Nationalekonomer argumenterar för ökade klyftor

Fyra nationalekonomer publicerade härom veckan en uppmärksammad rapport som antydde att klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige måste öka. Detta för att klara av trycket från globaliseringen.

Rapporten publicerades av tankesmedjan SNS. Vänsterdebattören Göran Greider kommenterade den i Svenska Dagbladet (20/11):

- En bra rapport förutom slutsatserna.

Jag har också läst den, men är inte lika imponerad.

Författarna slår bland annat fast i den drygt 31 000 ord långa rapporten att (s. 5):

"De fördelningspolitiska målen blir också svårare att uppfylla genom att globaliseringen bidrar till ökad inkomstspridning".

Alltså: inkomstklyftorna mellan fattiga och rika är dömda att öka. Eftersom den allt mer liberaliserade världsmarknaden kräver det - alla andra alternativ är svåruppnåeliga.

Resonemanget kretsar i rapporten, som det ofta gör i ekonomiska sammanhang, om tillväxten. Alltså, hur snabbt ekonomin växer. I meningen att Sverige "halkar efter" i den globala utvecklingen om Sveriges tillväxt blir lägre.

Det finns mycket kritiskt att säga om tillväxten som mått på välståndsökning. Men jag håller mig ändå till tillväxten just här, för enkelhetens skull.

För att citatet här ovanför ska kunna vara relevant utifrån ett tillväxtperspektiv måste man till att börja med svara på följande två frågor:

1) Har världen generellt sett tjänat på den liberaliserade världsmarknaden hittills?

2) Har världen generellt sett tjänat på klyftorna hittills?

Om vi börjar med fråga 1) så har jag tidigare skrivit och visat att den marknadsliberala "globaliseringseran" inte har inneburit någon högre global tillväxt än perioden innan, oavsett om man drar gränsen för när "globaliseringseran" började vid 1974, 1980, 1985 eller 1990 (se nedanstående graf).



Det var förstås inte jag som upptäckte detta, utan det är ett välkänt faktum i facklitteraturen (länk 1, 2, 3, 4).

De SNS-anknutna forskarna skriver också (s. 24):

"Det finns inget entydigt empiriskt stöd för att export i sig påverkar produktiviteten positivt".

När då detta är konstaterat så framstår den övriga analysen i rapporten när det gäller liberaliseringens eventuella effekter på produktivitet och tillväxt, som ganska överflödig.

Nu till fråga 2) (om klyftor är bra för tillväxten eller inte).

Eftersom det vid första anblicken verkar som om sju av tio svenskar förlorar på inkomstklyftorna i Sverige, krävs det ganska tunga argument för att kunna övertyga någon om motsatsen.

Författarna försöker, genom att presentera en graf (2.1, sid 11) över jämlikhet i inkomster (mätt som 100-Gini i procent) i några industriländer plottat mot BNP per person 2006. Källan är FN-organet UNDP:s databas (länk).

Jag har hämtat data från samma databas och de ser ut så här:




Författarna kommenterar:

"Det ligger därför nära till hands att tolka figuren i termer av att den senare gruppen [de mer jämlika länderna] har accepterat en något lägre genomsnittlig inkomst för att åstadkomma en mer jämlik inkomstfördelning. En sådan tolkning innebär att dessa länder skulle kunna ha lika hög genomsnittlig inkomst som USA, om man var villig att acceptera större inkomstskillnader i samhället" (s. 12).

Och visst har USA hög BNP per person och ganska skevt fördelade inkomster. Men jag har ändå några invändningar här.

För det första. Varför använder de bara grafen till att försöka tolka enskilda datapunkter i den? Varför har de inte gjort någon statistisk analys av ALLA datapunkter i den?

När jag försöker, hittar jag INGET statistiskt signifikant samband mellan jämlikhet och BNP per person (men det icke signifikanta sambandet är faktiskt positivt).

Alltså, mer jämlika industriländer är inte fattigare än de industriländer som är mindre jämlika.

Som motexempel till SNS-ekonomernas kommentar, så är Spanien, Portugal, Grekland och Nya Zeeland dels fattigare, dels har de skevare inkomstfördelning än Sverige och de andra nordiska länderna.

För det andra. Om man plockar in resten av världens länder, så ser vi ett svagt, men signifikant positivt samband mellan jämlikhet och BNP per person.

Alltså, bland världens länder i jämförelsen så är de rika i regel relativt jämlika, medan de fattiga länderna i regel är ganska ojämlika. Se nedan.



(Överkurs: p<0,001 oavsett om det gäller rådata, eller Box-Cox-transformerade eller rangordnade data)

(En kommentar och en stilla fråga i parentes: De länder som har ungefär lika ojämlika inkomster som Sverige och Norge heter Danmark, Japan, Tjeckien, Slovakien, Bosnien&Herzegovina, Uzbekistan, Ungern och Finland.

De länder som har ungefär lika ojämlika inkomster som USA heter Trinidad&Tobago, Guinea, Georgien, Kambodja, Turkmenistan, Ghana och Senegal.

De länder som är allra mest ojämlika heter Namibia, Lesotho, Botswana, Sierra Leone, Centralafrikanska Republiken, Swaziland, Bolivia och Haiti. Är det alltså dit som SNS menar att Sverige borde sikta?)

För det tredje. Det KAN inte komma som en nyhet för rapportförfattarna att det finns en massa vetenskapliga studier över sambandet mellan klyftor och tillväxt. Dessa studier är ganska lätta att hitta.

De SNS-anknutna forskarna kommenterar inte EN ENDA av studierna. Många av studierna drar slutsatsen att jämlikhet ökar tillväxten och att ojämlikhet bromsar tillväxten. Andra studier drar annorlunda slutsatser.

Världsbanken, som inte direkt brukar anklagas för att vara vänstervriden, tar upp några av studierna och sammanfattar dagens läge på forskningsfronten på sin hemsida:

"Precis som i den teoretiska litteraturen, är de empiriska resultaten inte entydiga när det gäller förekomsten av ett orsakssamband mellan [inkomst-]klyftor och tillväxt (...) Det finns emellertid en del bevis för att ojämlikhet i tillgångar (assets) - mer än ojämlikhet i inkomst - kan undergräva tillväxten och effektiviteten hos åtgärder som är menade att bekämpa fattigdom (pro-poor policies)". (min fetstil)

Om SNS-rapportens författare skulle ha varit lite mer ambitiösa kunde de alltså ha gjort följande:

- Tydligare lyft fram att det inte finns något entydigt empiriskt stöd för att ökade inkomstklyftor eller en liberaliserad världsekonomi har gynnat tillväxten.

- Skrivit att detta betyder att länder som vill ha hög tillväxt istället lika gärna kan satsa på en jämlik fördelning av inkomsterna och reglerade ekonomier.

- Upplyst läsarna om att det finns studier som visar att jämlikt ägande av tillgångar är bra för tillväxten, men varnat för att orsakssambanden kring tillväxt fortfarande är dåligt kartlagda.

- Gett exempel på hur länder som Sverige rent praktiskt kan göra för att verka för ett mer jämlikt ägande av tillgångarna.

Andra bloggar om rapporten:

Nyliberal is Good, The Badlands Hyena, Dr Vlachos medicin, Svensson, Sanna Rayman, Kultur&Politik, Claes Krantz, Reflexions of Red, Johanna Graf, HR Society, Danne Nordling, Björn Wadström, Knapsu, Under den svarta natthimlen, Käringen mot strömmen, .

Socialiserad eller privatiserad sjukvård

I både Västeuropa, Kanada och USA går debatten varm om vilket sjukvårdssystem som är bäst, USA:s eller Kanadas och Västeuropas.

I Västeuropa och Kanada står den skattefinansierade offentliga sektorn i huvudsak för sjukvårdskostnaderna, medan i USA täcks en stor del av privata försäkringar.

Ni som har sett Michael Moores film Sicko kanske reagerade på nyheten att det ska öppnas ett ny privat cancerklinik i uppländska Knivsta. Svenska Dagbladet skriver:

"I första hand är den avsedd för patienter med stora och snabbväxande tumörer i farligt läge, nära strategiska organ i kroppen.

Än så länge har företaget dock inga avtal med landstingen utan samverkar istället med de privata sjukförsäkringsbolagen.

För en patient som söker privat utan försäkringar kommer en behandlingsomgång på Ray Clinic att kosta mellan 50 000 och 150 000 kronor".

Över huvud taget blir det allt mer populärt att köpa sig förbi köerna med privata sjukvårdsförsäkringar, rapporterar Sveriges Radio Jönköping.

I USA handlar debatten om hur effektiv vården för prostatacancerpatienter är.

Republikanska presidentkandidaten Rudy Giuliani har opererats för sjukdomen, och menar att hans chanser att överleva var större i USA än i det "socialiserade" Storbritannien.

Nationalekonomen och läroboksförfattaren Paul Krugman har granskat överlevnadsstatistiken för prostatapatienter i de två länderna och skriver i New York Times (länk via Beat the Press) att

"skillnaden visar sig bara vara en statistisk illusion. Detaljerna är tekniska, men slutsatsen är att en mans risker att dö i prostatacancer är ungefär samma i Storbritannien som i USA".

Ett annat sätt att se på det är att USA:s sjukvårdssystem är mycket dyrare än Västeuropas, men USA har ändå ingen bättre generell hälsostatistik.

Michael Moores film visade att försäkringsbolag, läkemedelsbolag och privata vårdbolag lägger beslag på betydliga summor för vården i USA, samt att många människor faller utanför skyddsnäten.

Här nedanför syns statistik från OECD:s databas.

Om vi kollar i diagrammet nedan så ser vi att USA ligger bland de sämsta länderna när det gäller förväntad livslängd, jämfört med Västeuropa och Kanada.

Samtidigt är sjukvårdskostnaderna dubbelt så höga som de flesta andra länder i jämförelsen - 23 procent högre än tvåan Luxemburg och tre gånger så höga som i Portugal, som har ungefär samma förväntade livslängd som USA.

I nästa diagram ser vi sjukvårdskostnader plottade mot spädbarnsdödlighet.

På Island dör 2,4 promille av barnen vid födseln, jämfört med 3-5,3 promille i övriga Västeuropa och Kanada. I USA dör hela 6,9 promille, mer än dubbelt så stor andel som i Sverige.

Sensmoralen? Det verkar vara betydligt billigare och ge bättre effekt att finansiera en upprustning av den svenska sjukvården med skattepengar, än att låta dem som har råd köpa privata försäkringar.

Rikemansförening vill öka klyftorna

En ny rapport från Skattebetalarnas förening heter ”Öka inkomstspridningen”.

Där argumenterar föreningen för att skillnaderna i inkomst mellan rika och fattiga borde öka, skriver Realtid.se.

Det första som slår mig är att namnet på föreningen är lite missvisande. Eftersom i stort sett alla (skulle gissa fler än 99% av befolkningen i det land där föreningen verkar) betalar någon sorts skatt, på inkomst, på hyran, moms på tablettaskar eller något liknande.

Då skulle föreningen med andra ord kunna heta "i-stort-sett-allas förening". Men om de skulle heta så, så skulle de ju inte släppa den där rapporten.

För, som vi alla vet, så är det bara tre tiondelar av svenskarna (de allra rikaste) som gynnas av inkomstklyftorna.

(Eftersom de tre rikaste tiondelarna får mer än hälften av de samlade inkomsterna. I denna SCB-tabell finns data över inkomstfördelningen 2005).

Sju tiondelar förlorar, däribland jag själv.

Så jag kanske skulle ha gått med i föreningen om den skulle ha krävt - sänkta skatter - men bara för de fattigaste.

Men så lyder inte kravet - alltså måste det handla om en rikemansförening, och en sådan vill jag helst inte tillhöra.

"Men", invänder kanske vän av marknadsmässig ordning, "om klyftorna ökar så ökar ju tillväxten. Och då får alla det bättre, åtminstone på lång sikt".

Nä-häej, svarar jag i så fall. Det där påstår inte ens Skattebetalarnas förening. Heder åt den för det. Från artikeln:

Realtid.se: "Hur vet ni att ett lands invånare anstränger sig mer om inkomstskillnaderna ökar?"

Skattebetalarnas förening: "Det kan man ju inte veta i förväg. Men det är ju ganska uppenbart att om man ska starta en lång utbildning eller startar ett företag så spelar det roll om man får bra avkastning för det".

Realtid.se: "Hur vet ni det"?

Skattebetalarnas förening: "Ja, det är svårt att bevisa. Det är därför man har den här diskussionen".

Vad säger då den ekonomiska forskningen om det hela?

Denna artikel hittade exempelvis ett svagt (R=-0,445) men signifikant och negativt samband mellan inkomstklyftor och tillväxt. Med andra ord, där klyftorna var stora, där var tillväxten låg.

Men andra studier har visat andra resultat. Fortfarande är det så att kunskapen om tillväxtens orsaker är så dålig att den inte ens går att mäta.

Så, som Skattebetalarnas förening säger: om klyftorna ger en snabbare ekonomisk utveckling eller inte är en fråga om tro och tyckande.

Jag tycker att klyftorna mellan rika och fattiga borde vara mycket mindre än idag. Vad tycker du?

Skattefusk mycket dyrare än bidragsfusk

Försäkringskassans direktör bedömer att bidragsfusket bara kostar en fjärdedel av vad skattefusket gör, skriver DN.

Apropå skandalerna om alla skattefuskande ministrar.

Att regeringen jagar bidragsfuskarna i en sanslöst mycket större omfattning än de jagar skattefuskare har alltså inga samhällsekonomiska orsaker.

(Andra bloggar om DN-artikeln)

Världsbanken om Afrika kontra Latinamerika

Ekot rapporterar i dag att Världsbanken försöker lyfta fram det marknadsanpassande Afrika som förebild framför det vänstersvängande Latinamerika:

"I afrikanska länder har det gjorts större ekonomiska framsteg än i till exempel Latinamerika under de senaste tre åren. Ekonomierna skulle kunna växa ännu mer, men för det behövs fler reformer, är beskedet från Världsbanken".

"Reformer" är, för den som är ovan vid kodspråk, liberalska för "bland annat mer marknadsanpassning, som privatiseringar, avregleringar av marknader, nedskärningar i offentlig sektor och borttagningar av handelshinder". Vidare från artikeln:

"Afrika söder om Sahara har en genomsnittlig tillväxt på omkring fem procent. I flera länder har den varit fem till åtta procent. Det är mer än i Latinamerika under de senaste tre åren".

Varför denna känga? Jo, Världsbanken är förmodligen ganska sur över att ha blivit utsparkad från flera latinamerikanska länder, som nu även försöker etablera ett alternativ, Banco del Sur, Sydbanken. En bank som inte springer de rika ländernas regeringars och storföretags ärenden, utan lånar ut pengar till de latinamerikanska staterna utan någon ideologisk eller imperialistisk agenda.

Siffrorna från Ekots artikel förtjänar en särskild granskning.

Om vi går till Världsbankens egen databas, så ser vi att BNP-tillväxten (GDP growth på engelska) i Afrika söder om Sahara var 5,5% år 2004; 5,7% år 2005 och 5,6% år 2006. Alltså ungefär 5,6% per år i snitt, lite högre än Ekots siffra.

Men tittar vi på befolkningsökningen, så var den 2,4% år 2004; 2,3% år 2005 och lika stor år 2006.

Att säga att den gemensamma kakan har vuxit med över 5% per år är lite missvisande, eftersom det samtidigt har blivit fler människor om att baka kakan - och fler som ska äta av den.

Om vi räknar ut tillväxten i BNP per person blir det istället 3,1% år 2004; 3,3% år 2005 och 3,2% år 2006. Så mycket har genomsnittsekonomin för varje person ökat i Afrika söder om Sahara.

Latinamerika då? Jo, mycket riktigt var BNP-tillväxten lägre under de tre åren jämfört med södra Afrika, "bara" 5,4 procent jämfört med 5,6%. Men befolkningen har bara ökat med 1,3% per år.

Så ökningen i BNP per person har i snitt varit 4,1% per år under treårsperioden, att jämföra med 3,2 procent i södra Afrika.

Alltså: korrigerat för befolkningsökningen så har de latinamerikanska ekonomierna vuxit snabbare än ekonomierna i södra Afrika. Enligt Världsbankens egen databas.

Så de siffror som Världsbanken väljer att basunera ut säger egentligen bara att befolkningsökningen har varit större i Afrika söder om Sahara, än i Latinamerika.

Det skulle ha varit betydligt mer ärligt att även redovisa och jämföra ökningen i BNP per person inför journalisterna.

Och varför måste jag göra Ekots ekonomijournalisters jobb på min fritid, nämligen att källgranska uppgifterna från en institution med en sådan välkänd och brett kritiserad ideologisk dagordning?

Som en parentes kan vi ju titta på Världsbankens statistik för liberalernas hat-land nummer ett på den latinamerikanska kontinenten, nämligen Venezuela.

Under samma treårsperiod var årssiffrorna för BNP-tillväxten i snitt 13,0%, befolkningsökningen i snitt 1,7% och tillväxten i BNP per person 11,1%. När det gäller Venezuela kan vi verkligen snacka ovanligt höga tillväxtsiffror.

När kan vi förvänta oss att Ekots ekonomijournalister ska rapportera om detta?

(Läs mer om varför känslorna går så heta om Venezuela hos BiologyAndPolitics, Zaidas Tankar, HandsOffVenezuela.

Knuff.se om Världsbanken)