Trodde att det var allmänt känt att det där bara var nonsens, men det var alltså inte så välkänt som jag trodde. Så jag beslöt att leta fram siffrorna och presenterar dem här nu.
Om man är skuldsatt eller inte beror på hur mycket finansiella skulder man har jämfört med finansiella tillgångar. Skulder minus tillgångar kallas "nettoskuld". Tillgångar minus skulder kallas "nettotillgångar".
På Statistiska Centralbyråns hemsida kan man ladda ner den "finansiella nettoskulden" hos staten, hos kommunerna, och hos den samlade offentliga sektorn, från 1995 och framåt.
(Om du ska ladda ner, var noga med att välja "ställningsvärden" = skulder/tillgångar, inte "transaktioner" = penningflöden)
Här är siffrorna uppritade i en graf:
Och mycket riktigt har staten en nettoskuld och har haft det ända sedan 1995, även om nettoskulden har minskat. Men samtidigt förvaltar staten socialförsäkringarna, som länge har haft stora finansiella tillgångar.
Sammantaget har alltså den offentliga sektorns (kommunernas andel är små i sammanhanget) finanser gått från 500 miljarder i nettoskuld till ungefär lika mycket i nettotillgångar. Den offentliga sektorns finanser är alltså bra nu, vilket även tidningarna skriver titt som tätt.
Men vad betyder 500 miljarder i mitten av 1990-talet i det här sammanhanget? Var det mycket eller lite? Vi jämför med några andra länder.
Jag har hämtat data från OECD:s senaste Economic Outlook (2007, nr 1). Tyvärr går den inte att ladda ner gratis för alla, men den som är intresserad och inte lyckas få ner den via den här länken kanske kan be det lokala biblioteket beställa den.
Vi ser här nedanför att Sveriges offentliga sektors nettoskuld var 27% av BNP under extremåret 1996. Det är högre än vad Finlands och (det stenrika) Norges skulder var.
Men samtidigt lägre än i bland annat Danmark, Storbritannien, USA och det samlade Euro-området.
Faktum är att Sveriges offentliga finansiella nettoskuld var lägre år 1996 än vad den någon gång har varit 1989-2006 i Belgien, Italien, Grekland, USA, Österrike eller Nederländerna.
Och vem har hört talas om att några av dessa länder balanserar på ruinens brant?
(USA:s offentliga nettoskuld låg exempelvis på 43 procent av BNP förra året, vilket betyder att landet får betala någon eller några procent av BNP i ränta varje år.
Räntan hamnar alltså i samma storleksordning som landets krigsutgifter i Irak, drygt 3 procent av BNP och en sjättedel av regeringens budget enligt dessa siffror från CNN, vilka ju få personer verkar bry sig om).
Alltså, det verkar finnas många länder vars regeringar tycker att det är värt besväret att betala någon eller några procent av BNP i ränta, för att ha råd med skattesänkningar, eller ökade offentliga utgifter för att investera i något som verkar lockande.
Så sett i ett internationellt sammanhang var den svenska "skuldkrisen" på 1990-talet knappast särskilt alarmerande.
Att regeringarna Bildt och Persson skar ner i offentlig välfärd, privatiserade företag, avreglerade marknader och ökade klyftorna mellan rika och fattiga var alltså inte någon "nödvändighet" till följd av skuldbördan.
Utan ett politiskt ställningstagande, precis som alla andra politiska ställningstaganden.
(läs denna tidigare post om skuldmyten)
(tidningen ETC har skrivit mycket mer än jag om skuldmyten)
3 kommentarer:
Finansforum.nu är ett nystartat forum som vänder sig till den ekonomiintresserade.
http://www.finansforum.nu/
Ses där!
Bloggaren skriver:
Trodde att det var allmänt känt att det där bara var nonsens, men det var alltså inte så välkänt som jag trodde.
Ha, det var inte en själ som inte visste "att vi alla hade levt över våra tillgångar" vid den tiden. Mona Sahlin stod och lovade att hon skulle upprepa denna sorgliga sanning varenda gång hon talade offentligt. Så svenska folket bet ihop, slet som galningar, för det här skulle vi ju klara tillsammans så skulle vi snart få det bra igen. Inte en själ visste/förstod att politikerna hade lett oss in i den eviga krisen, NAIRU-krisen!
Kerstin
Om jag minns rätt hade 90-talets kris mest med dåliga råd från liberala ekonomer på finansen och fartblinda företagsledare att göra.
Klassikern är skattereformen som med ofinansierade skattesänkningar lyckades sänka statens inkomster samtidigt som finanskrisen inleddes och Sverige gick in i en lågkonjunktur. Vi hade också tagit bort alla spärrar för valuta transaktioner med följden att svenska företag gick in på fastighetsmarknaden i london när priserna stod på topp eller storinvesterade i europeiska företags köp. Det fanns ju ingen risk för valuta spekulationer som man sade i riksdagen innan de togs bort.
Sen var det ju den borgerliga regeringen som skulle visa att det inte fördes någon dagspolitik. 'The sky is the limit' var det visst riksbankschefen som sade när han införde 500% ränta.
Om det vara några som levde över sina tillgångar, mentalt och ekonomiskt, var det den ekonomisk/politiska eliten, inte de övriga 90%.
http://claeskrantz.com
Skicka en kommentar