin uppfyller inte Poppers falsifierbarhetskriterium).
Därmed inte sagt att teorin är värdelös. Den utgör ju ett ganska småtrevligt räkneexempel. Men den har inget som helst vetenskapligt innehåll.
Så den som vill argumentera för ökad gränsöverskridande handel, gör nog bäst i att leta upp bättre argument, än teorin om komparativa fördelar.
(Jag har tidigare skrivit om detta här).
den 4 december 2007
"Skuldkrisen" på 1990-talet
Jag pratade med en bekant igår om Sverige på 1990-talet. Den bekanta personen sade att det fanns en "skuldkris" på den tiden, samt att Göran Persson och de andra sossarna "räddade" oss från den genom att "sanera" de offentliga finanserna.
Trodde att det var allmänt känt att det där bara var nonsens, men det var alltså inte så välkänt som jag trodde. Så jag beslöt att leta fram siffrorna och presenterar dem här nu.
Om man är skuldsatt eller inte beror på hur mycket finansiella skulder man har jämfört med finansiella tillgångar. Skulder minus tillgångar kallas "nettoskuld". Tillgångar minus skulder kallas "nettotillgångar".
På Statistiska Centralbyråns hemsida kan man ladda ner den "finansiella nettoskulden" hos staten, hos kommunerna, och hos den samlade offentliga sektorn, från 1995 och framåt.
(Om du ska ladda ner, var noga med att välja "ställningsvärden" = skulder/tillgångar, inte "transaktioner" = penningflöden)
Här är siffrorna uppritade i en graf:
Och mycket riktigt har staten en nettoskuld och har haft det ända sedan 1995, även om nettoskulden har minskat. Men samtidigt förvaltar staten socialförsäkringarna, som länge har haft stora finansiella tillgångar.
Sammantaget har alltså den offentliga sektorns (kommunernas andel är små i sammanhanget) finanser gått från 500 miljarder i nettoskuld till ungefär lika mycket i nettotillgångar. Den offentliga sektorns finanser är alltså bra nu, vilket även tidningarna skriver titt som tätt.
Men vad betyder 500 miljarder i mitten av 1990-talet i det här sammanhanget? Var det mycket eller lite? Vi jämför med några andra länder.
Jag har hämtat data från OECD:s senaste Economic Outlook (2007, nr 1). Tyvärr går den inte att ladda ner gratis för alla, men den som är intresserad och inte lyckas få ner den via den här länken kanske kan be det lokala biblioteket beställa den.
Vi ser här nedanför att Sveriges offentliga sektors nettoskuld var 27% av BNP under extremåret 1996. Det är högre än vad Finlands och (det stenrika) Norges skulder var.
Men samtidigt lägre än i bland annat Danmark, Storbritannien, USA och det samlade Euro-området.
Faktum är att Sveriges offentliga finansiella nettoskuld var lägre år 1996 än vad den någon gång har varit 1989-2006 i Belgien, Italien, Grekland, USA, Österrike eller Nederländerna.
Och vem har hört talas om att några av dessa länder balanserar på ruinens brant?
(USA:s offentliga nettoskuld låg exempelvis på 43 procent av BNP förra året, vilket betyder att landet får betala någon eller några procent av BNP i ränta varje år.
Räntan hamnar alltså i samma storleksordning som landets krigsutgifter i Irak, drygt 3 procent av BNP och en sjättedel av regeringens budget enligt dessa siffror från CNN, vilka ju få personer verkar bry sig om).
Alltså, det verkar finnas många länder vars regeringar tycker att det är värt besväret att betala någon eller några procent av BNP i ränta, för att ha råd med skattesänkningar, eller ökade offentliga utgifter för att investera i något som verkar lockande.
Så sett i ett internationellt sammanhang var den svenska "skuldkrisen" på 1990-talet knappast särskilt alarmerande.
Att regeringarna Bildt och Persson skar ner i offentlig välfärd, privatiserade företag, avreglerade marknader och ökade klyftorna mellan rika och fattiga var alltså inte någon "nödvändighet" till följd av skuldbördan.
Utan ett politiskt ställningstagande, precis som alla andra politiska ställningstaganden.
(läs denna tidigare post om skuldmyten)
(tidningen ETC har skrivit mycket mer än jag om skuldmyten)
Trodde att det var allmänt känt att det där bara var nonsens, men det var alltså inte så välkänt som jag trodde. Så jag beslöt att leta fram siffrorna och presenterar dem här nu.
Om man är skuldsatt eller inte beror på hur mycket finansiella skulder man har jämfört med finansiella tillgångar. Skulder minus tillgångar kallas "nettoskuld". Tillgångar minus skulder kallas "nettotillgångar".
På Statistiska Centralbyråns hemsida kan man ladda ner den "finansiella nettoskulden" hos staten, hos kommunerna, och hos den samlade offentliga sektorn, från 1995 och framåt.
(Om du ska ladda ner, var noga med att välja "ställningsvärden" = skulder/tillgångar, inte "transaktioner" = penningflöden)
Här är siffrorna uppritade i en graf:
Och mycket riktigt har staten en nettoskuld och har haft det ända sedan 1995, även om nettoskulden har minskat. Men samtidigt förvaltar staten socialförsäkringarna, som länge har haft stora finansiella tillgångar.
Sammantaget har alltså den offentliga sektorns (kommunernas andel är små i sammanhanget) finanser gått från 500 miljarder i nettoskuld till ungefär lika mycket i nettotillgångar. Den offentliga sektorns finanser är alltså bra nu, vilket även tidningarna skriver titt som tätt.
Men vad betyder 500 miljarder i mitten av 1990-talet i det här sammanhanget? Var det mycket eller lite? Vi jämför med några andra länder.
Jag har hämtat data från OECD:s senaste Economic Outlook (2007, nr 1). Tyvärr går den inte att ladda ner gratis för alla, men den som är intresserad och inte lyckas få ner den via den här länken kanske kan be det lokala biblioteket beställa den.
Vi ser här nedanför att Sveriges offentliga sektors nettoskuld var 27% av BNP under extremåret 1996. Det är högre än vad Finlands och (det stenrika) Norges skulder var.
Men samtidigt lägre än i bland annat Danmark, Storbritannien, USA och det samlade Euro-området.
Faktum är att Sveriges offentliga finansiella nettoskuld var lägre år 1996 än vad den någon gång har varit 1989-2006 i Belgien, Italien, Grekland, USA, Österrike eller Nederländerna.
Och vem har hört talas om att några av dessa länder balanserar på ruinens brant?
(USA:s offentliga nettoskuld låg exempelvis på 43 procent av BNP förra året, vilket betyder att landet får betala någon eller några procent av BNP i ränta varje år.
Räntan hamnar alltså i samma storleksordning som landets krigsutgifter i Irak, drygt 3 procent av BNP och en sjättedel av regeringens budget enligt dessa siffror från CNN, vilka ju få personer verkar bry sig om).
Alltså, det verkar finnas många länder vars regeringar tycker att det är värt besväret att betala någon eller några procent av BNP i ränta, för att ha råd med skattesänkningar, eller ökade offentliga utgifter för att investera i något som verkar lockande.
Så sett i ett internationellt sammanhang var den svenska "skuldkrisen" på 1990-talet knappast särskilt alarmerande.
Att regeringarna Bildt och Persson skar ner i offentlig välfärd, privatiserade företag, avreglerade marknader och ökade klyftorna mellan rika och fattiga var alltså inte någon "nödvändighet" till följd av skuldbördan.
Utan ett politiskt ställningstagande, precis som alla andra politiska ställningstaganden.
(läs denna tidigare post om skuldmyten)
(tidningen ETC har skrivit mycket mer än jag om skuldmyten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
